Prospect till Hell´s Angels i 852 000 år

Det där var bara en höftning. En exakt beräkning är svår att göra, men jag höftade som sagt till en bedömning av hur lång tid det skulle ta för den här fastighetens bostadsförenings ordförande att få ta på sig den åtråvärda västen, färdigpinkad och klar, efter att han gett sig fan på att gå med.

Det här rör sig alltså om en oäkta bostadrättsförening. Den förre ägaren av fastigheten, som är Göteborgs nyaste uppkomling på fastighetsmarknaden och sålunda en hal jävel, behöll en dryg tredjedel av lägenheterna i eget namn när ombildningen till oskäligt pris skedde för ett år sedan. En trejedel av hyresgästerna nappade, så ägandeförhållanderna är: 1/3 äger fastighetshajen, 1/3 är bostadsrätter, 1/3 är hyresgäster.

Och nu står det en soffa i entrén sedan ett par dagar. Det är inte en ovanlig syn att de på korttidskontrakt som hyr av hajen via en eller annan bulvan, dumpar halva sitt bohag i pappersåterlämpningsrummet, eller något annat olämpligt utrymme i källarregionerna, när kontraktstiden går ut (och röker och fimpar i trappan och tja... den stilen), men denna gång var det extra lustigt eftersom vederbörande lämnat efter sig en lapp i soffan med texten: "hämtas snart".

Jag påpekade för ordföranden (själv köpte jag naturligtvis aldrig lägenheten: gör man det till rådande marknadspris finns det ju ingen vinst att hämta hem) nu i kväll när jag mötte honom i porten då jag skulle iväg till affären för att köpa godis, att det där "snart" även ur en soffmässig synvinkel väl måste anses ha passerats med råge.

När jag kom tillbaka från affären såg jag den kraftfulla attacken: En postit-lapp hade satts på soffan. Den krävde att soffans ägare gav sig till känna och att datum för "snart" specifierades.

Så han lär få sin Hells Angels-väst.

"Snart."

Konsten att förolämpa

I helgen var det ett reportage i GP om ett antal tonårstjejer som bildat en liten supporterklubb till Blåvitt. Inget ont i det. Själv har jag nog alltid gått på match för den underbara fascistiska känslan av att ingå i en ostoppbar (och lättretad) folksamling snarare än av rent fotbollsintresse.

Åt helvete med offsideregler. Allt är domarjävelns fel. osv.
Ni förstår.

Tids nog växer man till sig och sedan mitten av åttiotalet har jag bara varit på match ett par gånger. När Blåvitt vann pokalen i Malmö -93 (tror jag) och på de två sista matcherna under fotbollslandslagets sorti i Italien -90. Jag skyller dock inte på Nordin i det fallet. Dessutom var italienarna hur trevliga som helt, liksom våra motståndarsupportrar: skottarna. Ett prunkande Norditalien med en fantastiskt gemytlig stämning.

Men så uppfattar inte de där supportertjejerna saken på dagens arenor. Det ropas "hora" och "fitta" till höger och vänster i klacken om både motståndare och domare. Tjejerna beklagar sig. Det kan de gott göra, men att de ställer sig frågande till varför orden används, som det framställs i artikeln, är bara nys. Det vet de lika bra som vi andra.

Man tar till de ord som sårar mest helt enkelt. Ravelli fick skit på sin tid för att han kallade en mörkhyad motståndare som enligt honom burit sig illa åt för negerjävel eller något i den stilen. Och vad skulle han sagt istället? 'Attans mörkhyade missdådare', eller? Förolämpningar är väl till för att just förolämpa, annars skulle de inte fällas.

En dag för tiotalet år sedan började det ösregna när jag var på väg att cykla hemåt. Jag var tunnt klädd och ville hem så fort som möjligt. Jag genade sålunda mot rött ljus och en bil var tvungen att tvärnita. Han vevade ner rutan och ropade något förolämpande som jag i nuläget inte kommer ihåg. Jag kom inte på något smart att säga i min tur, trots allt var det ju jag som gjort fel, så jag slängde bara ur mig ett snabbt "Bögjävel!" till honom. Ja, för vad skulle jag säga. Snabbt ut med något bara som jag visste att han skulle bli sur över att höra. En enkel förolämpning, ett överilat svar på hans lika överilade reaktion.

Jag berättade denna episod för två tjejer på mitt gamla jobb, varav den ena är lesbisk. Hon skrattade medan hetero-tjejen bara gapade. "Men så kan man ju inte säga!"

Vilket man bevisligen kan.

Regnet öser ner som i Borås

Elfsborg sniffar på SM-bucklan.

Man lär numera ha bytt ut von Rosens pokal mot en annan med ett annat tristare namn. Om jag minns saken rätt därför att killen med det ursprungliga namnet hade vissa tveksamma politiska sympatier på 30-talet, vilket gör att min kompis malliga skryt om att han minnsann kysst pokalen under en stormning av planen efter en av Blåvitts triumfer på 80-talet inte är lika hett längre.

Jag kollar in vad Borås tidning har att säga om saken, kollar in deras sportsidor och kom med ens ihåg att tidningens sportchef, den -- av bildbylinen att döma -- numera tämligen fete Jan Hansson, förr var en fantastisk sportkrönikör i GP.

Om jag minns saken rätt blev han kickad eftersom han skrev någon obehaglig sanning som ägarfamiljen Hjörne inte gillade. Kickad är att ta i, men degraderad från att ha skrivit sportkrönikor till att bli tv-kommentator och liknande ett par år innan han fick jobbet i Borås. En gammal hederlig utfrysning alltså, av en trotjänare som jobbat på tidningen i nästan trettio år.

Jag utnyttjar universitetets slapphet och loggar in i mediearkivet på mitt gamla studerandekonto för att försöka hitta artikeln som fällde honom. Det är också på det viset jag ser att han i tre år efter degraderingen från sportredaktionen just fungerat som allt-i-allo.

Jag hittar inte artikeln ifråga, den kanske inte alls existerar, men jag vet från flera håll att det var något skumt, något som inte var som det skulle när han försvann som krönikör. Han var saknad på många håll freån folk jag känner, inte bara av en måttligt sportintresserad person som jag. Något skumt var det. Det fattar man om inte förr av Hjörne-rövslickande redaktionschefen Jonathan Falcks tillkännagivande av att deras fantastiska mångåriga medarbetare och krönikör ska, äh... göra något annat.

I början var jag ilsk därför att jag inte tyckte att JH:s ersättare Mats Härd höll måttet. På den punkten har jag svängt. Han är helt ok. Särskilt när han inte kan dölja sitt golfhat så myser jag.

Hatten av för Minnesota -- där lagren av sågspån är förgäves

Dags för ett av kvällstidningarnas säsongsbetonade löpsedelstricks: Bytadäck-cirkusen. Ring i kväll om du kört av vägen, men överlevt. Eller så kan man göra som farsan, köra med vinterdäck året om. Och då snackar vi inte dubbar, och då snackar vi bilkörning endast några mil i veckan, betydligt färre än mina 25 cykeldito, inskränkta till nada denna vecka då höstlovet tillåter mig att vegetera hemma och mitt kassa lår förhoppningsvis att återhämta sig.

Åsså dagens dikt:

Hon vill läsa om människor
som blir bitna av djur i vattnet.

Helst i original, förstås.

En älskare i halvfranska band,
av halvfranska band,
och ett slut utan känslor.

De sammanflätade ödenas slott

Här sitter man med spänning och väntar på en ny bok av Italo Calvino med ovanstående titel. Ny på svenska, bör kanske sägas, eftersom det är 21 år sedan detta litterära geni alltför tidigt gick bort. Jag har den faktiskt på italienska, men Calvino skriver alltför snårigt för att jag ska klara av det i original. Första meningen lyder ungefär sisåhär, och det kan ju vara intressant senare att jämföra med den riktiga översättningen och se om jag har uppfattat sakerna rätt, antagligen inte:

"Mitt inne i en tät skog ger ett slott tak över huvudet åt resande som överraskats av mörkrets inbrott: riddare och möer, hela hov och enkla fotvandrare."

Ja, inte är man någon hejare på det där direkt.

Calvino ska, om jag har förstått saken rätt ha skapat en massa sammanlänkande berättelser genom att lägga Tarot-kort, men jag kan i vanlig ordning ha missuppfattat det hela.

Hur som helst kom jag över boken för en tia på stadsbiblioteket. Den hade gallrats ut, som det heter. Men reglerna för vilka böcker som ska gallras ut verkar grumliga. T.ex. verkar det som att Gamlestadens bibliotek har som rutin att vid återlämnningen genast gallra ur äldre böcker som lånats. Man kan ju tycka att de borde kolla upp om boken i fråga finns att låna på något av stadens andra bibliotek först, men så tycks inte ske. Jag lånade, läste och näst intill förhäxades av den tunna boken "Tunneln" av Sabato, som jag lånade i Gamlestan, därför att den bara fanns där. Veckan efter att jag lånat den fanns den inte där då jag kollade om den var inne (jag skulle tipsa någon om den, eller möjligen läsa om den).

