Elake Arne

Det är något paradoxalt sympatiskt med genuint elaka personer. Nu snackar jag inte om folk som skor sig på andra, utan de som så att säga är oegennyttigt elaka utan att tjäna på det själva. Ett slags idealister som är osympatiska i alla lägen trots att de själva har allt att förlora.

Verkar det vara rena snömoset?

Så sant. Men visst måste alla som minns Trazan Apansson hysa en och och annan varm känsla för elaka Arne som hade allehanda sattyg i beredskap för alla och envar i varje situation.

"Var elak!
Alltid elak!"

-- för att parafrasera Baden-Powell, den fete pedofilen som lade grunden till scoutrörelsen.

Som elake Arne känner jag mig varje gång jag besöker en blogg som jag av en slump snubblade över, författad av en av mina elever vars intellektuella prestationer inte riktigt står i paritet med den höga svansföringen. Kul att läsa och än så länge tycks jag inte ha fallit i onåd.

Sidan får vila i anonymitet, elakare än så är jag inte.