Parlör för negrer

svenska : banan
-------------------------
engelska : banana
polska : banan
bosniska : banana
esperanto : banano
tyska : Banane
tjeckiska : banán
norska : banan
rumänska : banană
franska : banane
spanska : banano
finska : banaan
holländska : banaan
italienska : banana
portugisiska : banana
norska : banan
serbokroatiska : banana
gaeliska : banana
turkiska : muz

Bögar i statens tjänst

Det stod nyligen i Aftonbladet på nätet att allas vår Christer Fuglesangs fru sagt att om han ska åka till Mars så får han leta efter en ny fru.

En tolkning av det uttalandet är att man som aspirerande marsresenär i själva verket outar sig som homosexuell. Jag har svårt att tänka mig att man skickar iväg en besättning på ett flerårsuppdrag utan att sexfrågan är avgjord. Man skulle ju kunna skicka iväg ett antal munkar, men snart nog skulle de nog också börja kopulera.

Det bästa för en eventuell Marsresa vore att rekrytera tio hypermacho, stenhårda och promiskuösa bögar som inte lägger fingrarna emellan. De knullar varandra såväl på fikarasten som efter servicekontrollen av marslandarmodulen. Vem spelar ingen roll. De skiter i banaliteter som trohet och förhållanden. Utlösningen är både resan och målet. Det är den kristna högerns största fiender vi ska skicka till Mars. De som skiter i relationer och låter kuken styra. De är detta århundrades hjältar.

Å andra sidan finns det inga vetenskapliga skäl att skicka människor till Mars.

Det tar tid att komma till insikt

Livet är fyllt av en räcka upplevelser som var och en leder till att man blir alltmer cynisk, eller så kopplas galenskapen in som skyddsmekanism, man skaffar sig stora glasögon, går med i en kristen kör och bekänner sina synder inför Runar.

I det första sveket invaggas man i tron på en tomte, som några år senare visar sig inte existera (jag har själv skrämt småsläktingar i detta spektakel som egentligen är de vuxnas andningshål i vad som brukar kallas barnens högtid -- fast alla vet att dagen är helgad till den fria och otyglade handeln). Därefter följer uppvaknandena på varandra. Gemensamt har de att den sanning man trodde på inte var sann.

Fast jag hade tänkt att skriva om gruppen The Charlatans. Det är dem jag lysnar på nu. I ärlighetens namn tänker jag faktiskt bara på omslaget till en av deras skivor.

Som jag har lagt upp det hela kunde man misstänka att jag har för avsikt att leda i bevis att Charlatans skulle vara ena riktigt elaka personer som ständigt överträder treminutersgränsen för tomgångskörning och liknande. Så är inte fallet.

Det var sveket ovan jag tänkte återkomma till och är det då inte värst med ett svek som inte existerar, som bara känns inombords?

Jag talar om omslaget till deras debutskiva 'Some friendly'. I flera år såg jag omslaget som en suddig sörja av färger.

Först efter kanske fem år år insåg jag plötsligt att omslaget var en porträttbild av gruppen, visserligen digitalt förvanskad, men ändå fullt synlig och avkodbar (tänk -- "avkodbar" -- : ett enda ord och alla konstkritiker får erektion).

Jag grämer mig bara att jag inte såg det direkt. Det är som att inte ha förstått att tomten var på låtsas. Och det här med klapparna förstår jag inte alls.

Och det värsta är att jag aldrig kan se det suddiga trevliga skivomslaget jag en gång såg. När kaoset en gång blivit ordnat så kan det aldrig bli till kaos igen.

Gandhis glasögon

Kan det lyckosamma utfallet som Gandhis ickevåldsfilosofi hade i Indien förklaras så enkelt som med att Gandhi hade glasögon?

Man slår helt enkelt inte någon med glasögon, alltså lät man honom vara ifred.

Teorin har sina brister, skulle jag just till att skriva, emedan jag tänkte på hur lustfyllt det skulle vara att drämma en brödkavel i skallen på Göran Persson. Fast han har ju aldrig undvikit konfrontationer, eller ens försökt något i den vägen.

Jag undrar hur mycket pengar Gandhi skulle kräva idag, om han hade levt, för att hans namn skulle få användas i ett ickevåldsamt dataspel, samt hur stor säljpotentialen av ett sådant skulle vara.

Längtar vi inte alla efter ett dataspel där den högsta nivån man kan nå är Nirvana?

Jaså?