Samma sak med "Exemplariska självmord" av Vila-Matas. I den samlingen blev bara en novell läst innan jag måste cykla tillbaka med den till Frölunda. När jag ville återuppta läsningen visade det sig att den inte längre finns där.

Å andra sidan kan man ju sätta det i system att låna intressanta böcker på Gamlestadens bibliotek, lämna tillbaka och snabbt sno åt sig dem från fyndlådan.

...rullar vi runt bland mjuka kuddar

"Vilken fantasifigur beundrar du mest?
Mma Ramotswe i Damernas detektivbyrå-serien."
LOTTIE KNUTSSON, FRITIDSRESORS INFORMATIONSDIREKTÖR

...och svårt blir det att kontra på denna fråga med ett annat svar än just: Lottie Knutsson

Spackelfrenesi

Är allt kasst i denna förlorade värld?

Stavros gör upp lägereld

Ytterligare trams för att kolla varför man inte kan göra inlägg på blogger.com:
* Stavros tar fram elddonet
* Stavros får fyr på fnösket
* Gudarna straffar hans högmod
Aj då!

Data Plata

Jaha jaha jaha?

Virrvarr på en en kaktusprydd raksträcka

Man kan ju påstå att allting i det långa loppet går på ett ut. Inget fel i det, men innnan den där lilla kompensationen kommer så kan man ha anledning att vara vred. Man sitter och är förbannad helt enkelt.

Det är väl en irratation av detta slag som leder till dagens ganska lama utfall. En allmänt hållen förklarning rimmar illa med vad jag egentligen vill ha sagt: Vem fan gillar egentligen den där tönten Ali G/ Borat/ Sacha Baron? Jag har aldrig sett på maken till taflig klåpare. Man skrattar väl när man blir överraskad, inte för att någon säger "kuk"? Det lilla jag sett har varit totalkasst. Ledsamt. Tårdrypande. Misär.

Ska kolla upp en bok som antagligen är i min smak, ja, jag ska köpa den. 'Rödöra' av Eric Chevillard.

Tyska ordspråk för vardagsbruk

Det är verkligen inte min mening att underhålla den korkade myten som gör gällande att tyska är ett känslokallt språk. För att göra detta klart tänkte jag citera en fantastisk liten dikt av Heinrich Heine. Något om granar och palmer på olika breddgrader på vår jord. Den finns citerad i en bok jag lånat, men nu hittar jag inte boken. I korthet ur minnet berättas om trädens lika belägenhet på vitt skilda ställen på klotet. "Tänkvärt", säger den inre bibliotekarien.

Efter denna upptakt tänkte jag tryffera med en träffande tysk strof som utsäger det mesta som vi alla känner i denna jämmerdal, men så fan heller att jag kommer ihåg den. Det blir väl inte så jävla mycket tyska helt enkelt.

Vad jag ändå kommer ihåg är många komikers referenser till tysk porrfilm. Allvarligt talat, vem har sett tysk porrfilm de senaste decennierna? Nej, just det: rent skitsnack.

Men nu kommer jag ihåg ordspråket, eller fan, ordspråk är väl mycket sagt, ett utrop, helt enkelt: "Was mich nicht umbringt macht mich stärker". Skönt med en tysk som talar ur det stora skägg som säkert prydde hans numera förmultnade 1800-tals-käke.

Jag tror helt enkelt att pompösa utsvävningar i övermänniskostil ger utrymme för omtanke om de svaga. Hellre en stark elit som också tar hand om de svaga än att vi alla är medelmåttor.

Om det har behövts så här långt genom-ögnande för att inse att pudelns kärna i detta inlägg blott är chimär så beklagar jag, men hänvisar till nedanstående upplyftande rad som inte är på tyska, men ändock på det germanska språket svenska.

"Vi börjar om igen. Vi ger oss inte" (Lars Gustafsson)

Mjölkvägen

Även om astrologi är något i hästväg urbota dumt och hovastrologerna sedan länge har ersatts av börsanalytiker så är det något med stjärnbilder som fascinerar.

Runt omkring i världen har människor i alla tider glott på stjärnor och uppenbarligen har det i alla eller åtminstone de flesta kulturer hittats på stjärnbilder. Några, som Karlavagnen och Orion verkar alla ha klumpat ihop till en och samma bild oavsett var på klotet man befann sig, sedan om man tyckte det såg ut som en kundvagn, en yxa eller en skopa, det varierade. Andra stjärnbilder överlappar varandra i olika kulturer.

Men hade stjärnbilderna inte funnits idag så tvivlar jag på att någon nu levande människa skulle ha tid, ork eller ens uppfinningsfömågan att hitta på dem. Jösses vad man kunde hitta på förr av ett sådant begränsat utbud av stimuli, att tänka sig att små ljuspunkter sammanbundna med varandra till, i ärlighetens namn, rätt taffliga avbildningar.

Fast kanske inte. Karlavagnen är ju rätt tydlig. Jo, jag ändrar mig. Fast det är väl just Karlavagnen och Orion som förtjänar att kallas bilder. Resten har antagligen hittats på av klåpare, wannabes som påstått sig se både det ena och det andra upp i skyn för att göra sig märkvärdiga. Den som tycker sig se en jungfru när han glor på stjärnbilden med samma namn är antagligen en latent sexförbytare.

Och varför heter det Vintergatan?

Nervgifters poetiska undanglidningar

Årets nobelpris i medicin eller fysiologi gick om jag fattat saken rätt (kan också vara kemipriset) till en upptäckt rörande DNA och som en kuriositet i sammanhanget berättades det att det som gör vit flugsvamp så giftig är att det finns ett ämne i den som blockerar DNA-molekylens förmåga att dela sig (kan man blockera en förmåga?). Nåväl det där låter ju på ett plan inte så dramatiskt, men om man tänker efter är det ju ett säkert sätt att dö på.

Sarin som, lyckligtvis bara bildligt, var på allas läppar efter den där japanska sektens gasattack i Tokyos tunnelbana för tiotalet år sedan, har väl också en sådan där tjusigt enkel verkan, blockerar nervsignaler på något sätt, tror jag.

Lustigt att de riktigt farliga gifternas verkan ser så banal ut på pappret. Fast när man ser effekterna i verkligheten, med folk som vrålar och där det rinner blod ur alla kroppsöppningar, då är det andra bullar, som Astrid Lindgren kanske skulle ha sagt.

Även vid en så förhållandevis ofarlig sysselsättning som växtodling får man se upp. Det gäller i alla fall om man tänkt sig odla Cannabis hemma i garderoben och dessutom fått för sig att man vill få upp THC-halten genom att försöka sig på lite avancerad växtförädling genom att få fröna att mutera.

Metoden beskrivs, om jag minns rätt, i boken Höga Nord, skriven i Christiania 1969, en bok som avhandlar alla de droger som naturligt växer på våra breddgrader. Fler än man tror, men med rätt jobbiga biverkningar också. Metoden går ut på att lägga ett hundratal cannabisfrön i blöt i en vätska som jag glömt namnet på. De flesta frön dör, några muteras och kan slumpmässigt ge en högre THC-halt. Frön från dessa planter får undergå samma behandling o.s.v.

Jag minns att jag kollade upp det där ämnet som blötläggningen skulle ske i. Nog skulle fröna bli muterade alltid. Det var ett av de mest cancerogena ämnen människan känner. Får man det på huden utvecklas det hudcancer där omedelbums. Ingenting att leka med. Hellre då att man får dra i sig ett par låg-THC-haltiga jointar extra.

Den där boken Höga Nord var rätt kul att läsa. Lite som ett danskt svar på "The anarchist cookbook". När jag gick ut ettan i gymnasiet fick jag ett bokstipendium om 150 kronor. Hundra av dessa lade jag som ett förskott på "The anarchist cookbook" som jag beställde från utlandet på Gumperts bokhandel. Efter ett par månader (vi snackar pre-internet) fick jag hem ett kort i brevlådan som berättade att min beställning annullerats: "Boken har exportförbud".

Så mycket för det fria ordet i västvärlden.

Jorden, sedd ur valfri vinkel

Imorgon ska jag vara fadder till min brorson på hans dop. Mina fyra andra syskonbarn uppvisar en klädsam genetisk likhet med mig, men den här rackarn är bara fet och sur. Jag får väl ge honom något år och se om han blommar ut. Antagligen är det så. Jag var själv fet och sur i den åldern och håller tyvärr på att gå tillbaka åt det hållet själv. I ärlighetens namn så innebär väl fadderskapet väl att jag ska svara för hans kristliga uppfostran om hans föräldrar av någon anledning går och dör.

