Formell klädsel

Det är ledsamt vad folk finner sig i. Det ska genast sägas att göre sig ej besvär den som söker djupsinnigheter.

Nåväl.

Uttrycket "formell klädsel" stack mig plötsligt i ögat. Folk brukar ursäkta sig för att de måste bära slips och kostym, eller som kvinna: dräkt, vad fan det nu är, en trist förpackning som ska vara svår att öppna och därmed förhindra sexuell tillgänglighet är min gissning på definition.

Är det inte en ynkedom att dessa personer inte vågar protestera? Vi snackar om högutbildade män och kvinnor som inte protesterar eftersom de inte vill äventyra sitt eftertraktade språng uppåt i hierarkien. Då får man ge avkall på sin personlighet, då gör man exakt vad som förväntas av en i avseenden som inte har ett skit med effektuerandet av de egentliga arbetsuppgifterna att göra: då bär man en formell klädsel.

Men även de prostituerade bär ju formell klädsel. Många horor skulle säkert skippa de lårhöga lackstövlarna och de tillhörande minimala och i skrikiga färger utstyrda plagg som jag, i egenskap av man, inte vet de rätta namnen på, och hellre gå klädda i t-shirt och mysbyxor. Samma klädsel som auktoriserade revisorer också i hemlighet suktar efter.

Här går mina tankar i stå, men sammanfattningsvis kan jag kanske säga att jag har svårt för yrkesgrupper som inte i sitt agerande har en sådan säkerhet att de inte måste spela maskerad och dessutom är en skrevspark på sin plats mot ett samhälle där folk låter sig luras av ytan. En sund tanke är att när man möter någon med slips fråga sig: vad har han att dölja?

His arm was her leg

Ja jösses! Är det inte en av de bästa låttitlar världen skådat: 'His arm was her leg'?

Jag får den inte ur skallen. Inte helt otippat rör det sig om en låt med gruppen Throbbing Gristle, en grupp vars namn på svenska kan översättas till "pulserande brosk" kan ju inte vara helt fel ute. Mig veterligen finns inte låten annat än på de otaliga live-kasetter som är, eller åtminstone var, i omlopp. Jag är inte speciellt intresserad av att höra låten, men titeln väcker en del tankar.

Det låter på ett rent konkret plan jobbigt att dela extremiteter med varandra, oaktat möjligheten att de båda inblandade inte är de såtaste vänner.

Det är naturligtvis en begränsning att dela på kroppsdelar, men hur vore det tvärtom, vilken skulle fördelen vara att ha en kroppsdel extra? Alltså konkret, om man fick välja -- och det är inte långt borta innan en tv-kanal nära dig ger dig denna möjlighet -- vilken extra kroppsdel skulle man välja att få om man fick chansen?

Låt oss slå fast att de flesta kroppsdelar antingen finns i enkel uppsättning eller i par. Även fingrar, tår och tänder, som det ibland tycks vimla av, uppträder i par, om man tänker efter, och underliggande begrepp som celler och hårstrån faller också utanför definitionen, så som jag tänker mig den. Kroppsdel i det här fallet är något som kan tänkas hämtat ur en instruktiv bilderbok av den typ Richard Scary skrev på 70-talet, något en fyraåring fattar: mjälte, ringfinger, öga, o.s.v.

I ett första skede tänker man kanske att det bästa vore att dubblera något vi alla har ett av, snarare än att förse sig med ett tredje exemplar av något. Om en tredje av någonting känns mer eller mindre lockande beror kanske i hur grad man är en "samlare" till sin personlighet. Jag samlar gärna på mig tidningar och har svårt för att slänga dem. Ju glättigare de är, ju finare papper och ju snyggare tjejerna som finns på bilderna däri är, desto svårare att slänga. Kanske skulle jag falla för frestelsen att få en extra lilltå fastän jag redan har två som jag knappast använder (vad jag inbillar mig). Det låter oroväckande.

Men hur är det med dubletterna?