Inte?

En enda man

Jag märker nu att min föresats att lyckas läsa ut Christopher Isherwoods bok 'En enda man' idag (alltså om man tillåter sig samma tidsbegrepp som i tv-tablåerna så menar jag med idag "innan jag somnar") kommer att misslyckas.

Jag har kommit en fjärdedel ungefär. En fantastisk bok. Det smärtar mig att författaren mest är känd för att ha skrivit den bok som efter diverse omstöpningar i olika format blev filmen 'Cabaret'. Boken 'Farväl till Berlin' är betydligt bättre än så (fast jag måste erkänna att jag har bara har fragmentariska minnen av filmen som säkert visades på tv för sisådär tjugo år sedan).

Så varför sitter jag och skriver det här meningslösa dravlet? Dags att läsa!

Dragning till jordens centrum

Jisses, det tycks som att jag bär på i det närmaste tio kilogram extra, helt omotiverad, ballast i jämförelse med det skick jag var i då jag sprang maran i Stockholm i somras på knappa tre timmar. Emedan jag cyklar cirkus 23-24 mil i veckan till och från jobb inses lätt att jag kanske skulle skippa ett och annat vingummi. Helst av allt vill jag springa och den irritation jag känt i låret sedan i somras tror jag mig ha funnit orsaken till. I vanlig ordning är det stretchande som hjälper. Lite för ivrig i detta var jag nog emedan jag efter lite väl kraftiga tänjningar åkte på en oväntad smärta i vänster höft. Snacka om frustration. Jävla kropp! Det är då fan att man inte kan belasta den som förr. Vad jag mest av allt längtar efter just nu är att kunna riva av milen i högsta möjliga tempo. Och så några öl förstås. Och om önskningarna uppfylls i just den ordningen så kan de faktiskt med fördel kombineras.

Varför kommer körsångare undan

Min tv lade av någon gång i september och jag saknar den förvånansvärt lite. Till saken hör att man kan se de flesta intressanta program på webben. Vi snackar då om de program svt producerar själva, sålunda innehar rättigheterna till och därför kan lägga ut. Hade jag gillat 'Vänner' så hade det inte funkat, men i såna fall hade man med lite självinsikt kunnat stoppa in fingrarna i vägguttaget istället. Jag ser främst på Kobra och På spåret. Det räcker mestadels, även om jag tycker att det första avsnittet av Böglobbyn var underhållande. Kanske att tempot var en smula långsamt men i den massiva kritiken av programmet (som behandlade krocken mellan frisbeegolf och bögsex i naturen) håller jag bara med om att de kanske skulle snackat med några bögar som inte stack till skogs och letade färska rövar på lunchrasten. Jag gillade vinkeln. Det kändes lite bisarrt och därmed uppfriskande att en aktivitet som i alla tider ansetts skamlig nu behandlades på jämställd nivå med töntsporten frisbeegolf. Jag dejtade en tjej en gång på en annan, bögsexfri, frisbeegolfbana i stan. Hade varit mångdubbelt roligare om det legat sodomiutövande par längs banan.

Jo, körsång var det. Under vinjetten som avslutar På spåret så ballar i vanlig ordning sångaren i husbandet ur. Precis som alla körsångare kan han inte hålla käft när han inte har en text att sjunga utan istället brister han ut i oartikulerat svammel: ba-la-tra-pa-kabarala-ka-fapa-su-a-a-a-a-o-la-balla-pra-tralla-ha och så vidare. Ska det verkligen tillåtas? Ok, det är irriterande men de får väl fjanta sig om de vill. Jag undrar bara vad det är för märklig drift som gör att de inte kan hålla tyst när de hör musik. Om de istället hade känt ett oavvisligt tvång att dra ner brallorna och onanera så hade allmänheten antagligen inte varit lika överseende. Och vad är det de håller på med annat än onani i överförd musikaisk betydelse, om jag får fråga.

Sophia Loren, vilken kvinna!

De europeiska kvinnliga filmstjärnorna är betydligt elegantare än sina amerikanska medsystrar, främst de franska.