Hm.

Hans andra dopnamn för tankarna till resande så jag tänkte först ge honom en sextant som dopgåva, innan jag insåg att sextanter nästan var omöjliga att få tag på och att begagnade exemplar kostade runt 5000-6000 spänn. Jordglob blev mitt andraval och till slut fastnade jag för en uppblåsbar sådan. Globerna i normala prislägen var mer än vällovligt plastiga.

En uppblåst jord kan ju även storasystrarna leka med.

För övrigt anser jag att Carthago bör hällas ut

Den drink jag druckit som minst motsvarade det snurr i huvudet som namnet gav anledning att vänta var en som hette 'Carthago'.

Jag drack min första och enda Carthago i Grekland.

Namn förpliktigar, åtminstone ett som detta och för den som inte känner igen ordet kan sägas att det är namnet på en stad som en gång låg på Afrikas nordkust, en stad som låg i ständig fejd med det antika Rom. Sådant gör man inte ostraffat: till slut löd romarna den vältalige Catos ständiga uppmaning att jämna staden med marken.

Naturligtvis väntade jag mig en reaktion av lika omstörtande slag i skallen, åtminstone i symbolisk bemärkelse, men det hände i stort sett ingenting, om man inte räknar med en lätt känning av begynnande huvudvärk.

Nej, drinken hade inget med staden att göra, förklarade bartendern. 'Carthago' var ett inhemskt bilmärke, en smula gammalmodigt, men ansett som pålitligt där nere. Den förre ägaren till baren hade ägt en bil av just detta märke och hade kört av vägen i sin bil och dött. Drinken var komponerad till hans minne och i och med kopplingen till bilkörning var den naturligtvis alkoholfri.

Ett missat jubileum

I måndags var det tjugo år sedan Skinny Puppy med förbandet à;GRUMH spelade i Göteborg. Det var på Errol´s eller om det hette Magasinet fast egentligen gick klubben för kvällen under namnet Vox. 16/10 - 86 var det. Jag har kvar två affischer ihoprullande på vinden, tidstypiska trycksaker på temat Tjernobyl. Året 1996 ligger mittemellan då och nu. Det känns inte så länge sedan, medan en avgrund skiljer till Skinny Puppy-konserten.

Utslag i tvisten mellan Ulf Lundell och atmosfären

Nyligen slog hovrätten fast att Ulf Lundell har rätt att andas in. Gudbevars, han är ändå i någon mening en människa och behöver syre för att inte se så glåmig ut i ansiktet.

Det var däremot inte lika lätt för domstolen att komma fram till hur utandningen skulle behandlas. Emedan ingen, oavsett domstolsbefattning, ville riskera att han skulle brista ut i de oönskade artikulationer som målsägarens juridiska biträde envisades att referera till som "sång", slogs fast att han skulle medföra en plastpåse modell större att placera framför mun/näsa så fort det är dags för kroppen att avge det koldioxidbesudlade gasmolnet (och Gud hjälpe vad för andra miasmer och utdunstningar däri finnes) .

Uffe får naturligtvis stå för alla rättegångskostnader och lovar att inte heller i fortsättningen tala med sina minderåriga flickvänner, vilket förra frun betvivlar ska utgöra någon uppoffring:

http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,910747,00.html

Marie-Antoinette, bakelser, Bastiljen och möjligen lite sex och videotejp

Hur skulle det vara att sitta i ett rymningsäkert fängelse? Finns det sådana? För rätt många år sedan läste jag om ett australiensiskt fängelse som ansågs vara helt säkert och där de livstidsdömda började ta livet av sig eftersom hoppet hade tagits ifrån dem. Det är det sista som lämnar människan sägs det, men jag misstänker att lusten att dra ytterligare ett andetag efter det föregående ligger oss varmare om hjärtat.

Myten om rymningssäkra fängelser är lika gammal som... ...ja, den kom väl i omlopp när man kom på att man inte skulle döda folk på fläcken för allehanda förseelser utan bura in dem istället. Med säkert menar jag verkligen säkert, hur det nu ska gå till. Ett sätt vore en anstalt ute i rymden där avsaknaden av atmosfär utanför effektivt förhindrar rymningar. Men när det nu har tagit Fuglesang mer än tio år ens att komma dit upp så är det väl inte att tänka på att förpassa ångerfulla rattfyllon dit.

I ett rymningssäkert fängelse måste allt vad fångarna kan tänkas hitta på noggrant ha analyserats i förväg. Inget får lämnas åt slumpen. På ett sådant fängelse spelar det inte ens någon roll om internen får en tårta med en inbakad fil i av en besökare. Sånt där har man redan räknat med, sånt där har man koll på. Det kan tyckas vara en föråldrad metod att rymma, men som redan sagts: inget får lämnas åt slumpen, filtårtorna kan bli en högst påtaglig risk om man inte tar dem på allvar. Men naturligtvis tas filtårtorna med i beräkningen på högriskanstalter. Redan i någon av de första av ett otal säkerhetsutredningar analyseras filtårtorna från grunden, från den smarriga botten till marsipanrosen på toppen, var så säkra.

Risken för att sådana dyker upp beror naturligtvis på hur husliga de som besöker internerna är. Den typiske internen är en man och har han inte redan en flickvän så dränks han snart i trånande post med förslag vars skamlighet antagligen inte har ett dugg med formuleringsförmågan men möjligen med brevpapprets parfymering att göra.

Tony Olsson betackade sig för ett tag sedan för sådan post och frågan är om det verkligen var kärleken han stötte bort och inte i första hand tårtorna med filar i. Han har blivit rätt plufsig på Kumla. Man kan bygga på sig en ansenlig muskelmassa genom styrketräning på en högriskklassad anstalt, men att bli av med tårtfett är svårare. Löpbanden lär vara få.

Det kan vara hur många filinbakade tårtor i omlopp som helst, det blir inte lättare att rymma i alla fall, tvärtom. Medan planer smids glufsar man i sig tårtor. Fettvalk läggs till fettvalk, knäna börjar ömma, man blir lätt andfådd och att klättra över en mur är det snart inte längre tal om.

Och allt detta noterar ledningen belåtet.

Inget läsvärt

Oj! Vår tids rädsla för allvar. Kanske inte det, men jag känner ett behov av att utge en stor suck över världen, en suck som ska tolkas som att allt inte är så farligt ändå.

Vad kan bättre ge en sinnebild av det godmodiga i tidens gång än att man kniper ihop ögonen och tänker på Lökkens härliga sanddyner? Nästan som våfflor, bara att de är oätliga och att sylten lyser med sin frånvaro och att de är så mycket större. Jamen, vafan, tänk på något annat då, om det inte passar!

Det är just på ett sånt här ställe, när man deklarerat att här bara kommer en massa skit, som man ska passa på att sprida ut lite hemlisar, vilka fotbollsklubbar som kommer att byta tränare inom närmaste veckan och sådant. Har dock inget att komma med. Jo förresten: Hitlers kvarglömda guldreserv har sänkts ner i en djup sjö trettio kilometer sydväst om Zürich. Som alltid i sådana här lägen är skälen glasklara till varför han valt att sänka ner hela skiten helt öppet. Kolla bara upp zodiaken. Var vänlig kontakta Malin Berghagen för vidare information.

Ett snabbt politiskt inlägg

I sossesverige är hantverkskunnande inget att komma med. Nej, högskoleutbildning ska det vara, oavsett vad detta kan komma att betyda. Alla (åtminstone 50%) ska gå på högskola, och då fattar man ju på vilken nivå den ska ligga när elever inte fattar vad procent är. Sverige kanske skulle liera sig med Nordkorea som vänland, i alla fall vad orealistiska utbildningsmål beträffar.

Misslyckas man med matten på högstadiet så kan faktiskt en anledning vara att man ger fullständigt fan i det, att man inte har talangen, inte bryr sig. Men man kan ju faktiskt ha en kompis som hjälper när det kniper, på samma sätt som en kompis kan hänga med som smakråd kan hon/han även hänga med som matteråd vid stora inköp. Tycker jag. Men inte Göran P. Gud bevare [inte] gödsvinet ifråga.

Men skiter sig matten på grundskolan, så bär det iväg till det s.k. individuella programmet på gymnasiet och först därefter gymnasiet. Du får itryckt samma grej tre gånger och har du inte förutsättningar och dessutom hatar det så handlar det om tre kurer ricinolja (för att använda Kalla Anka-retorik). Du får alltså fullt stöd från skolan i tre omgångar i ett ämne du skiter i och antagligen inte heller behärskar efter tre försök.

De som däremot gillar ämnet och har förutsättningar får knappast stimulans alls.

