Sällanköpsvaror

Ytterligare ett fånigt ord: Varor man köper sällan. Den gemensamma nämnaren för dessa är väl att det ovana att handla dem gör att det är lätt att bli blåst.

Detta illustreras kanske effektivast av mellanamerikanen Augusto Monterrosos påpekande att ska man vara försäljare så ska man inte sälja skosnören, man ska sälja pansarskepp. Det är då kulorna trillar in.

Det är väl mer eller mindre underförstått att begreppet gäller dyra grejer som kylskåp, bilar och liknande. Hasch räknas inte, hur sällan det än köps och hur lätt man än blir blåst, utan varan ska prompt vara av den typ som förmedlas av en slemmig försäljare som gillar att snacka och, i mer utstuderade fall, kanske kan konsten att läsa av situationen bra och då så är möjligt utan att väcka anstöt, försiktigt och i bästa inbillade samförstånd, lägger en arm runt sitt offer, den ormen. Droghandlare brukar väl inte säga mer än nödvändigt och kelas definitivt inte, men å andra sidan vet jag inte så noga -- sällan sade Bull.

Den däringa Monterroso föddes i Honduras, växte upp i Guatemala och levde senare i Mexico. Därav begreppet mellanamerikan. Jag har ingen om det heter honduran eller hondures, samma sak för övrigt med Guatemalas befolkning.

Men hans militäranknytna visdomsord och det faktum att han inte helt frivilligt hoppade runt bland olika oroliga länder gör honom till något av en typisk latinamerikan i mina ögon. Och spanskan är naturligtvis det främsta diktaturspråket.

Men tiderna förändras. Jag kan inte på rak arm påminna mig att det finns en enda klassisk militärdiktatur kvar i Latinamerika. Paraguay kan jag möjligen tänka mig, landet inne i kontinentens mitt där tyska naziförbrytare kunde få sig en fristad. Men hur många naziförbrytare är i ärlighetens namn kvar i livet? Inte så att det är särskilt krävande för kropp och själ just att vara krigsförbrytare: att vattna sina pelargonier ute vid djungeltäppan lär inte vara så ansträngande, men tiden talar trots allt emot dem. Det är ju ett tag det begav sig.

När jag gick på lågstadiet var det fortfarande vandringssägner i omlopp som visste att berätta att Hitler var i liv någonstans i Sydamerika. Det var tider det.

Giro di Vättle härad

Jag har vissa rundor som jag brukar cykla när jag tränar. En går genom den gudsförgätna hålan Gråbo. Det är inte mina ord (fast jag naturligtvis instämmer). Något i den stilen stod nämligen klottrat på informationskartan om tätorten Gråbo som Lerums komun låtit sätta upp strax intill infarten, fast mer desperat: "jävla skithåla", eller något i den stilen. Jag vet inte om det står så längre. Jag har inte sett det på ett tag. Antingen är det borttvättat, eller så håller jag numera sådan exeptionellt hög fart förbi tavlan att det undgår mitt tunnelseende.

Varför heter det "tätort" förresten? Jävla fånigt byråkratord! Antingen är det väl en ort eller så är det inte en ort. Det är just sådana där grejer man skäms över inför jorden övriga befolkning, att staten avlönar tjänstemän som hittar på ord som "tätort", eller som på skolverket, någon idiot som hux flux bestämmer att det inte längre ska heta "årskurs" utan "skolår" istället. Och så måste man trycka upp nya papper, böcker, material av vad slag man kan tänka sig där det gamla ordet bytts ut mot det nya. Dyrt som fan. För att idioten dessutom ska få lön måste naturligtvis en lärartjänst dras in någonstans istället. Det är ett nollsummespel, tro inget annat. Ok, det är väl bara i Bullerbyn som sådana enkla samband finns. Men skolårs-idioten lär inte jobba gratis.