Och så var vi där igen (och det finns ingen koppling till ovanstående mening som skrevs nu på slutet efter att rubriken satts, lite som att hoppa hage, osv.):

Jo, jag tycker att prostitutionen ska legaliseras. Att tro att den går att få bort med lagstiftning är naivt, på gränsen till enfaldigt. Och då dyker känsloargumentet upp: "Men skulle du vilja att din dotter prostituerade sig?" Varför detta underliga överhoppande av min egen person? Varför inte fråga om jag skulle kunna tänka mig att prostituera mig? Varför inte? Åtminstone efter en snabb fundering. För den politiska korrektheten måste väl medge att könet på den som säljer sig inte spelar någon roll, i linje med att alla i den bästa av världar också har lika stark könsdrift.

Filmen 'Una giornata particolare', på svenska 'En alldeles särskild dag', besågs i en av bergakungens salar, den 12:e närmare bestämt. Och se, filmen gick av. Det har jag aldrig varit med om förut, vad jag kan komma ihåg.

Den största förseningen av en föreställning jag någonsin varit med om inträffade på Hagabion förra året. Ganska snart efter att föreställningen satt igång blev det uppenbart att ett fyllo likt en björn lagt sig att sova på en av de främre radernas stolar och förgrymmad väckts ur sin dvala av den smattrande franska filmdialogen. Han gormade, svor och hade sig i några minuter innan filmen stoppades, ljuset tändes och en alkistämjare lyckades locka ut honom varefter filmen började om från början.

Den här italienska klassikern är en av de bättre filmer jag vet. Jag funderar på hur vidsträckt en topplista ska behöva vara för att den ska kvala in. Kanske skulle den inte ta sig in på en tio-i-topp-lista, men definitivt på en hundrabästa. Någonstans i det spannet utan att behöva precisera. Jag är trött på alla listor.

Men det finns faktiskt en slags listor som jag är mycket förtjust i: dödslistor. Man ser dem alltför sällan nuförtiden. På åttiotalet var de ett stående inslag i medias rapportering om högerextremister. Det fanns ingen gruppering med självaktning som inte kunde visa upp en egenhändigt komponerad dödslista. Fast med originaliteten var det väl lite si och så. Namn som Frank Baude (ledare för KPML(r)), Inger Segerstedt-Wiberg, Hagge Geigert, Lars Werner och Olof Palme var självklara, även om ordningsföljden skiftade. Jag kan se framför mig ett knappt skrivkunnigt skinhead med pannan i djupa veck suga på pennskaftet strax innan de självklara namnen plitas ned, gärna kryddade med någon lokal politiker eller kanske en sur granne.

Jag lever hellre i ett samhälle där ungdomarna skriver dödslistor än i ett där de tittar på Idol.

Och av Jugoslavin bidde en tummetott

Det talas med illa dold förtjusning om Restjugoslavien.

Kanske kunde man kommentera spillran av Sveriges i särklass sämsta humorradioprogram genom tiderna, Rally, på samma sätt.

En rest är i alla fall Sladjan Osmanagic, en restjugge från en radiorest. "Hej, jag är en slamsa", skulle han kunna skriva på sitt plakat och tårögda pensionärer skulle öppna portmonnäen.

Men inte nöjer han sig med det. På Balkanvis har han börjat ta sig ton om vilka kvinnor han anser sig ha rätt till. En lönnfet glasögonorm kan ju inte slå sig till ro med vem som helst.

Den dag all världens fotomodeller fattade att de skulle bege sig till Balkan och suga av den världsdelens skrävlare så skulle vi få fred på jorden. Att de inte fattar det!

Rullstolarna anfaller

På senare år har ett nytt hånfullt ord dykt upp: 'rullstolsburen'. Det gamla hederliga 'rullstolsbunden' går ju inte an längre. 'Bunden' har bytts ut mot 'buren' för att lite cyniskt skämtsamt antyda att det hela är självvalt, man har inte lust att gå, alltså blir man buren. Eftersom negerslavarnas tid är förbi, åtminstone för tillfället, får man hålla till godo med att det är vanliga standardiserade cykelhjul (om jag fattat saken rätt) som bär en.

Under minglandet, eller snarare kringvandrandet (alkohol och samtalspartners saknades), i det nya betongkomplex kallat 'Bergakungens salar' (ny biograf i Gbg), noterade jag en kraftig överrepresentation av rullstolsbundna i lokaliteterna. Ok, bara tre-fyra stycken, men allt efter att de farliga maskinerna inom tillverkningsindustrin har sålts och fraktats iväg till Indien har antalet invalider på våra breddgrader stadigt sjunkit, så inte hör tre-fyra rullstolar inom en och samma multibiograf till vanligheterna, och inte vankades det någon Vietnamveteranfilm som förklaring heller. Jag anar att det rörde sig om en mobilisation från de funktionshindrades sida för att se hur det låg till med handikappanpassningen i de nya lokalerna. Nu jävlar ska vi sätta åt dem! Men jag tyckte den verkade ok. Breda korridorer och antagligen en hiss som jag inte lade märke till. Fula och tråkiga lokaliteter dock.