Så går det till när matematikkunnande har förvandlats till något alla måste plåga sig igenom. Lägg kraften på att låta eleverna göra det de vill. Få elever är skoltrötta -- de är teoritrötta!

Tänk om jag hade varit tvungen att pyssla med träslöjd fyrtio timmar i veckan. Tro fan att jag hade satt ett stämjärn mellan fjärde och femteryggkotan på Ronny (som trätönten hette).

Anna Books huvudämne

Jag gjorde ett prov i biologi idag. Eventuellt tänkte jag gå en utbildning i vår som kräver två års biologi från gamla N-linjen. Nu stöp antagligen mina planer i backen så jag lade ner det där med att plugga, men i och med att dagens elever är så jävla lata och korkade så kanske jag fixade ett godkänt i all fall när jag ändå undergick prövningen denna kväll. Har man pytsat in femhundra så kan man lika gärna göra det. Dessutom ingår en laboration och med lite tur kan den medföra moment där man använder etanol vilket man kanske lite klädsamt kan klunka i sig i skydd av lite flaxande med labrocken.

Som anställd inom skolväsendet kanske man ska visa s.k. vederbörlig respekt, men nej, det ställs fan inga krav i dagens gymnasieskola. Eleverna upplever sig vara stressade. Jamen, stäng då för fan avmobil telefonen! Sedan kanske de kan fixa kurserna i svampplockning, konsten att inreda sin lägenhet och körkortsteori. För inte fan läser någon franska och tyska. Ytterst sällan!

Men gnället är antagligen tidlöst. Fast det hade varit trevligare om gnället hade gällt att 'passato remoto' är svårt (italienska) snarare än gnäll om när det ska vara 'do' resp. 'does'.

Nåja, vad är en bal på slottet? Outhärdlig. Alltid!

Lukt och kyla

Jag tänkte att det får vara nog med att missbruka ordet doft. Nu ska här snackas dålig lukt, fast ändå inte stank, och då är det väl bäst att använda ordet lukt, även om det inte känns helt neutralt, snarare lutar lukt lite åt det illaluktande hållet.

En snabb association: Om man får välja att koppla ihop ordet "lukt" med ett av orden svensk, dansk eller norsk, vilket väljer man då?

Dansk naturligtvis!

Alla skrattar, och drar en lättnadens suck över att inte orden jude eller zigenare fanns att välja mellan.

Men lukt.... [vänta, nu hör jag Drexciya på min webradio, en tår fälls till minne av denne elektropionjär som dog alltför ung] och medan tåren föll glömde jag vad jag skulle säga och börjar om på nytt.

Men lukt...
... tycks också uppfattas olika beroende på temperatur. Just nu är det ett riktigt krig mellan otrevliga lukter i mitt kylskåp. Inget är på väg att förfaras, men säg den ost som låter sin stank utmanas av någon fullmogen representant ur, säg släktet Magnoliophyta (ja, gissa det ni, men ett tämligen smakligt stenfruktsbär kan jag tipsa om).

Nej, en ost med självkänsla (och det är nog det sista som lämnar osten -- långt efter stanken) skruvar snarare upp volymen på odören om den utmanas av en konkurrent från växtriket.

I slutet av åttiotalet sommarjobbade jag i mejeriavdelningen på en livsmedelsbutik. En stamkund såg lite ut som ringaren från Notre-dame och hon saknade antagligen liksom denne förmågan att med sina händer nå alla delar av kroppen som vilka i sin förtvivlade övergivenhet avgav luktsignaler (... --- ...) som alla vi andra också kunde uppfatta.

Herregud, redan romarna badade i badkar, ska det vara så jävla svårt! Hennes dagliga ankomst i butiken kunde jag lätt detektera när stod inne bland yoghurtförpackningarna. Jag undrar fortfarande om det berodde på att luften därinne kyldes ner så fort, att detta alltså påverkade förmågan att uppfatta stanken.

Butiken brann ner 1989 så svaret på frågan är i höljd i evigt dunkel. Magnoliophyta är för övrigt det släkte som Hallon tillhör.

Tjära och cykelfjädring

Vi som cyklar, vi betraktas som en andra klassens medborgare. Så fort någonting kräver att gator och torg grävs upp och dessa sedan täcks igen så asfalteras den del av bil-vägbanan som brutits upp. Om gång- och cykelbana råkat ut för samma öde, ja, då sitter det långt inne innan ny beläggning kommer ifråga.

Bilen verkar vara en riktigt ömhudad kärringgrej. Den tål, som ses ovan, inte grusunderlag. Vid planering av parkeringsplatser tilldelas varje bil generösa utrymmen medan cyklar gärna anmodas ställas så nära varandra att de bokstavligen trasslas ihop.

Men visst gör gatukontoret sitt jobb till slut. Hålet i gatan här utanför från tidigt i våras fixades per Pyongyang-automatik i morse och en ljuvlig doft spred sig när jag cyklade över den jungfruliga asfalten. En gubbe hällde ut tjära över skarvarna. De har varit snåla med just denna detalj på senare år så man får väl vara glad över detta lilla.

Frågan är om det är asfalten eller tjäran som luktar så gott och framför allt: är det fler än jag som tycker så?

Om män i allmänhet gillar doften av tjära, och det finns en ännu ljuvligare doft, den av gamla järnvägssliprar under en gassande sommarsol. I det fallet misstänker jag SJ:s gamla impregneringsmedel kreosot, fast det kan ju röra sig om någon slags tjära där också. Hur som helst fattar snart folk inte vad man menar. SJ har gått bakom ryggen på doftkonnässörerna och ersatt träsliprarna med betongelement sedan trettio år tillbaka. Men min barndom är starkt förknippad med det luktmoln som västra stambanans cancerogena sliprar omgavs med.

Som jag sade: om män gillar tjära och sliprar, kan då parfymindustrin dra nytta av detta?

Jag undrar hur man gör när man tar fram en parfym.

Ska en dam ta på sig en doft som hon själv gillar, eller någon som en man kan tänkas uppskatta, såsom möjligen den av tjära eller kreosot, eller något annat.

Eller ska hon välja en doft som hon antar att männen tror att hon ska lukta, alltså den lukt som mannen antar att de borde uppskatta, istället för den de egentligen tycker om?

Vi är nu ute på ett erotiskt ingenmansland mellan skyttegravarna. Eld upphör julafton 1915, sedan dess den perforerad bliver som befunne sig kvar.

Självklart står jag på förnuftets sida. Det här med parfymer är bara båg. Den kompromiss jag skissade på ovan, den mellan tro och förhoppning är dömd att misslyckas. Både män och kvinnor lockas att frångå sin instinkt och förlita sig på de råd reklamvärlden ger och det är illa. Jag lovar att en svag doft av järnvägssliper i månsken är vad som får de flesta män att falla pladask. I alla fall de flesta män en kvinna som läst så här långt skulle tänkas kunna falla för.

Hyreskaserner och kärnvapen

Sällan mötas de två. Nagasaki var väl senast och det ligger ju inte nästgårds precis, vare sig i tid eller rymd. Men fysikaliskt har de mer gemensamt än vad man vid första påseendet skulle kunna tro.

Jag gillar de magnifika hyreshusen i Madrid där handlingen utspelar sig i Almodóvars film 'Vad har jag gjort för att förtjäna detta?' som jag såg nyss på Cinemateket. Inte för att jag skulle vilja bo där, men jag gillar helt enkelt enorma hus. Senast jag såg lika stora kolosser uppförda som bostäder var nog i en skotsk film som om jag pressar minnet och tar imdb till hjälp nog måste ha varit 'Small faces'. De husen var än mer groteska, utslängda på en leråker.

Det groteska i Almodóvars filmer ligger som bekant på ett annat plan. Här kommer sonen i familjen som är tioårsåldern hem när han tröttnat på att vara såld som adoptivson till en tandläkare/pedofil och han förklarar detta så här: "Jag tröttnade och är för ung för att binda mig."

Hur stort kan ett hyreshus vara? Man kan självklart dra ut det på höjden och på längden, men jag menar snarare hur kompakt det kan vara. I klartext undrar jag hur förhållandet mellan ett hus volym och dess yta kan variera. Enkel geometri alltså. Det skulle inte fungera att bygga ett hus i form av en kub med sidan hundra meter, eftersom de flesta hyresgäster vill ha fönster och i det kravet säkert har ett antal detaljerade byggnadsnormer på sin sida. Längst in skulle solen aldrig skina såvida man inte ordnade med ett antal ljusgårdar, vilket är något av fusk kan man tycka. I annat fall hade man ju, om man räknar med en boendevolym på säg 250 m^3 om man tar hänsyn till trappuppgångar och liknande kunnat klämma in 4000 lägenheter i ett sådant hus. Jag kan i alla fall tänka mig att liknande planer har varit på tapeten i Japan. Det känns som att japaner kan underkasta sig det mesta, även brist på solljus.