I ett försök att vara listig skulle valet kanske falla på att önska sig ett extra hjärta. Det är ju bra märkligt att ett av kroppens viktigaste organ inte har någon dublett. Får man en hjärtinfarkt så skulle det andra hjärtat hålla ställningarna tills man får läkarvård. Men så enkelt är det ju inte. Kroppen anpassar sig efter hur den används. Med två hjärtan lär båda slappa till sig och sammanlagt inte vara starkare än ett enda. Resultatet blir att hjärtinfarktsdöden bara blir än mer ångestfylld: Det första hjärtat pajar och man får fem-tio minuters kvalfull väntan tills det andra hjärtat sprängs av överbelastning. Så brukar det gå till när siamesiska tvillingar dör. Den ena dör och den andra dras med efter några minuter eftersom hjärtat inte orkar dra runt dubbla lasten.

Tungan är väl inte så mycket att snacka om, därför raskt över till kuken. Huggormar lär ha två stycken. Det finns mindre vulgära namn på organet, men om man suktar efter två stycken, så känns det namnet i högsta grad passande.

Det lär vara svårt att komma åt att använda båda på en gång och ångesten över att överhuvudtaget inte få sex skulle kommas att bytas ut mot den mer svårbotade stressen det innebär att inte få ha sex med två på en gång. Och om man ändå fick till det kan man tänka sig en uppsjö med varianter att älta hos en terapeut. Varför den ena är större/kommer före/erigeras starkare o.s.v. än den andra, vem av tjejerna som ska smaka på vilket organ och hur jävla sura de skulle bli oavsett. Samma invändningar gäller naturligtvis för kvinnor och deras könsorgan.

För en inbiten onanist kan det dock vara en fördel att ha två organ att alternera mellan, men det är ju inte den framtiden man strävar efter.

Här infinner sig genast alternativet att få ett organ man inte redan har. Nu tänker jag inte på en svans att vifta med, ty vanligen visar vi vår patetiska lydnad mot överordnade nog så bra utan en sådan, utan något det andra könet har. Äggstockar och testiklar i all ära, men en fitta alternativt kuk smäller naturligtvis högre. Här tänker jag mig definitionen generösare: hela paketet: vagina, kittlare, allehanda läppar (oavskurna av skenheliga klåpare) eller scrutum+glans+penis i andra fallet.

Sniglar är utrustade så. De glider omkring i sitt slem, kopulerar med sig själva och käkar ett och annat salladsblad däremellan. Kanske är det därför de inte kommit längre i sin utveckling.

Alla extra organ utanpå, som en arm till, ett ben, eller liknande, skulle nog vara en stor social belastning som inte vägs upp av fysiska fördelar. Vi vill ju alla smälta in i mängden. Det har funnits folk med rester av döda tvillingar på sin kropp som valt att ta livet av sig av denna anledning. Detta långt före de möjligheter dagens plastikkirurgi ger.

Men vad sägs om ett extra öga i nacken, som man när det behövs av sociala skäl kan kamma över? Det är fascinerande hur enkelt det på ett abstrakt plan är att tänka sig att kunna se 360 grader, runt hela huvudet, men hur omöjligt det samtidigt är, rent konkret, att föreställa sig just detta vidvinkelseende.

En hjärna till är hur som helst inte att tänka på. Det är nog svårt att hålla reda på en enda.

Lycka skir som en lövtunn mintkaka

Lycka och framtid hör bättre ihop med explosiv mat än med lindblomste och flydda hågkomster.

Hur som helst:

Jag ser nästan aldrig på MTV. De visar ju mest skit och dessutom var grejen förr i mångt och mycket att hela Europa såg samma videor. Men det var ju ett tag sedan. Förresten är det direkt stötande att kanalen inte bytt namn med tanke på hur sällan de verkligen visar musikvideor numera.

Jag skriver sedan flera år 'mejl' istället för 'mail'. Det tog bara några veckor så hade man vant sig, antagligen därför att man skriver ordet så ofta. Men numera ser jag tack vare MTV:s degenerering musikvideor så sällan, hyr inga filmer i form av videor längre och tänker överhuvudtaget knappt på dessa löjligt klumpiga plastrelikter från ett svunnet 80-tal som står och samlar damm i en hylla bredvid tv:n, att pluralformen 'videor' så sakteliga börjar ligga konstigt i munnen igen.