Appropå rullstolar: Ett mardrömsscenario om man startade ett rockband vore om de melodier man knåpade ihop just visade sig slå an en en speciell ton hos rullstolsbundna tonårstjejer. Att dessa var de enda som gillade musiken och dessutom blev hänförda beundrare. Hur skulle man göra då? Är det ok att sexuellt utnyttja vanliga unga tjejer urskiljningslöst men är samma sak hänsynslös om de sitter i rullstol?

Oavsett svaret fortsätter planeten sin bana runt jorden även i morgon, stannar inte ens för rött ljus, den rackarn.

Och Massive Attack är månne på gång igen.

Roma città aperta

I dagarna har bilder kablats ut på en ung svensk tjej som är med i en brittisk dokusåpa från vilken hon slutligen blev utröstad. Skriverierna handlade om att hon var lite väl smal. Nu hittar jag inte bilden, men på den poserar hon i en orange baddräkt och det är minsann inte bara brösten som putar ut, hela framsidan av kroppen är bucklig av vad jag antar är höftben och liknande som träder fram i tydlig relief.

Mig leder det in tankarna på den varghona som gav de övergivna tvillingbarnen Romulus och Remus, staden Roms sägenomspunna grundare, di från ett helt batteri av tuttar och därmed räddade deras liv.

Tjejen såg ut som en varginna.

Men den tiden är förbi då man kunde bli känd genom att amma grundare av miljonstäder. Hon får väl börja jobba i hemtjänsten istället.

Jag hade honom på kornet igår

Det kanske inte vore så dumt med en kameramobil ibland. Igår missade jag ett fototillfälle. Om någon skulle få för sig att ge ut en praktfullt illustrerad och påkostad presentbok betitlad 'All världens idioter', så skulle jag, om jag haft med kamera igår och, detta är viktigt, kommit mig för att fotografera, det är det man ofta missar och sedan grämer man sig i eviga tider över det förlorade ögonblicket, om allt hade klaffat, kort sagt, hade jag kunnat förse denna bok med en mycket passande omslagsbild.

Maken till korkad fjant har inte korsat min väg på flera år, i alla fall inte någon som gjort mig så upprörd utan att jag inte kunnat analysera den exakta orsaken. Hela hans väsen utsöndrade obehag. Men det är väl det som ligger i idiotins natur: man blir upprörd och äcklad och kan inte längre tänka klart. En sak i alla fall: hans inställsamma flin liknade det som den engelske komikern Rik Mayall (anarkisten i Hemma värst) kan klämma fram när han ska föreställa otrevliga typer som den sliskige parlamentsledamoten Alan B'Stard (tror jag att han hette).

Den här idioten vikarierade på den skola där jag jobbar, en inställsam smilfink med överlägsen attityd som jag såg uppträda hånfullt mot elever. Fet och ful var han också och på sin lediga tid ägnar han sig säkert åt körsång.

Bergakungen osv

Ja fan, nu blev det inget palats under Götaplatsen så det ska bli intressant hur SF:s bioexperiment i Burgårdsparken slår ut. Den där VIP-satsningen känns lite för hallickartad. Pöbeln vill inte betala mer än normalpris och företagshöjdare är ju en del av pöbeln, så det slår inte väl ut där heller. Företagsledare vill ju gå på opera där det syns att de är kultiverade. Men att se bra film utan att omvärden ser att de är kultiverade och utan att få den status omvärldens blickar ger, nej, det är inte näringslivs-getterna beredda att gå med på, då kan de ju missa att se hur idol-finalen avlöpte utan att få cred.

Åsnor.

Enligt annonsen ska SF visa 'En alldeles särskild dag' på söndag 15.00 för 25 kronor. Ett måste. Det rör sig om en pärla där Marcello Mastrianno spelar mot Sophia Loren. Ett kammarspel förlagt till det fascistiska förkrigstida Rom. Alessandra Mussolini i en liten roll. En film vars like ser dagens ljus någon gång per decennium.

Svensson-blogg

Tänkte lägga in ett typiskt medel-blogginlägg som återspeglar medelbloggmongot.