På tyska finns ordet 'Tatort', men det betyder något helt annat än tätort. 'Tatort' är platsen där den luttrade och lite lätt alkoholiserade poliskommisarien tänder en cigarett innan han med en kort nick till sin underordnade kliver innanför avspärrningarna: 'brottsplats' alltså. Tat betyder väl dåd, tror jag. Det gick en deckarserie som hette Tatort för två miljoner år sedan, innan alla tv-kanaler beslutade sig för att bara köpa in amerikansk dynga.

Vid Gråbo har jag ungefär cyklat halvvägs på min runda, jag svänger av mot Stenkullen för att sedan ta mig tillbaka in mot staden.

Alldeles vid rondellen skulle nog den där tyske kommisarien hajat till, om man han hade känt till de svenska förhållandena. Där har nämligen KRIS sina lokaler, alltså Kriminellas Revansch I Samhället, denna lovvärda organisation som startats av f.d. kriminella med syfte att hjälpa olycksbröder att komma på rätt köl igen.

Men, skulle den tyske kommisarien slugt undra, medan han tog en klunk av fickpluntan: hur står det egentligen till med laglydigheten i lilla Gråbo om det behövs egen filial av KRIS för att klara av mängden med omvända yrkeskriminella? På varje intern som vill återvända till den smala vägen måste det rimligtvis gå ett flertal andra som inte hyser sådana planer. Är den sömniga hålan Gråbo kanske Sveriges svar på den likaledes sömniga sicilianska byn Corleone där Capo di tutti Capi, maffians högste boss, haffades för någon månad sedan i en sjaskig lada? Skabbiga gamla gårdar med gödselförsäljning och gud vet allt dräller trakten av, så nog finns där grogrund för den allra värsta sortens kriminalitet.

Frågetecknen hopar sig när jag noterar att KRIS lokaler är de enda i den rätt stora byggnaden som har galler för fönstret. Är organisationen hotad? Fruktar de i sin tur samhällets revansch, eller är det bara så att de helt enkelt inte är så blåögda som andra hyresgäster, utan inser att om det t.ex. finns en dator i lokalen som är synlig utifrån så försvinner den snart. Bättre att förekomma än förekommas, tillfället gör tjuven och allt vad det heter. Kort sagt sätter de f.d. kåkfararna upp ett galler.

De känner helt enkelt andra genom sig själva.

Det är som när man duschar efter en idrottsmatch, på en badanläggning, eller liknande, och har glömt schampo. Det kanske står en övergiven schampoflaska som man kan ta av, men först klämmer man ut lite av innehållet på golvet. Bara för att kolla, för säkerhets skull. Någon kan ju ha fyllt flaskan med piss.

Tio mil löpning denna vecka. Det blir till att lugna ner sig nästa inför lördagens hägrande mara.

As times go by

I varje ögonblick så lyser solen över precis halva jordens yta. På den sidan är folk vakna och folk lever sina liv. På den andra är det natt och folk sover gott, får man hoppas. Men jorden snurrar och förr eller senare är det dags för vissa att gå och lägga sig, medan andra åter stiger upp.

När man någon gång under de sommardagar som snart är i antågande får möjlighet att gå upp tidigt och ta en promenad, säg vid femtiden, slås man av att det mönstret i någon mån är satt ur spel. Det är fullt dagsljus ute, ändå är man så gott som ensam, nästan alla andra sover. Luften är frisk och klar, det är ingen trafik och åtminstone jag kan inte låta bli att tänka att det känns som att jorden i denna stund har fått en liten frist. Den är fri från människan, från nedsmutsningen, från förstörelsen av livsmiljön. Bilisterna har inte vaknat än, dagens nedskitning har ännu inte satt igång.

Men tanken är bedräglig för miljöförstörningen pågår i skift. Alltid är det något jävelskap på gång någonstans på jorden. När europeerna slutat stå i bilköer för dagen då är det dags för brasilianarna att hugga ner sin regnskog och när de har lagt sig, ja, då tar kineserna vid, och så vidare i en evig karusell. Det tar aldrig slut.