Men det var inte denna japanska utvikning som utgjorde en koppling till kärnvapen. Snarare förhållandet mellan volym och yta. Får man bara igång en kärnreaktion i klyvbart material så underhåller den sig själv. Neutroner klyver atomer och frigör därmed nya netroner som klyver nya atomer. Kruxet är att neutronerna smiter iväg ut ur plutoniumklumpen genom ytan, men blir förhållandet mellan volym och yta tillräckligt stort så att inte tillräckligt med neutroner hinner sticka iväg blir resultatet en våldsam kedjereaktion. Det smäller helt enkelt. Och man måste föra ihop denna volym med plutonium/uran illa kvickt annars pyser det hela bara. Därför skjuter man ihop en mängd plutonium/uran med vanliga sprängämnen. Sedan säger det poff.

Ungefär så försökte jag förklara hur platåsko-killens senaste leksak fungerar för en kollega. Vet inte om förklaringen gick hem. Och bomben verkade ju inte hålla någon högre kvalitet den heller.

Per Ragnar på hjärnan

Jag har tänkt på Per Ragnar hela förmiddagen och som brukligt är: ju mer man försöker undvika att bryda sin skalle med ett ämne desto ihärdigare klamrar det sig fast. Jag är ledsen, men sådant här smittar ofta av sig och även om denna blogg har en blygsam publik lär åtminstone någon få resten av sin dag förstörd av ovidkommande tankar på Per Ragnar. Halvtaskig skådis och dito programledare, i mina ögon är han mannen som var med om en skräckfärd över Atlanten. Någon gång för tiotalet år sedan tvingades ett flygplan på väg från USA till Sverige att nödlanda, eller bättre uttryck, man måste göra en oplanerad mellanlandning. Orsaken var en drogpåverkad passagerare som blev allt stökigare och började göra närmanden mot flygvärdinnorna. Meddelandet i högtalarna uppgav naturligtvis någon ovidkommande orsak till det oväntade stoppet för att inte oro passagerarna. Det här berättade en vän till mig som också var ombord. Allt gick lugnt till. En viss irritation över förseningen lade sig snart. Väl hemma tänkte min vän inte så mycket på det hela förrän han läste på löpsedlarna och i kvällstidningen om Per Ragnars skräckfärd. Han hade inte ens sett honom ombord. Jösses vilken nytta man måste känna att man tillför mänskligheten när man har som jobb att gå igenom incidentrapporter från Luftfartsverket, matcha mot passagerarlistor och upptäcker namnet Per Ragnar. Fast det kanske inte är så det går till.

Dans i natten

Om någon frågar: "Var det kul igår?", så ska man vanligen tolka det som en mer än vällovligt tydlig antydan om att alkoholkonsumtionen dagen innan var högre än den borde varit.

Likväl var det den kommentar min svägerska fällde till sin sjuåriga dotter då hon vaknade upp förra veckan efter att jag hade "vaktat" henne (som uttrycket lyder).

Om det hade rört en vuxen person hade kommentaren varit befogad.

Fast nu var det bara på skoj. Jag hade påstått för tösen att jag inte kom ihåg vad hon hette och därför försökt att som kom-ihåg-grej skriva hennes namn i pannan med en spritpenna. Hon kontrade sedan med samma grej, naturligtvis. Vi jagade varandra ett tag och det slutade med att jag gav henne en klassisk "tatuering", ett ankare på överarmen, något mer än en sjöman vaknat med under åren. Min högerarm blev rätt prickig, den också.

När den lilla damen hade somnat läste jag lite ur Nancy Spungens mammas biografi över sin dotter. En ledsam historia.

På stumfilmens tid

Jag gillar starka ostar. Jag vet att smaken i dessa kommer sig av att de är fulla med mikroskopiskt små kvalster som mosas mellan tänderna och avger smak. Se där, ytterligare ett av alla dessa moraliska ställningstaganden som vegetariskt renläriga tomtar måste genomgå.

Jag skulle kunna säga att jag får erektion när kvalstrerna i dödsångest smälter mot min gom bara för att reta dessa dårar, men nu är jag ingen mejeri-perverst inriktad person även om jag antar att sådana finns, och att de säkert redan har en fullödig hemsida och att de i denna stund är i full färd med att fila på en ansökan om bidrag från EU.

Men nu var det stumfilm som gällde. Och ost. Hur fan ska jag få ihop det? Jag har helt enkelt glömt bort vad inläggets ursprung rörde. Dock kan jag med belåtenhet konststera att mina systersöner gillar Helan och Halvan. Jag gav dem en DVD-box i julklapp. H&H har en absurd sida som den insmickrande smilfinken Chaplin inte har. Måste erkänna att jag avskyr Chaplin. Ett kräk till människa och hans komik som bygger på spark-i-röven-på-den-man-inte-gillar, gillar inte jag.

Vill minnas att någon snodde hans kvarlevor från graven, kallas det corpse-napping, eller vad? Lika lågt som kokainkartellen i Medellin i Colombia som började med att sno gravstenar, slipa bort namngraveringarna och sälja tillbaka dem till de sörjande.

Men nej, Chaplin är blä. Jävla svin!

Löven vissnar

Det har blivit höst och i USA har årets skolmassakersäsong just satt igång.

Jag förvånas en smula av att förövarna liknar varandra så mycket. Psykologerna triumferar naturligtvis. För varje galning de kan pricka in som stämmer överens med en uppmålad gärningsmannaprofil så ligger de bättre till och kan begära fetare lönecheckar.

Men eleverna slipper ju snart skolan. Jag väntar istället på att den förste frusterade läraren ska tömma magasinet. Jag läser just om boken "Wilt" som jag nog läste första gången för femton år sedan. En sådan frustation hoppas jag slippa som lärare. Men mina elever är trevliga. Den frustration jag tidvis känner rör inte deras i många fall omogna uppträdande utan att vissa i mitt tycke synnerligen elementära matematiska begrepp ska vara så svåra att få in i skallen.

Det är bara att vakna upp. Jag har alltför länge till största del umgåtts med de som haft det lätt för sig vad det logiska tänkandet beträffar. Det är först sedan jag börjat jobba som lärare jag inser hur utsatta och lättledda de är som inte fattar vad exempelvis procent är. Om de sedan förstod det själva vore mycket vunnet.

För den nyfikne kan jag avslöja att jag naturligtvis som alla andra har en våt dröm om att låta ett automatvapen tala. Men framför mynningen skulle inga elever befinna sig, snarare fastighetsmäklare, snacksaliga säljare av alla schatteringar, drägg från kändisbilder, folk som helt enkelt var dumma nog att stå i vägen samt Maria Borelius. Ja, ni fattar.

"...för hans tidlösa kamp mot de rena underklädernas tyranni"

Nya linser, men omvärlden är sig dessvärre lik om än att den tycks lite skarpare och därmed möjligen lite hotfullare, om man är på humör för den sortens tolkningar. En realitet som linsens optik inte kan göra något åt är gamla kärringars sminkning. För den är det inte tal om att mina nya linser kan hjälpa till med någon skärpa. Trötta svarta streck runt ögonen som flyter ut i groteska masker. Och läpparna ska vi bara inte tala om.

Men så var det dags för lite innehåll att matcha rubriken. Jag tycker att motiveringarna som svenska akademien med sin ständige sekreterare i spetsen svänger sig med sällan är just motiveringar utan snarare beskrivningar av författarnas böcker. Inget ont i det, men man glider bort från ordets betydelse. Hur vore det med ett "För han är så jävla bra". Veckorevy-nivå, javisst, men en motivation och ingen beskrivning.

För ett tag sedan köpte jag strumpor på H&M som var märkta med veckodagarnas namn. Det är naturligtvis meningen att man ska matcha med veckodag. Det Stora Företaget ger moraliska anvisningar om hur ofta man ska byta strumpor. Ett par varje dag, annars är man en slashas, alternativt bacillskräckande kontrollfreak. Det skulle vara kul om de vågade lansera strumpor för uteliggare märkta med veckonummer eller kanske snarare månadsnamn. Eller om de skulle rikta sig enbart till följeslagare av skeppsbrutna män, ett i realiteten mycket begränsat kundsegment, vilka säkert gärna skulle vilja köpa ett set om dussinet par strumpor där alla var märkta med "Fredag".

I min lilla etta upplever just nu gruppen The Human League en storslagen revival. Jag gillar i stort sett allt de gjort fram till och med skivan Dare! Undantaget är Don't you want me som jag avskyr. Jag lyssnar sällan på texter, men THL är baskemej ett undantag. Besynnerliga futuristiska historier om allt från negativa hitlistplacering till lönnmördare, därtill ljuvlig musik.