Ordet har böjts tillbaka till det ursprungliga, nästintill högtidliga, eller åtminstone lite märkvärdiga ordet 'videos' inne i min skalle. Märkvärdigt i alla fall i munnen på den finnige glasögonkillen på högstadiet, vars familj alltid skulle vara först med att köpa och visa upp statusprylar och hade så lite distans att de prompt måste påpeka att de "reste till Spanien" på semestern istället för att komma med den mer exakta och aningen simplare upplysningen att de åkte på charter till Mallorca.

Men så råkade jag se en riktigt bra video igår kväll. En hypnotiskt malande låt ackompanjerad av en likaledes fängslande video. Och ändå var grundkonceptet riktigt simpelt: Bandet spelar på en underifrån belyst scen omgivna av ett kupollikt himlavalv av vita strålkastare. Bakgrunden är svart. Kameran sveper runt, runt gruppen. Det är först idag som jag listat ut varför videon sög tag i en på ett så fantastiskt sätt. Det är nämligen först idag jag lyckats ta reda på vad det var för låt.

Gruppen var enkel. Det var Jane's Addiction. Det stod i vanlig ordning längst ner i bildrutan på slutet av låten. Jag kände till gruppen sedan tidigare och att Dave Navarro spelade med dem, men jag har mig veterligen aldrig hört något av dem. Låten var en av tio som spelades eftersom de hade anknyning till D.N. och/eller frugan hanses: Carmen Elektra.

Nåväl, jag läste i tidningen Sex för några nummer sedan en intervju med den amerikanske journalist (det var väl förresten han som var med i Kobra förra veckan. (Neil Strauss?)) som skrivit en längre artikel/bok om D.N. som under den tiden tydligen satt inåst i sitt hus och i stort sett bara hade kontakt med omvärlden via denne journalist, sin heroinlangar och pizzabudet. Men han har tydligen kommit på fötter sedan dess.

Bandet var som sagt känt, men låttiteln föll snabbt ur minnet efter att den synts i rutan och ingen hjälp fick man heller av pisskanalen MTV som inte har några låtlistor utlagda. Men med lite vimsande på nätet gick även den att vaska fram: 'Just because'. Tyvärr har det gått sämre med att hitta och ladda ned den, annat än i en lågkvalitativ variant.

Och varför var låten så hypnotiserande? Jo, idag lyckades jag se videon på nätet och med den kassa bandbredd jag har så hackade den hela tiden. Videon förvandlades till en tämligen trist samling stillbilder. Borta var rörelsen. Igår, på tv:n, mindes jag att kameran svävade runt, runt gruppen, hela tiden åt samma håll, naturligtvis hela tiden med snabba klipp, men nu när den var upphackad i stillbilder så fungerade den inte alls.

Hade videokameran bytt håll då och då, så hade det heller inte fungerat, men när allt hela tiden snurrade runt åt samma håll blev effekten ungefär som jag misstänker att den är för ett marsvin som traskar runt i sitt hjul (även om MTV-hjulet snurrade horisontellt, så att säga): bedövande.

Det var under alla omständigheter en fantastisk låt och bäst av allt: jag var helt oförberedd. Det var ett lyckopiller när man minst av allt anade det. Då tar det som bäst. You cant hurry sköna musikupplevelser. Man är ju så van att sköljas över av det deprimerande skval som ett kapitulerande p3 vräker ut. Dessutom så kom det gnistrande ljuset denna gång från MTV. Lär inte hända igen detta decennium.

Inte gifta sig för pengar

Varför inte så här otippat slå ett slag för kärleken och dessutom lära ut ett ord som kanske kan komma att dyka upp på högskoleprovet.

Ordet är 'morganatisk'. Ett äktenskap kallas morganatiskt om det ingås mellan en man av hög börd och en kvinna av låg börd, när hon och eventuella barn på grund av sin låga status inte får ärva makens titel.

Otidsenligt, visst, men så länge otidsenliga företeelser som monarkier finns så kan detta vara bra att känna till.