På något sätt skulle det kännas skönare om det istället hade varit dag och natt samtidigt överallt på jorden. Kanske att solen hade fungerat som en lampa. Ett klick och det är dag på hela jordklotet på samma gång. Tolv timmar senare: ett klick och det är natt. På så sätt skulle allt som händer hända när man var vaken, man kan sova lugnt och veta att förödelsen åtminstone inte pågår bakom ens rygg.

Fan ta IKEA!

Hade jag inte varit dumsnål nog att köpa en väggklocka där nyligen för bara 19 spänn hade jag somnat fortare och ovanstående dystra tankar om tiden skulle aldrig hunnit dyka upp i huvudet.

Jag trodde att jag hade köpt en billig fast ändå tyst klocka, men insåg att dom jävlarna på IKEA måste ha provat ut hundratals klockor av samma modell för att sedan välja ut de allra mest osedvanligt tysta exemplaren att skylta med i affären. Inte alls som den jag köpte.

Sekundvisaren på den gav ifrån sig ett taktfast tickande direkt när jag satte i batteriet. Kinesisk sekundvisetortyr visade det sig, alltså inget ljud man märker till vardags, men så fort man ska försöka sova så tycks ljudet så högt att det nära nog ekar mellan väggarna och naturligtvis håller en vaken och, om man till slut somnar men råkar vakna till, hindrar en att somna om.

Idag straffade jag klockan genom att slita sönder den i sina ömkliga plastiska beståndsdelar. Det fanns inget av minsta värde i den, om man inte ska räkna en pytteliten kopparspole, som i ärlighetens namn inte ens den mest snikna av de koppartjuvar som nuförtiden rycker loss och sliter åt sig all koppar de kommer åt, från ärgade stuprör till hela kyrtak, skulle befatta sig med.

Nu har jag köpt en ny klocka och satt upp den i köket. Ingen sekundvisare denna gång. Jag är ju ändå van att koka mina ägg på en höft. Minutrar får räcka.

Kolesterolens Picasso

Det är först när jag tänker efter ordentligt och konsulterar ordboken en extra gång som jag inser att skillnaden mellan orden 'snöplig' och 'neslig' faktiskt är större än jag till en början hade för mig. Snöpligt är det om man halkar på ett bananskal, nesligt bara om man efter luftfärden sätter sig i en hundskit.

Det är visserligen ett bra tag kvar, men att dö vid nittionio års ålder skulle nog kännas just lite snöpligt. Inte nesligt dock, för det kräver tydligen en viss vanära (vilket jag hade missat att tänka på förut). Man vill ju gärna att varvräknaren ska hinna slå runt om man kommit en sådan bra bit på vägen. Retligt vore det annars.

Men det där är ju kulturellt betingat, i viss mån. Sättet som vi räknar på är ju inte hugget i sten. Hade vi inte haft tio fingrar att räkna med, vilket naturligt ger ett talsystem med basen 10, så hade sättet att skriva tal och därmed också traditionen att fira jubilarer sett annorlunda ut.

Ta Ankeborg, till exempel, där seriefigurerna är utrustade med endast fyra fingrar på varje hand, alltså åtta fingrar sammanlagt, där borde man räkna med 8 som bas och istället för att fira gamlingar som uppnått åldern 10*10=100 år, så vore det naturliga vara att hylla de som uppnått åldern 8*8=64, som givetvis skrivs '100' i ett oktalt [med basen 8] talsystem som saknar just siffrorna '8' och '9' -- de fingrar som ankeborgarna inte har. Nördigt värre och antagligen skulle antalet alkoholister påverkas mer av detta än av slopade tullregler med tanke på att alla skulle fira att fyllde jämnt så mycket oftare.