När Horace ringde var jag full

Jag höjde en aning på ögonbrynen när jag läste att Orhan Pamuk låg och sov när han fick beskedet om sitt nobelpris. Det påpekas i alla tidningar att han alltid varit sitt kära Istanbul trogen och faktiskt i stort sett bor i samma kvarter som han växte upp. Turkiet ligger en timme före oss, alltså låg han och slumrade klockan två på dagen.

Allt klarnade när en annan tidning berättade att han i år gästar ett amerikanskt universitet.

När brorsan besökte Istanbul under sin tågluff 1988 (tror jag ganska bestämt att det var) hade han vissa problem att växla in resecheckar. I den enda bank han och reskumpanerna hittade var detta en syssla som endast bankdirektören själv fick ombesörja. Olyckligtvis låg han och sov ruset av sig inne på sitt kontor och fick naturligtvis inte störas. Även innan tre är det sålunda inte alldeles säkert vad banktjänstemännen sysslar med.

Men Palmuk har inget med den finansiella världen att göra och vaknade upp på rätt sida i den västerländska hemisfären.

Mikrobernas afton: Herrarna bjuder upp

Jag undrar om det finns ett samband mellan sydtyskarnas frostiga inställning till utlänningar och den dokumenterat korta tiden mellan mejeriprodukternas tillverkningsdatum och bästföre-datum där nere. Man borde tidigt ha blivit misstänksam av att bönderna står och skriker till varandra från en sluttning till en annan.

Månne finns där en aggresiv bakterie som satt sig på tyrolerhattarnas sinne. Själv är jag inte drabbad. Så fort jag hamnar i München så är det bara öl som gäller. Genau?

Den politiskt korrekta bloggen

Jaha. Då har vi fått en ny regering. Det var inte lika putslustigt och dramatiskt som 1991 då Bengt Westerberg låtsades vredgad genom att lämna lokalen där den senare sanmarbetspartnern ny demokrati satt. Knulla SAS-chefen Marie Edling mäktande han också med. Puh, låter jobbigt.

Men den nya regeringen var det. Stramar inte nämnvärt i förhuden när Maria Boreliius visar upp sitt omtviststade plyte. Hon lär ha drivit gym när hon bodde i NYC och där genomfört två aborter. Jag blev glad av att Bildt fick förnyat förtroende, framför allt visar Reinfeldt mer och mer att han är en modern ledare som kan lägga gamla oförätter bakom sig,

Outsäglig sorg. Hur blir man av med den?

Hadrianus mur

Jösses vad politiskt korrekt att klanka ner på stackars bögen Hadrianus, romersk kejsare som byggde mur mellan England och Skottland. Lätt i efterhand att påpeka att han kunde lagt krafterna på annat. Man kan klanka ner på alla kejsare för att de inte installerade windows. Då blir Bill Gates glad, men han är å andra sidan en jävul, svårbemästrad som få.

Vad han glömde, den gode Hadrianus, var att lägga sig i handeln med saffran. I mitt tycke smakar bullarna bättre utan, men andra är av motsatt åsikt. Om saffran kommer ur modet mister också heroinisterna en av sina snatteriinkomster när de inte längre kan stjäla ihop till sindagliga dos. Klagande röster från Lyon till Warszava lär höras Kan tänka att att Jesus inte ville att det skulle vara så.

Måste sätta mig och välja ut kursmaterial till geometriavsnittet i matematik B. Fy fan. Och nu smäller det här ute. Antagligen Liseberg som stänger för säsongen. Varför fyrverkeri? En rejäl övertänd mordbrand hade varit kul. Bränn ner skiten!

Att bejaka sin indian

Om man lite postkolonialt får leka med rollerna: hur vore det om jag vaknar upp som en indian och betraktar omvärlden? Kan jag föreställa mig detta? Om jag nu låtsas vara en spejande indian, hur lät min rapport till hövdingen?

Man kan göra det lätt för sig. Jag har alkohol, alltså öl och vin, i lägenheten och skulle kunna begränsa rapporten till att indianen fick syn på detta och gick in i dimman. Indianer har av naturen svårt att palla större doser eldvatten. Han skulle kunna ragla runt här ett par timmar, skrika och dansa krigsdans till dess polisen hämtar honom.

Men nu tänker vi oss en indian med avsvurna godtemplarlöften i sinnet. Han suktar inte heller efter att skaffa sig avkomma i trakten, därtill hjälper honom kanske ett penisfodral av ozelot-skinn.

Eller hur fan kan ett penisfodral hjälpa en om man ser en vacker flicka? Och vad menas i detta fall med att hjälpa?

Ok, vi får får se indianen som en astronaut, En trist kille, mer automat än människa som ska avge en raport om sina äventyr. Kvinnor och starka drycker är utelslutna.

Jösses vilken tråkig upptäcksfärd. Jag tappar all inspiration. Over and out.

Söderläge för själen

Jag har numera vett att uppskatta det behag en blå himmel ger. Varför en molnig himmel inte har förmågan att ingjuta lika mycket mod och självförtroende har jag svårt att förstå. Borde inte alla vi som ilsket blickat upp mot en kompakt vit molnbank ha sorterats bort efter årtusenden av evolution?

Å andra sidan kanske inte glatt humör har ett överlevnadsvärde i sig. När en sabeltandad tiger kastade sig över stenåldernsmänniskor så kanske den ilskna mannen som saknade det vackra solljuset var mer beredd och kunde parera attacken bättre än den lallande killen som inte brydde sig.

Lyssnar på Empire state human med Human League. Fantastisk! Varför skrivs inga annorlunda texter idag. (jo, det görs säkert, bara det att jag inte letar med ljus och lykta längre)

Den inoljade människan

Jag undrar hur det är bevänt med tågluffandet nuförtiden och kanske dessutom just med användandet av uttrycket "bevänt".

Den sistnämnda undran får vänta medan jag surfar in hos SJ och ser att de tar 3660 kr för ett interrailkort som varar en månad i hela Europa. Jag skulle tro att det är en fördubbling av priset sedan åren kring 1990 när jag var ute, om man tar hänsyn till inflation. Runt en tusenlapp tror jag att det kostade. Skandalöst att denna geniala idé har tillåtits att förfalla. Jag tycker att statliga subventioner skulle vara på sin plats för att få ner priset på en skälig nivå. Något som borde ombesörjas på av EU inom ramen för något "program", eller vad fan det kan heta. Varenda jävla skola tycks ju ha utbyten med hela EU nuförtiden, så var det inte när jag gick på gymnasiet. Så pengar verkar det finnas.

Det är ett utmärkt sätt att få unga människor att uppleva kontinenten. Därtill kommer att det inte alltid är bekvämt, man lever ur hand i mun, blir lurad och träffar hela tiden nya människor varav ett icke obetydligt antal är amerikaner, alltid med ett leende på läpparna snabbt åtföljt av ett "how are you". Från den kontinenten är det bara kanadensarna som skyltar med sin nationstillhörighet genom en fastsydd flagga på ryggsäcken och det egentligen bara för att just visa att de inte är från USA. Så var det 1990 och när folk därifrån efter 2001 års terrorattack undrar varför de inte är omtyckta så undrar man var de har befunnit sig de senaste decennierna. Smarta amerikanska ungdomar har länge vetat att de inte är omtyckta, som grupp eller snarare som symbol, alltså.

En tågluff är inte värd namnet om man inte passerar Grekland. I Grekland har man knappast varit om man inte tillbringar åtminsone en dag och en natt på Ios. Man kan inte vara på Ios utan att besöka Farout café. Stopp på belägg! Denna sanning är numera omskakad i grunden. Jag var på Farout 1989 och 1995. Men när jag olyckligtvis lät mig övertalas att åka till Ios 1999 upptäckte jag till min förfäran att Farout café förlorat sin charm. Kvar på det gamla stället i svängen där bussen når stranden låg bara skalet kvar, ett folktomt ställe och namnet Farout hade den forne ägaren (jag kände igen honom) tagit med sig till sitt nya fräscha poolställe längre bort utmed stranden. Jag hatade det från första stund. Det vände sig inte till tågluffare, naturligt nog eftersom dessa blivit för få. Istället försökte man locka till sig den nya tidens Ios-resenärer, chartermänniskor och soldyrkare som ska vara lite fina i kanten, det inoljade folket. Borta var det skitiga, mötesplatsen för öppensinnade människor från världens alla hörn. Istället satt alla i var sin solstol och skulle vara coola.

Visst låter jag som en bitter surkart (en nog så klurig kombination för tungans smaklökar) och det är väl det jag är. Antagligen finns det nya mötesplatser för de som är intresserade, men visst blir man irriterad när de gamla försvinner.

Wonderful Copenhagen

Jag går in på toaletten och blicken söker sig nedanför handfatet. "Köpenhamn" står det med ilsket röda bokstäver på en trycksak som ligger på golvet.