Förresten får inte kronprinsessan Victoria gifta sig med vem hon vill, så helt inaktuellt är ordet tyvärr inte.

Österrikes ärkehertig Franz Ferninand som blev skjuten i Sarajevo 1914 levde i ett morganatiskt äktenskap som var mycket lyckligt. Det brukar ju bli så när man gifter sig med den man vill.

Det var förresten nära att mordet aldrig blivit av. De serbiska konspiratörerna led alla av tuberkulos och visste att de skulle dö inom några år, inget att förlora. Den första skytten missade och kortegen med ärkehertigen ändrade väg för att ta FF till ett sjukhus. Han som skulle komma att skjuta FF, Gavrilo Princip, trodde att det hela var avblåst och gick in i en affär för att köpa mat, kom ut, såg ekipaget passera och sköt ihjäl ärkehertigparet mer eller mindre av en slump. Han hade då inte fyllt 21 och kunde inte dömas till döden. All heder åt Österrike med sådan lagstiftning redan för hundra år sedan. George W Bush skulle ju ha stekt även ett spädbarn i den elektriska stolen på de premisserna, men så är han ju också en idiot. Detta bekräftas av hans djupa religiositet.

Gavrilo Princip dog i TBC några år senare i den garnisonsanläggning som ett par decennier senare skulle figurera som mönsterkoncentrationslägret Theresienstadt.

Det var som fan. Jag brukar sätta igång att skriva något i förvissning om att tankarna förr eller senare skenar iväg åt ett intressantare håll. Nu håller sig allt på plats och inga fruktbara tankeassociationer dyker upp: Serbiska krypkyttar -> Ragnar Skanåker -> OS -> Frank Andersson -> Trollhättan -> Fallens dag -> Fallos -> Frank Andersson igen -> Stenmark -> mössa -> löss -> slösa (vänder på bokstäverna) -> elransonering -> tvätt utan tvål -> tvålflingor -> snö, ni märker, snart Stenmark igen, jag kommer ingen vart.

Jag känner sympatier både för Franz Ferdinand och Gavrilo och skulle ge bra mycket för att se deras häpna min ifall de fått skåda in i dagens värld, kanske bäst symboliserad, när allt kommer omkring, av när Big brother-Jessica suger av sin tredje tredje kille live i tv.

Pen skäggige patriarken som får höra ett och annat

Mitt intresse för saker och ting är periodvis intensivt och däremellan tämligen ljumt, så även i falllet bloggande. Därför har jag inte gjort något inlägg på länge.

Dessutom gillar jag inte känslan av att man vänder sig mot en vägg. Det är åtminstone så jag, som icke dagboksvan person, känner det, när jag skriver till ingen speciell utan att få respons.

Kanske ser katoliker detta ur en annan synvinkel. Jag anspelar naturligtvis på bikten. Inte så att det här nödvändigtvis ska anta formen av en bekännelse, inte alls, långt därifrån. Jag har en mer pragmatisk syn på bikten än så. Jag antar att prästen, åtminstone efter några år i yrket, har sänkt de inledningsvis höga ambitionerna. Han vet att han inte gör någon skillnad. Efter de inledande rituella inledningsfraserna så faller han till ro bakom trägallret och slår dövörat till. Han vecklar fram sin Kalle Anka-tidning och mumlar möjligen något medkännande medan den sedvanliga sörjan av otrohetsaffärer, svek och lurendrejerier sköljer över honom.

Och naturligtvis är den biktande väl medveten om det. Men att bara sätta namn på det som tynger en hjälper. Det är enkelt och effektivt.

Och samtidigt något som allehanda självutnämnda charlataner i dagsläget tar tusenlappar för när de utnyttjar människor i nöd.

Sensmoralen är att människor ibland vill tala med en vägg, gärna en kuf med skägg och ålderdomliga, tröga värderingar, men helst en vägg som svarar, men också det i rått tröga ordalag. Fast eftersom det är en vägg ska den inte svara så mycket. Man vill helt enkelt inte bli emotsagd och det blir man heller inte av en vägg.

Jag bävar inför den dag då väggarna börjar komma med intelligenta invändningar.