Min outfit idag: Ja, vem fan orkar med sånt. Jag är inte en del i varumärkeshysterin och med risk för att att stolen jag sitter på ska absorbera alltför många uns rövsvettt från den exponerade springan så ska det villigt erkännas att jag krängde av mig paltorna nyss för att slippa rapportera vem jag i ett anfall av temporär sinnesförvirring givit alldeles för mycket pengar till för att i utbyte få alldeles för lite tyg.

Tänkte inte alls blogga men blev skitarg nyss och skulle ta ut det i väl valda meningar, men glömde bort vari ilskan låg medan ovanstående meningar formulerades.

Och är inte det ett sundhetstecken, så säg: Man härsknar till, lallar på lite i pluskvamperfektens värld och sedan är det bra med det. Har aldrig gillat folk som till naturen är sura. Hellre att de har lite fågelfrön i fickan för att glädja sin omvärld.

Den där Nixon

Ingår det i konceptet med obehagliga och renav farliga personer att de genom ett trevligt yttre ofta förmår en att sänka garden? På bild ser Nixon ut som en mysfarbror, kanske för att han ser lite tafflig ut, tror jag, och han trampade ju mycket riktigt i klaveret.

När utomjordingarna någon gång i framtiden bordar de rymdsonder som jänkarna skickade ut på sjuttiotalet, bort från vårt solsystem, är det Richard M. Nixons stämma som kommer att hälsa dem välkomna att ta del av vår "civilisation", ett antagligen mer träffsäkert val av representant för mänskligheten än vad någon på den tiden insåg.

Undrar hur mycket som är kvar av vår lilla planet när de kommer hit.

Jag var på bio idag

Jag och en kompis såg Borat-filmen. Den var inget vidare faktiskt. Jag hade förväntat mig mer. Jag skrattade möjligen till ett par gånger. Det är väl som jack-ass, antingen gillar man det eller inte, även i det fallet funkar det inte på mig.

Det var väl lite för plumpt, lite för få överraskningar.

Sedan märker man att skratt är ett i högsta grad socialt fenomen, det gäller att ha rätt personer med sig om det ska bli något skratt, något jag första gången upptäckte när min bror flyttade hemifrån.

Noterbart var att det i en utdragen nakenbrottningsscen fladdrande en svart ruta över den ena aktörens organ men inte över den andres. Den täcktes istället av den dallrande magen.

Overall

I mitt fäderneshem...
...förresten, det låter lite väl gammaldags. Är det ett godtagbart uttryck även om man inte är en person som vill framhålla sin rasmässiga överhöghet och slakta en rätt ordentlig procent av den omgivande befolkningen?

Jag använder ogärna ordet föräldrahem efter det att morsan har lämnat planeten. Barndomshem borde funka.

I mitt barndomshem finns min gamla pyttelilla vinteroverall. Man är ju född i november. Alla efterföljande släktingar har fötts på våren och således har ingen kunnat kränga sig in i detta mikroskopiska plagg som jag hälsade ett begynnande sjuttiotal i.

För mig symboliserar overallen den ouppnåeliga lyxen. Vi kan bortse från en ohämmad sexualitet. Den var inte aktuell då och den löser inga problem idag. Men allt det övriga. Passupp vid minsta skrik, mat och värme utan krav.

Det är få förunnat och vid närmare eftertanke antagligen... fasansfullt. Vad återstår då? Vad är folk ute efter med prylar av alla slag och allt vräkigare bilar? Jag skulle gärna vara konstant lycklig, tror jag. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Eller med en konstant nyfikenhet, men med en möjlighet att stilla den. När min brorson döptes fick han ett kuvert som skulle öppnas när han fyller 18. Gåva? Snarare ett straff.

Vem kan man lita på?

Den republikanska fasaden i USA är krackelerad. Det är skörlevnad som gäller från hög till låg nivå, vad det verkar. Det känns fantastiskt skönt att äntligen få använda det en smula antikverade ordet 'skörlevnad', särskilt mot de som antagligen helst själva skulle drämma det i huvudet på sina motståndare.

Man ska inte kokettera med ovanliga ord. Bäst med en förklaring. De flesta vet vad substantivet 'kuk' betyder. Skörlevnad är ett verb som sammanfattar allt vad föregående substantiv kan vara inblandat i.