En som snöpligen föll av pinn just före sin 100-årsdag var den legendariske Disneytecknaren Carl Barks. Han var rätt anonym under sin tid som tecknare, men har senare lyfts fram som skapare till de allra bästa teckande Kalle Anka-äventyren. Jag har inte läst KA på åratal, decennier om man ska vara petig, men om man bläddrar i gamla tidningar så stöter man förr eller senare på en 'Favorit i repris', som de kallas, i de flesta fall ett gammalt vansinnigt infallsrikt Carl Barks-tecknat äventyr, som man plockat fram och låter gå i tryck på nytt. Bland de figurer Barks hittade på är Uppfinnar-Jocke, Joakim von Anka, Alexander Lukas och Magica de Hex, den senare naturligtvis en stor favorit.

I ett av dessa märkliga äventyr hamnar Kalle och knattarna i Anderna och hittar där en slags hönor som värper fyrkantiga, faktiskt helt kubiska ägg. Nu är jag kanske blödig eftersom så många runt omkring mig just har blivit föräldrar, och jag vet att värpa ägg inte är detsamma som att föda barn, och att det ju trots allt bara är en serie, men, frågan kvarstår, gör det inte jävligt ont att värpa kubiska ägg? Är det ett utslag av det tysta patriarkala förtrycket att en tecknare kommer undan med detta utan någon kommentar?

Nu ska det genast tilläggas att könsfördelningen bland de fåglar av denna underliga art som Kalle och knattarna efter svåra omständigheter faktiskt lyckas få med sig hem till Ankeborg är lika sned som i vilken svensk bolagsstyrelse som helst: bytet visar sig vara två hanar och därmed går produktionen av fyrkantiga ägg om intet, en sedelärande historia minst sagt.

Ti-Vu

När jag slumrade i morse så drömde jag att jag läste i en tidning och i den stod det att någon -- jag minns ej längre vem -- likt den italienske författaren Italo Calvino, alltid gick omkring med ett leende på läpparna. Inte ett hånflin eller något inställsamt grin utan en finstämd känsla av lycksalighet som fick mungiporna att dra uppåt. Det som står i tidningen brukar vara sant, om inte annat verkar det fånigt att ljuga om en så harmlös sak som att en människa är godhjärtad.

Det är i dagarna exakt 20 år sedan tv-profilen Åke Wihlney dog. I alla fall känns det så. En i raden av dessa feta skåningar som i några smärtfyllda sekunder hinner ångra sin kolesterolstinna diet innan syret tar slut i det blod som i och med infarkten för evigt har parkerat i ådrorna.

Vid en närmare koll visar det sig att han kastade in handduken redan -85. Där ser man.

Jag minns bara den gamla dinosaurie till tv-program som han ledde: 'Fönster mot tv-världen'. Istället för att köpa in bra program lät man Wihlney klippa ihop snuttar med bra program från all världens hörn. Klart att man blev nyfiken, klart man ville se mer, klart att Svt struntade i det. I ärlighetens namn ska det sägas att det inte blivit bättre nuförtiden, alla nya kanaler till trots. De udda programmen finns antagligen fortfarande där ute, men de köps inte in nu heller.

Om man försöker sig på att googla på "Åke Wilney", stavat utan 'h' så hittar man följande text om japansk tv:

http://www.geocities.com/TimesSquare/Bunker/3882/kf970206.html

Men naturligtvis ska man aldrig strunta i bokstaven 'h', så som italienarna har för vana att göra. Utan 'h' skulle mitt namn bli stympat, tyskarna skulle få uppfinna ett nytt slangord för heroin och dessutom är 'h' den första bokstaven vi alla som nyfödda får ur oss, tusendelen innan gallskrikandet tar vid.

Mustasch

Förhåll er skeptiska om ni vill, men förr eller senare kommer den obehagliga sanningen att slås upp i edert ansikte (eller "ert", om ni inhandlat den nyligen utkomna nya upplagan av svenska akademiens ordlista och vägrar att befatta er med ordvändningar som hör en svunnen tid till) : mustachen är tillbaka!

Kanske inte än, men snart, ty modeväxlingarna är obönhörliga, bäva månde ni.