Jag vaknar ofta mitt i natten eller en bit in på morgonen, inne i den period av dygnet som kallas vargtimmen. Har jag fattat saken rätt upplever många vargtimmen som ytterst besvärligt rent psykiskt. En mig närstående person som jag inte gärna vill hänga ut antydde detta och genetiska orskaker gör att jag är rädd för att råka ut för samma sak. Men än så länge upplever jag de tidiga morgontimmarna som en fröjd. Jag har alltid haft lätt för att gå upp på morgonen, ofta i en triumferande insikt om att omgivningen inte har samma förmåga till harmoni vid denna tidpunkt.

Nåväl.

I nuläget innebär denna punkt på dygnet bara att jag går upp, drar in GP som hänger i brevlådeinkastet, om den diskrete tidningsutdelaren gjort sitt jobb rätt, justerar urinblåsans tryck till en konfortabel nivå medan jag kollar in de fetaste rubrikerna i tidningen och sorterar ut reklambilagorna vilka hamnar på toalettens golv.

Det är en bilaga från Danmark, en av dessa utsorterade annonshäften från Göteborgsposten som blicken faller på. Ja, inte från hela det danska folket, men en partsinlaga från de som utsetts att propagera för landet ifråga, som i min tidningssortering i arla morgonstund har lagt sig så att den stirrar mot mig när jag senare på dagen ska uträtta något form av behov.

Ordet behov förpliktigar. Det är ett tungt ord. När jag tänker efter går man på dass av alla skäl från att injecera heroin till att se om inte den där jämrans finnen är på väg att ge sig, avlägsna sig. Jag undrar i mitt stilla inre om dessa slumpmässigt utblommande finnar verkligen är det problem ungdomen tror. Hur många passionerande förhållanden går om intet för att en finne tittade fram? Handen på hjärtat, om Cindy Crawford lade upp sig skulle jag knappast säga nej bara för att hon hade en finne i pannan.

Åter till Köpenhamn.

Eller vad fan. Skit i Köpenhamn. Bara för att det står Köpenhamn på en broshyr på dassgolvet så behöver man väl inte gå igång på alla cylindrar. Jag kan väl köpa hasch i Göteborg.

Turk på burk smakar E164

Nu ska österlandet tämjas. Turkiet ska in i EU. Det sägs ta en herrans tid, men jag kan i ärlighetens namn inte förstå hur det kan vara så mycket enklare att bjuda in våra fattiga kusiner i Europas östliga utkanterna, Rumänien och Bulgarien, än Turkiet. Det har väl att göra med att Turkiet är en bjässe befolkningsmässigt. Jag är hur som helst för ett införlivande. Jag vet naturligtvis inte konkret vad det innebär, men mitt samvete säger mig att välståndet måste fördelas och bara de ger fan i att röka alltför illaluktande tobak så får de vara med. Tycker jag.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är förtjust i tusen och en natt, österländsk arkitektur (även den utplånade judiska östeuropeiska kulturen fascinerar mig).

Att detta inte bara är snack (fast det är ju det) ska jag försöka bevisa med följande episod:

Jag har en kompis som jobbar på SAAB. I slutet av nittiotalet var han stationerad i Wiesbaden i södra Tyskland för att tjänstgöra på Opel i Rüsselsheim. Läge att hälsa på. Vi var ett gäng som åkte ned. Vi var ute i denna stentråkiga stad och på vägen hem var de flesta hungriga och ville käka. Vi stannade till vid en korvkiosk i stadens centrum. Jag kom i samspråk med detta snabbmatsställes turkiske ägare. En jättetrevlig man. Det visade sig snart att hans bror bodde i Angered, alltså i Göteborg. Nämen så trevligt. När vi gick därifrån hade jag fått brorsans telefonnummer.

Det säger nog lite om mig. Helkväll utomlands, det slutar med att jag fått telefonnumret till en turk i Angered. Å andra sidan fick de andra inte med sig några telefonnummer överhuvudtaget.

Notera förresten att jag var den ende i sällskapet som inte köpte något i turkens kiosk.

Mul- och klövsjuka

Jag vet med säkerhet när jag först hörde talas om denna smitta som väl egentligen inte är dödlig men försämrar avkastningen i jordbruk och som alla vet, money talks: då får hela djurbesättningar kasta in handduken.

Det var i ett uppbyggligt Kalle Anka-äventyr som viruset dök upp framför ögonen på mig första gången. Kalle läxar upp de för tillfället uttråkade knattarna genom att låta dem ta på sig någon slags föregångare till virtual reality-masker (vi snackar sent sjuttiotal) i vilka de kastas in i en omvärld som förstoras steg för steg och i samma takt blir alltmer hotfull. I början jagas de av jämnstora kyckligar och i slutet av agressiva mul- och klövsjukevirus. Ändå tror jag inte att sjukdomen biter på ankor.

Jag trodde först att ordet mul- och klövsjuka var påhittat. Det lät alldeles för trevligt och gulligt för att vara en skräckinjagande sjukdom. Men när jag efter hand stötte på ordet utanför Disneyland så insåg jag att den fanns på riktigt. Det här är nog för övrigt den första och enda gången som ett hot sprider sig från idylliska Disneyland till verkligheten och inte tvärtom. I alla fall i mitt medvetande. Inte för att jag någonsin trott att det är den gode Walt som skapade den i ett försök att förgöra världen, men för mig är sjukdomen för alltid förknippad med Kalle och knattarna.

Som tur är drabbas inte människor, vad jag har förstått, eller oturligtvis, för tillfället. Jag såg just en bild på Basshunter och vad värre är, att han har mängder av hängivna fans som på bilden omgav densamme. Genast kopplar tankarna över till vilka som egentligen förtjänar att leva på denna planet. Man formulerar brutala tankar i huvudet som dock sällan uttalas, i stil med: 'NN borde skjutas' och liknande.

Jag funderade över att formulera mildare varianter, såsom: 'Jag önskar att NN drabbades av mul- och klövsjuka'. Det skulle ge ett Hem till gården-förmildrande töcken över det hela, en tankens motsvarighet till att räkna till tio innan man slår. Men nu biter inte mul- och klövsjuka på människor. Inte ens på den som har musiksmak som en kossa.

Staden visar sina tänder

I biblioteket i skolan där jag för tillfället jobbar har jag upptäckt en fantastisk bok med bilder från svunna tiders Göteborg. Den överväldigande majoriteten är i färg, möjligen alla, nu när jag tänker efter. De äldsta bilderna är från 1910, gryninga bilder tagna av en fransos, och de yngsta från tidigt sjuttiotal. Man kan lugnt säga att staden har förändrats. Hela stadsdelar har jämnats med marken och byggts upp till oigenkännlighet. Haga, Annedal, Olskroken och Gårda är några. Den sistnämnda stadsdelen har det inte gjorts något vettigt av. E6:an borde ha grävts ner istället för att tillåtas korsa staden som ett djupt sår. Olskroken sett ovanifrån på en flygbild från sextiotalet ser ut som ett illa skött tandgarnityr, skeva tandstumpar med blottade halsar, dömda att snart dras ut. Vilket också skedde när förslumningen gått för långt. På ett annat foto ses lastbilar lasta in dryckespallar vid bryggeriet Apotekarnes i Gårda. I bakgrunden håller Vallhallabadet på att byggas.

När jag pluggade tyska läste jag boken 'Sansibar oder der letzte Grund' som handlade om ett antal tyskars försök att uppnå frihet av olika slag under naziepoken. Det handlade om att fly in i sig själv, in i religionen, konsten eller påtagligast: sticka utomlands. Jag minns att där förekom en svensk sjökapten som ombord på sin skuta drack läsk av märket 'Apotekarnas'. Just det, inte 'Apotekarnes'. I fiktionen var stavningen modern. Det kändes lite snöpligt, fast lustigt, att författaren tydligen bemödat sig om att kolla upp vad en dryck som gjorts av apotekare rimligtvis borde heta. Han kanske trodde sig ha sett fel på en etikett, och sålunda missat att det rörde sig om den gammalsvenska stavningen.

Det är ju otacksamt att som utlänning ha fel när man har rätt, så att säga. Invid den invandrartäta stadsdelen Biskopsgården ligger naturområdet 'Svarte Mosse'. Olyckligtvis envisas jugoslaverna i trakten att kalla det 'Svarta Mossen', ty så borde det ju heta på svenska. Detta enligt en dåvarande flickvän av samma härkomst. 'Mitt i pricken' sade de också och undrade varför svenskar sade 'mitt i prick'. Fast när de själva sade normalsvenska uttryck och meningar fel ryckte de bara på axlarna.