Kommentatorerna frågar sig hur de kristna högerväljare ska rösta som inte uppskattar sina kandidaters vältranden i knark, homosexualitet, otrohet och pedofili. Varför det? Kan de inte bara be sin gud om råd? Det har de ju alltid gjort.

Värre är vem alla homosexuella, otrogna, knarklangare och pedofiler ska lägga sina röster på nu när mängder av identifieringsobjekt har trätt fram.

Bromsa, blunda, skrik

Om jag fick bestämma skulle Sveriges radio ha en kanal som bara sände dokumentärer dygnet runt. Fast jag är ju en nyfiken typ och det kanske de flesta inte är. I alla fall tvivlar Discovery Channel på det, vilket visar sig när de känner sig nödgade att ta till en krystad sexvinkel för att locka tittare till ett program om stenåldern. Jag som trodde att man kollade på program om stenåldern för att slippa sexvinklingar, och för att det är intressant, naturligtvis.

Men de flesta ämnen håller utan krystade tillägg. I somrades visade svt en dokumentär om maffiakrig på Sicilien. Flera hundra mördades -- en vespa och en kalaschnikov är allt som behövs (för den händige hemmamördaren) -- men minns jag rätt visade man inte upp några offer, mer än blodfläckiga bilar med sönderskjutna rutor. De kommersiella kanalerna hade naturligtvis hellre köpt in någon smörja med "dramatiseringar", "rekonstruktioner" och allt vad det heter och dessutom klippt bort alla former av analys.

Men främst håller jag radiodokumentären. Man sänder ut en tjej/kille med huvudet på skaft som spelar in efter eget gottfinnande och klipper sedan ihop en berättelse ur livet. Ju banalare, desto bättre, höll jag på att säga. Nyss lyssnade jag på lokförare som berättade om hur det var att tjänstgöra under kriget då de var tvungna att köra tyska soldater till Norge. Ingen "sexvinkel" så långt örat nådde. Andra färdades på en ödslig Inlandsbana där man bara behöver knacka lokföraren i ryggen för att bli avsläppt i tjotahejti.

Om någon som tröttnar på livet ställer sig på spåret finns inte mycket mer att göra än att bromsa, blunda och skrika. På så sätt undviker man förhoppningsvis plågsamma minnesbilder.

Alla vägar bär till Östberlin

Det går, eller har gått, ett talkshowprogram på tv som heter Robins, lett av en skånsk komiker med det namnet (i grundform singularis, får man förmoda). Efter att GP:s enfaldige tv-krönikör haussat programmet medan media i övrigt varit knäpptysta så kan det värsta befaras. Jag kollar in några av sketcherna på webben och de är väl ok, lite halvtaffligt regionalt visserligen, men alls inte så att man kan beskylla det för att hålla norrlandsnivå. Vad det än rör sig om kan man inte ställa krav på att det ska vara perfekt från början. Kollade också in filmkrönikan och inser att Borat var bättre än jag trodde. Skönt, det tär på krafterna att bara bli besviken.

Alla helgons dag, har inte Bowie gjort än låt som heter 'All saints'? Visst fanns det en tjejgrupp med det namnet, jag har faktiskt en skiva med dem, men hur var det med Bowie? Jovisst ligger den som bonusspår på Low, en gammal favorit. Subterraneans är favoritlåten i längden och den inledande Speed of life fick mig, då det begav sig, att bli eld och lågor bara efter några sekunders lyssning. Det var inte så länge sedan det begav sig för min del. Jag snöade in på Bowie ordentligt för bara tiotalet år sedan. Säga vad man vill om Berlinmuren och mänskligt lidande, men inte kan det väl göras någon intressant musik i Hansa-studion (by the wall) längre?

Vad har egentligen ersatt Berlinmuren som symbol för mänsklig grymhet och det absurda i tillvaron? Visst finns det knäppskallar i världen, antagligen fler och farligare nu än någonsin tidigare i världshistorien, men den här kalkylerade galenskapen som fanns så nära inpå, har den ersatts av något? Det var för övrigt svensktillverkade stängsel som skiljde väst- och östtyskland åt.

Det talades om att de djur som var instängda i ingenmansland mellan stängslen hann utveckla ett stört beteende, men jag minns inte riktigt hur det yttrade sig. Jag skulle bra gärna vilja veta hur den forna gränsen ser ut idag. Det lär finnas ett antal tunnlar under den som DDR-agenter använde sig av. Möjligen en skröna.