Den har ju varit borta ett tag, mustachen. Men den har övervintrat och krupit omkring någonstans i norra Tyskland i ett kylslaget klimat med växlande molnighet, evighetslånga hästtjejs-dokusåpor och syrade grönsaker, kort sagt en plats där den givna kopplingen mellan läppbehåring och mopedåkande aldrig har existerat. Nordtyska ynglingar har odlat mustasch i alla tider och har artigt bockat sig för grannfrun utan att frestas till att låta ett endaste "sieg heil" slippra fram över läpparna.

Ty det är där skon klämmer. Att Adolf aldrig rakade sig på överläppen är ett mentalt hinder för nutida läppbehåring. Och riktigt hur detta hinder ska övervinnas är svårt att se. Vana siare med bastkjol och hela konkarongen som studerar kondorernas avföring i Anderna tror att mustachen är tillbaka om fem-tio år, men jag förhåller mig skeptisk till sådana tvärsäkra uttalanden. Det är ju som om Glenn Hysén visste vem som var mor till hans barn.

Nu hör jag fåglarna kvittra här utanför efter det att regnet har upphört, så visst finns det hopp här i världen.

Kroppskultur

På den tiden --1979 -- då jag fortfarande sjöng i en barnkör och kärnkraftverket i Tjernobyl puttrade på i bästa professor Balthazar-stil, anordnades det första Stockholm marathon.

Möjligen var det första året egentligen 1980, men då hade jag redan genomgått ett könsrollsmässigt uppvaknande, insett att det var fjolligt att vara ende kille i kören och slutat med sången inför mellanstadietiden. Så i såfall får den tidsmarkören stryka på foten.

Hur som helst blir detta min tredje mara. Jag siktar på att gå in under tre timmar. Vi får väl se om det lyckas. Mycket beror på vilket slags muskler man har. Det verkar som man har fallenhet för att springa korta sprintlopp eller långa sega långlopp. Inte både och. Man de flesta föredrar naturligtvis att sitta i soffan och dricka drycker som snabbt ska försätta dem i lustfyllda tillstånd för att ge ont i huvudet några timmar senare.

Min konstnärlige vän såg en rätt påtagligt muskulär utställning i Wien för några år sedan. Folk som dött hade gett sitt tillstånd till att deras kroppar skulle användas som konst. Ur liken hade musklerna karvats fram och det var dessa kroppar med frilagda och konserverade muskler i atletiska poser som visades upp. Det tog tydligen inte mer än några minuter för min vän att få nog av denna påtagliga kroppslighet och ge sig därifrån.

Så kan det gå.

Giovanni blev 81 bast

Påven Pius VI, som av fransmän hölls fången i Siena, bad på sin dödsbädd år 1799 att få bli förd till Rom för att dö där. Det något cyniska svaret löd: "Dö kan man göra var som helst."

Förutom att gråta en skvätt över att Pius VI aldrig fick chansen att se en motorcykel, så väcker denna episod tankar om vilken betydelse omgivningen har för ögonblicken i ens liv.

Blir till exempel ett äktenskapslöfte mindre värt om det har avgivits på en soptipp snarare än i en kyrka? Eller är det istället så att det blir starkare eftersom lull-lullet runt ikring har tagits bort (och varför heter lull-lull bling-bling numera).

"Jag älskar dig så mycket att alla jävla skränande kringflaxande fiskmåsarna och kolhydratsladdande råttor inte spelar någon roll."

En mig närstående persons före detta chef gifte sig borgerligt. Efter bröllopet gick de ut från rådhusets och tog en glass.

Låter som han hittat en drömkvinna.

Östermans njutning

"Ikväll ska jag tänka på ålarna och gråta mig till söms."

Den som uttalar ovanstående mening med hög och tydlig röst samtidigt som han färdas med en kommunal buss i linjetrafik riskerar naturligtvis att bli infångad med nät och vederbörligen inspärrad.

Men visst är det oroväckande att de tjocka skåningarna snart inte kan bygga på sin galopperande fetma genom att slafsa i sig ytterligare på ett eller annat ålagille.

