Style wars
Det bidde tre festivalfilmer i år.
Förra söndagen en erbarmligt trist Don Quixote-historia. Trots att regissören verkade ha bemödat sig om att realismen skulle gå före allt -- snudd på svarta bilder filmade i naturligt ljus i gryningen, oändligt långsam och intetsägande dialog -- så bröts illusionen när huvudrollsinnehavaren gav sig till att crawla i en flod. Vafan!: crawl uppfanns av indianerna i nordamerika. Fanns inte i Spanien på tidigt 1600-tal!
'Darling' var en svensk ljuspunkt, tyvärr inte lika bra som jag hoppats, men vida överlägsen det mesta detta kassa filmland skitit ur sig det senaste decenniet.
Just detta faktum gör det så ledsamt att se dessa horder av inkompetenta "kreativa branchmänniskor" som ideligen ska tränga sig in och före på alla föreställningar, alltid med en elegant och nonchalant knyck på den passerkortsprydda nacken. De kunde lika gärna slussa in ett lika stort antal horsepundare istället, ja hellre faktiskt, ty dessa tillför svensk film mer, matematiskt sett, helt enkelt genom att de inte kostar något, alltså i alla fall inte dränerar filmkapitalet genom att vara en del av alla dessa kostsamma och usla projekt.
Satsa på max två-tre påkostade svenska filmer om året och lägg resten av pengarna på Roger Corman-aktiga extremlågbudgetprojekt. Den del av svenska "filmarbetare" som därvid hamnar utanför läggs upp i lämpligt knä och ges ordentligt med smisk.
Sedan var det "Style wars" igår. Grafittifilmen som gjorde mig nostalgisk och som fick mig att minnas när en hårdrockare med svart sprejfärg hade skrivit gruppnamnet "DIO" på min högstadieskolas vägg. Det dröjde bara ett par dagar innan vi fyllde på detta till "DIOXIN". Men hårdrockaren använde en kass färg och efter bara något år stod det helt enkelt bara "XIN" på väggen, och gjorde så i ett tiotal år.
Enligt ovanstående film ska en av de första klottrarna i NY ha varit TAKI 183, en tag som skapades av en kortform av hans namn plus en adress. I Göteborg fanns under tidigt åttiotal signaturen HM43, som på den tiden sades betyda Hans och Mia, siffrorna angav antalet bokstäver i namnet. Jag undrar om det är sant. Jag hittar inget om HM43 på nätet.
Förutom spritpenneklotter rollade HM43 sitt namn med orange målarfärg mitt på Kungsgatan och i gångtunneln vid Mölndalsån/Ullevi.
En sådan händelse i dag hade jag ryckt på axlarna åt, alternativt blivit förbannad på, men någon tonårsrest inom mig hyser fortfarande en diffus beundrad för deras tilltag.
Förra söndagen en erbarmligt trist Don Quixote-historia. Trots att regissören verkade ha bemödat sig om att realismen skulle gå före allt -- snudd på svarta bilder filmade i naturligt ljus i gryningen, oändligt långsam och intetsägande dialog -- så bröts illusionen när huvudrollsinnehavaren gav sig till att crawla i en flod. Vafan!: crawl uppfanns av indianerna i nordamerika. Fanns inte i Spanien på tidigt 1600-tal!
'Darling' var en svensk ljuspunkt, tyvärr inte lika bra som jag hoppats, men vida överlägsen det mesta detta kassa filmland skitit ur sig det senaste decenniet.
Just detta faktum gör det så ledsamt att se dessa horder av inkompetenta "kreativa branchmänniskor" som ideligen ska tränga sig in och före på alla föreställningar, alltid med en elegant och nonchalant knyck på den passerkortsprydda nacken. De kunde lika gärna slussa in ett lika stort antal horsepundare istället, ja hellre faktiskt, ty dessa tillför svensk film mer, matematiskt sett, helt enkelt genom att de inte kostar något, alltså i alla fall inte dränerar filmkapitalet genom att vara en del av alla dessa kostsamma och usla projekt.
Satsa på max två-tre påkostade svenska filmer om året och lägg resten av pengarna på Roger Corman-aktiga extremlågbudgetprojekt. Den del av svenska "filmarbetare" som därvid hamnar utanför läggs upp i lämpligt knä och ges ordentligt med smisk.
Sedan var det "Style wars" igår. Grafittifilmen som gjorde mig nostalgisk och som fick mig att minnas när en hårdrockare med svart sprejfärg hade skrivit gruppnamnet "DIO" på min högstadieskolas vägg. Det dröjde bara ett par dagar innan vi fyllde på detta till "DIOXIN". Men hårdrockaren använde en kass färg och efter bara något år stod det helt enkelt bara "XIN" på väggen, och gjorde så i ett tiotal år.
Enligt ovanstående film ska en av de första klottrarna i NY ha varit TAKI 183, en tag som skapades av en kortform av hans namn plus en adress. I Göteborg fanns under tidigt åttiotal signaturen HM43, som på den tiden sades betyda Hans och Mia, siffrorna angav antalet bokstäver i namnet. Jag undrar om det är sant. Jag hittar inget om HM43 på nätet.
Förutom spritpenneklotter rollade HM43 sitt namn med orange målarfärg mitt på Kungsgatan och i gångtunneln vid Mölndalsån/Ullevi.
En sådan händelse i dag hade jag ryckt på axlarna åt, alternativt blivit förbannad på, men någon tonårsrest inom mig hyser fortfarande en diffus beundrad för deras tilltag.
posted by vaskrensarn at 10:53 em
3 Comments:
jaså? Jag har hört och alltid trott att det stod för "HitlerMussolini" 43 skulle ha stått för något - vet tyvärr inte vad - med andra världskriget.
det bästa klottret i stan på den tiden fanns förresten i tunneln mellan Beväringsgatan (tror jag) och kortdala torg. "Kick a cat today" stod det, och det fick alltid igång min fantasi, för det är en knepig tanke att sparka på en katt. Fick senare reda på att det var en del av en låttext, tror det kan ha varit Residents?
HM43 stod för Hans och Martin 4 stod för antal gånger Hans åkt fast och Martin 3...jag kände dom
Skicka en kommentar
<< Home