Och så en trevlig överraskning när man har många skivor som man lyssnar alltför sällan på. I den del av samlingen som fortfarande är någorlunda väl sorterad står bredvid Bowie en skiva med det lite psykadeliska bandet 'Broadcast' tillsammans med en Drum n' Bass-platta med 'Boymerang', sånt jag glömt att jag hade.

Men allt är inte guld som glimmar.

I vaket tillstånd

Jag var på vippen att skriva om en intressant dröm jag hade i morse då jag kom att tänka på den välbekanta sanningen att det vanligen är aptrist att höra/läsa om andras drömmar och det räckte faktiskt med den där lilla extra tid som funderingen tog för att drömmens fantastiska skimmer hastigt skulle blekna bort.

De små resterna av den gamla duschtvålen som tryckts in i den nya bildar en relief som ser ut som ett skoavtryck i snön. Det är först när man tittar riktigt nära som man ser att det i själva verket buktar ut. Bortsett från den där synvillan, bara ett stycke trist verklighet.

Glöm inte att säga till era guldfiskar att ni älskar dem.

Chelsea girl

Det är inte bara titeln på en låt med Simple Minds utan också en tanke som blommat ut i skallen.

Vad har hänt med Chelsea, paret Clintons dotter?

Stackars flicka, hon var oförskyllt i centrum när fadern vädrade sitt organ till höger och vänster. Jag vill minnas att hon var rödlätt och hade en hiskelig tandställning, en sån stor rackare som tvingar en att hålla käft när man är på studiebesök med klassen i en fabrik om man inte vill riskera att något fastnar och man blir indragen i en maskin.

Enligt uppgifter i USA today är risken att bli utsatt för en pedofil 3,5 gånger större för ett barn med tandställning än för barn utan. Det handlar inte om att de senare kan bita ifrån utan att tandställning är något av en symbol för barn. Liknande statistik kan säkert fås fram rörande flätor.

Chelsea borde närma sig trettio år. Med ett utsträckt "ja må hon leva" med minimalt öppen luftstrupe borde en fylld lunga kunna hålla ut så länge i sången att det ljuder ända in under bemärkelsedagen.

Aftonbladet, alla ekosystems väna tillskyndare

Ledsamt att se att av de sju "kändisar" som deltar i Aftonbladets upprop mot miljöförstöring (känns väl i och för sig lika trovärdigt som om Balkans heroin-maffia skulle uttala sig mot för små kycklingburar) är hela sex kvinnor och bara en man.

Snabb analys: Kvinnor tänker långsiktigt och inser att något måste göras.

Långsam analys: Männen inser att det redan är för sent. Möjligheten att backa utvecklingen försvann redan på sjuttiotalet. Ett alltmer uppvärmt klimat gör att vattnet i världshaven inte kan lösa så mycket koldioxid. Den kommer att bubbla upp i atmosfären och accelererar hela skiten (asså: växthuseffekten). Våra barnbarn kommer att se ut som grillade rostbiffar. Hjälper inte att gnälla om det i Aftonbladet.

Riktig analys: "Folk är inte så dumma som man tror, de är ännu dummare". Männen är alltför upptagna med att se viktiga ut och miljöfrågor är inget man kan tjäna pengar på. (däremot förlora en jävla massa).

Bekantskap sökes

Jag tror jag skulle må bra av en platonisk relation med en världsfrånvänd grevinna i nittioårsåldern. Vi skulle ha mycket att snacka om. Vi skulle håna en omvärld som inte vet vad en backfisch, en kartesch, eller en schrapnel-granat är. Damer i den åldern med förkärlek för så våldsamma saker är överlevare. Har hon en vattenpipa också så är saken biff. Vi kan se på turkmenisk porrfilm där allt som visas i bild är suktande blickar, så trånande att tv:n nästan imploderar. Leende insuper vi den tunga ganja-röken med dånande trummor i bakgrunden och inväntar nästa sekelskifte.

Negresserna i det gröna

Sveriges Radio har olika omgångar försökt snärja en yngre, och som det antagits, ointresserad publik. Det är ju så alla pucko-ekonomer resonerar: det är tittare/lyssnare/köpare mellan 20 och 30 år som gäller och dessa ska lockas lyssna/titta/köpa genom att man på ett så subliminalt sätt som möjligt säger "kuk och fitta", vilket väntas fungera för att hålla dem kvar.

Du sitter ju till exempel och läser denna smörja!