Dessa säregna varelser (ålar, inte skåningar -- och jag ska till protokollet be att få notera att jag är utomordentligt förtjust i och fascinerad av djur som klarar av att leva i både sötvatten och saltvatten, lax är en annan sådan fin fisk som man borde komponera lovprisande schagerdängor om) har brytt mänskliga sinnen i årtusenden. Oavsett vilket av jordens hörn de lever i, så simmar dessa ålar till Sargassohavet för att para sig när den tiden är inne.

Hade man garanterat fått sex så hade antagligen miljontals människor också simmat till Sargassohavet. Jävla ålar, ni har det bra, ni!

Fast det är ju det de inte har. Ålen hotas av utrotning. De icke färdigvuxna ålarna, kallade glasål, fångas i södra europa och exporteras till Japan, där japsarna göder dem och, i en fåfäng förhopping av att efterlikna skåningar, slukar dem med hull och hår och sprit naturligtvis, mycket sprit.

Ålarna hindras också av vattenkraftverk. Ungefär 70% av alla ålar dödas när de försöker simma förbi ett vattenkraftverk. I Ätran finns det sju stycken som de små liven ska förbi. Hur många lyckas passera? Svar: cirka 0, 02%, fast jag vet inte om siffrorna är rätt. Jösses Amalia! Varje överlevande ål är så unik att han i sin ystra glädje däröver borde unna sig att kamma Elvisfrisyr på skallen sin, om nu faktiskt inte ålar av naturen vore flintis.

Jag ska plåga mina kommande matteelever med åluppgifter av liknande slag, var så säkra!

Snart kan man alltså bara se svartvita Edvard Persson-skåningar på film fyllna till och slafsa feta ålbitar.

Ja, jorden kommer snart att gå under. Den saken är klar.

Likadana kläder

En fråga som man aldrig törs ställa och som därför aldrig får ett svar är hur det är ställt med ens föräldrars sexualliv. Vid närmare eftertanke vill man nog inte veta heller. Underligt nog, eftersom detta är den enda ofrånkomliga kopplingen man har till dem. De knullade någon gång när sextiotalet sjöng på sista versen och -- simsalabim -- här sitter jag och bloggar.

Men visst kan man se hur det är ställt genom att iaktta det sociala spelet. Här tänkte jag på ett tankfullt sätt linda in mitt budskap, men som den medvetna pedagog jag är så vet jag att man inte ska vänta med att framföra det man vill ha sagt, så här är det:

När ett par har börjat skrida omkring i likadana kläder, ja, då har de även slutat att ha sex med varandra.

När alltså de gamla tu styr kosan mot GeKå:s och inhandlar två exemplar av alla plagg, som naturligtvis väljs av funktionella och praktiska skäl, då är detta inget annat än en symbolisk kastreringsritual. Detta är västerlandets antipodiska motsvarighet till afrikanernas fallosbejakande initialriter i ungdomens dagar.

Genom att klä sig i likadana plagg så försöker de okåta gamlingarna gå upp i varandra, sudda ut och förneka de olikheter som utgjorde grunden för den attraktion som en gång förde dem samman.

Hu!

Nu kunde detta sjunka ihop till en bitter sufflé, men varför inte blicka framåt istället, mot den tid som komma skall. Alltså, vilka par som man känner eller har stött på, kommer -- om några år eller ett halvsekel -- att gå omkring i likadana trista kläder?

Värsta fotsida paret jag stött på var nog på Roskildefestivalen -00(?). Alla gjorde upp planer om vilka band som skulle ses, planer som naturligtvis omintetgjordes allt eftersom ölen rann ner och man kastade ankar på okända breddgrader. Men dessa tu, varav killen med sin imponerande noggrannhet hade tjänstgjort som minröjare för FN i Bosnien, missade inte en konsert. Inte en detalj i schemat rubbades.

Stark unisexvarning på dessa två utfärdas härmed.