Det våras för dödsångesten

Med en sövande skön houserytm i hörlurarna tycks vad som helst kunna hända om man inte är på sin vakt, vilket tycks vara fallet nu när jag skriver ett inlägg trots att mina hjärnhalvor i ett otippat nyårs-samförstånd tummat på att bloggande inte är något för mig.

Houserytm. Breakbeat. Dub. Leve webbradion!

Numera kan man få sig vilken musik man vill till livs via internet och slipper utsättas för mongoloida tonirritationer från Halmstad ( nej, inte Gessle i första hand, jag tänkte på boten a).

Musiksvälten är ett minne blott.

Annat var det 1986 när polarn kom hem från tågluffen och berättade att radiokanalerna i BeNeLux-länderna låg tätare på FM-bandet än, än... [valfri homoerotisk liknelse med mustacher och pungsvett i intim samvaro].

Där kunde man ratta in precis allt... nåja... men för någon som gillade Front 242 och Skinny Puppy kan det ju vara kul att höra att eterns domptörer erkänner deras existens och inte bara förpestar omgivningen med Kicki Danielsson och Springsteen.

Där nere visste de att ta tillvara på folks nyfikenhet. Här hemma regerade glasögonormen Kaj Kindvall.

Och av kopplingen till rubriken blev intet kvar. Kanske ett memento mori: Ge fan i att blogga! Mel Brooks har slutat släppa ifrån sig dynga. Nu är du så god och följer hans exempel!

Ok då! Förlåt.