Ett tag skulle man väva in nyheter som antogs tilltala en yngre publik. Så var fallet när sångaren i det franska bandet 'Les negresses vertes' dog av en överdos heroin. Nu när man har internet är det inte svårt att hitta rätt datum. Men man ryser lite. Så länge sedan: 1993, alltså! Jag minns det just eftersom det var ett av de tidiga försöken med riktade nyheter.

Men jag antar att det måste till att någon som Bono eller Darin knarkar ihjäl sig för att denna riktade nyhetsrapportering ska funka.

Så vad väntar ni på: Bono och Darin! Se till att knarka ihjäl er nu, fort, så att ungdomarna får det där förväntade samhällsengagemanget!

Jag tänkte på den där fransosen i rännstenen när det gällde vad färger symboliserar. Att vara svart i det gröna har väl ingen särskild lockelse i sig. (ledsen alla GAIS-are) Däremot har jag alltid velat vara uppe i det blå.

Där kan jag tänka mig att stanna för evigt: uppe i det blå.

Finns det något mer vedervärdigt än svensk syntmusik?

Frågan känns i allra högsta grad berättigad när man hör gruppen 'Universal poplab' prångla ut sitt senaste missbildade alster i etern.

Tankar på samma nivå föds när jag i den meningslösa tidning som mitt fackförbund skickar ut, får syn på en kvinna med ett ganska tilltalande yttre som i ett reportage berättar om sin mer eller mindre påtvingade irländska exil i sitt nya yrke.

Snabbt skisserade sexuella fantasier faller platt till marken när hennes glasögonorm till pojkvän presenteras på nästa uppslag. Klart man blir ilsk. Irland, katoliciscm, barnbegränsning: skulle man inte kunna försegla hennes vagina med en plastic padding-propp under den tid hon residerar på denna gudfruktiga gröna katolska, och omvittnat ormfria, ö?

De är påfallande hur ofta mina fascistoida idéer ackompanjeras av ett ymnigt användande av just Plastic Padding.

Jag googlar och finner att Plastic Padding i år fyller 50 år. Det säger sig självt att Adolf Hitler aldrig fick tillgång till Plastic Paddings undergörande styrka (såvida man inte hör till dem som tror att han smet undan tredje rikets kollaps i en argentinsk u-båt).

I annat fall hade kanske utgången av kriget varit mer oviss, operativsystemen på datorerna varit framtagna i Baden-Würtemberg och låglönestäderskorna kommit från Suriname.

En afrikansk klassiker

Så kallas i alla fall boken 'Allt går sönder' av Chinua Achebe. Ett afrikanskt svar på Marianne Fredriksson skulle möjligen vara en bättre beskrivning. Att han ligger ett antal decennier före henne i sitt författarskap gör att jämförelsen haltar. Å andra sidan verkar ingen av dem ha koll på kausalitet, alltså orsak och verkan, i sin infantila vurm för mystik, så man kanske kan komma undan med det.

Lite orättvist det där. Det är väl MF som lite skojsigt snackar om naturmysticism. CA refererar bara till sina förfäders tro. Bäst att hålla sig neutral, man vill ju inte åka på någon förbannelse.

Visst, man ska ju naturligtvis ta en massa kulturella hänsyn i beaktande, men inte tycker jag att han håller nobelprisklass, vilket framhållits från många håll och vilket till viss del var anledningen till att jag läste boken. Ingen dålig bok i sig, en beskrivning av ett afrikanskt stamsamhälle, men lite kantig kan tyckas.

Däremot har jag full förståelse för att invändningar mot seden att alla stamproblem ska lösas genom att dunka en stor sten i motståndarens huvud kan ses som ett uttryck för en postkolonial och lite föraktfull hållning.

Vi som inte är helgon, trots allt...

... vi faller utanför den grupp som utgör det rätta svaret i följande matematikuppgift:

----------------------------------------------------------------------------
Hur stor del av mänskligheten har firat nyår i mammas mage?
----------------------------------------------------------------------------

Och lösningen är:

Beroende på hur väl insatt man är i detaljerna kan man antingen räkna ut svaret som
9 månader / 12 månader = 9/12 = 3/4 eller 40 veckor / 52 veckor = 40/52 = 10/13

Svar: 3/4 eller 10/13

Vi andra är en fullständig produkt av ett och samma år, både vad befruktning och nedkomst beträffar.

Jag har dock senare erfarenhet av att passera nyårsslaget i ett tämligen kompakt själsligt mörker.