En näsa röd

Jag kommer ihåg att jag läste om röda näsor i söndags men inte var någonstans det stod om dem. Aftonbladets nätupplaga är misstänkt, men det kan också röra sig om sidoinformation som jag snappade upp när jag letade efter fakta som kunde vederlägga min grannes påstående att afrikaner som springer barfota till slut får allvarliga ryggproblem. Tvärtom, påstod jag, barfotalöpning där man landar på den främre delen av foten och INTE på hälen, bygger upp fotlederna.

Hon såg ut att knappt kunna hålla sig från att kalla mig idiot rakt upp i ansiktet när jag berättade i trappan att jag hade avslutat mitt löppass med två kilometer barfotalöpning på asfalt, samma min som den student på lärarhögskolan visade upp när jag försökte förklara att 'vederlägga' betyder motbevisa och inte bekräfta.

Man kan ha rätt, man kan ha fel. Jag försöker hålla mig diplomatisk när meningsskiljaktigheter uppstår, men blir lätt irriterad när ett påstående man vet är korrekt inte bara betvivlas av någon utan dessutom ackompanjeras av en lätt föraktfull min.

Hade jag hittat en massa historier om afrikaner som ojade sig över sin ichias så hade saken varit biff till grannkärringens fördel. När jag nu inte hittade något alls är det ju inget bevis för att vare sig hon eller jag har rätt. Fast jag har ju rätt.

Istället hittade jag frågespalten med missbruksläkaren som svarade på frågor. Om röda näsor och andra hudförändringar. Orsaken till den där ganska typiska alkishyn, inte de små brustna blåröda blodkärlen på näsan utan snarare den artificiella solbrännan som man kan få efter en solsemester på Mars, alternativt ett mångårigt alkoholmissbruk, den har läkarvetenskapen inget bra svar på.

Det är inget att höja på ögonbrynen åt. För en forskare som överväger om han ska försöka knäcka cancerns gåtan eller ta reda på varför gamla alkisar blir rödmosiga torde valet inte vara svårt. Men den här läkaren påstod att bristen på förklaring främst berodde på att processen var så utdragen att man svåreligen kunde göra vetenskapliga försök. Att studera en alkis under kontrollerade former i årtionden är säkert svårt och inte minst omoraliskt. Går han och blir nykter sabbas experimentet och låter man honom supa, tja, kanske inte så bra det heller.

Nu i veckan läste jag om ett experiment som hållit på i åttio år. Inga alkoholister var inblandade, men väl osunda vätskor, om nu trögflytande tjära kan klassas som en vätska. Visst kan den det, men det är knappt. Viskositet kallas måttet som beskriver hur trögflytande en vätska är. I det här experimentet, utfört i Australien eller Wien, eller jag minns inte, någonstans på jorden, alltså, har tjära fått rinna ur ett kärl och det i en ganska beskedlig takt. På åttio år har sammanlagt åtta droppar fallit. I snitt en droppe vart tionde år. Lustigt nog har detta varierat i takt med långsamma förändringar i jordens klimatet. Lite högre medeltemperatur och det går bara åtta år mellan dropparna och snart kanske ner mot fem med en allt kraftigare växthuseffekt, kanske en av dess mer överkomliga följder.

Trazan Apanson - julens konung

Så lyder den fullständiga titeln på den klassiska jullovsmorgonserien. Och visst snurrade programmet på i två timmar just på julafton. Jag är inte säker, men tror att om det nu finns jullovsprogram längre, så inte är det längre än en halvtimma. Det är märkligt att se de glesa tv-tablåerna med bara två kanaler.

Jag kom just på vad jag tänkte kolla upp men glömde: Om Karl-Bertil Jonssons julafton visades första gången 1975 eller 1976. Jag vevade fram mikrofilmsrullen till tv-tablån julafton 1975 men snöade in på Eva Rydbergs julmorgon som också klockade in på två timmar. Scooby-Doo! Och Karl-Bertil glömde jag bort.

Trazan och Banarne visade den sinnesslöa tecknade serien om Bod. Efter ett par dagar plockades den faktiskt bort, om jag minns rätt. Den ansågs vara fördummande bortom alla rimliga gränser. Och så tänker man på allt skräp som väller över kidsen av i dag. Bod hade måhända idoter som tänkt målgrupp, men jag tvivlar inte på att skaparna i alla fall hade goda intentioner.

Två saker slår mig när jag kikar i trettio år gamla tidningar.

Först att den enda symbolen som förekommer i dödsannonser är svarta kors. Nuförtiden är det ingen hejd på alla tramsiga bilder. Ändå är jag övertygad om att ribban är ganska låg för vad som tillåts. Jag undrar om man t.ex. kan få sätta dit ett McDonalds-M i annonsen för en överviktig som dött, i en antydan om orsaken till dödsfallet.

Det andra är avsaknaden av foton i klädannonser. Man kör oftast med tecknade bilder av modeller med kläder på. Fråga mig inte varför. Det kanske ansågs opassande att exponera vackra människor. Jag undrar om det var införandet av kommersiell tv som fick fördämningarna att brista. Men antagligen började den utvecklingen redan på åttiotalet.

Man kan läsa i stort sett vilken artikel som helst i en sjuttiotalstidning och genast förstå att det handlar om en svunnen tid. Trots det kan det vara svårt att exakt sätta fingret på vad som egentligen utgör tidsmarkör. Det räcker ofta att bara gå tillbaka några år för att märka samma sak, om än inte i samma utsträckning.

För några veckor sedan norpade jag åt mig en novellantologi avsedd för gymnasieelver som ett kollektivtrafikbolag gett ut. I den skriver Fredrik Strage om hysterien kring videovåldet på åttiotalet. Det är inte länge sedan, men man blir mörkrädd när man inser hur inskränkt samhället var (och säkerligen fortfarande är, fast man inte märker det när man befinner sig mitt i det).

Pinscher

Alldeles innanför entrén till Stadsbiblioteket i Göteborg står en radda med ställ för gratistidningar. Jag undrar om där var tomt innan, för det är inte sedan hedenhös dessa tidningar legat där. Jag minns att jag för några år sedan trodde att det eventuellt var någon policy som gjorde att Nöjesguiden inte fick delas ut där för det är ju ett givet ställe att lassa ut tidningar på.

Nåväl, någon sådan policy fanns nog aldrig, nu ligger NG där bredvid ett otal andra tidningar. Så många kanske det inte är, men en fem-sex stycken tror jag nog. För tio år sedan fanns det bara två, Nöjesguiden och så den där andra som jag faktiskt har glömt vad den hette. Kan det ha varit City-nytt? Från början var de något sånär jämbördiga, men "City-nytt" blev allt sämre, fler korkade vimmelbilder från ointressanta göteborgsfester, allt mindre redaktionellt material och till slut dog den sotdöden. När man nu ser hur många tidningar av olika slag som dykt upp så kan man fråga sig hur tidningen lyckades sjabbla bort sin egen existens. Fast det ska erkännas att jag inte har någon koll på hur lång dagens gratistidningars livslängd är. De kanske bara finns i ett par tre nummer och sedan försvinner.

Jag undrar om inte Nöjesguiden själv, den första och i många år bästa tidningen, inte håller på att gå i graven. För kanske tio år sedan var det en tidning man såg fram emot att läsa. Lars Nylin, Johan Croneman och Jan Gradvall skrev i den (om jag minns rätt). Man gjorde intressanta reportage, som det om de försvunna videobanden med orginalavsnitten av Trazan Apanssons jul-tv . Är förresten ordet 'video' rumsrent på SVT numera? När det krånglade förr på tv så sade de alltid att det var något fel på en 'bandmaskin'. Sånt hör man sällan numera (aldrig?).

Historien om Trazan är rätt känd. En klant råkade helt enkelt spela över dem. Dock lär det finnas flera privatpersoner som spelat in dem med Betamaxvideo, den kvalitativt överlägsna videostandarden (jämfört med VHS) som aldrig slog igenom. Det vore en enkel match för tv att digitalt restaurera de gamla avsnitten och sända dem igen.

Jag minns att julaftonsavsnittet var på hela två timmar (jomen, det har jag kollat upp i mikrofilmade tidningar på tidskriftsbiblioteket i Vasastan) med bland annat den klassiska filmen när Helan och Halvan säljer julgranar (och demolerar ett hus).

När jag passerar biblioteket på väg till Cinemateket så lär jag plocka åt mig ett exemplar av oktober månads Nöjesguiden, men det kommer inte att ta lång tid att läsa ut den. Den är tämligen substanslös numera. Kass bevakning av det mesta och aldrig några djuplodande artiklar. Det är väl åt det hållet idioterna på SVT och P1 vill gå när de vill "förändra" för att locka "ungdomar".

Och så har jag lärt mig att ordet Pinscher i Dobermann-Pincscher (man säger oftast bara Dobermann idag), betyder terrier på tyska. Herr Dobermann själv tjänade sitt levebröd i skumma kvarter och behövde få fram en vovve som kunde skydda honom. Han lyckades ju rätt bra.