Ti-Vu

När jag slumrade i morse så drömde jag att jag läste i en tidning och i den stod det att någon -- jag minns ej längre vem -- likt den italienske författaren Italo Calvino, alltid gick omkring med ett leende på läpparna. Inte ett hånflin eller något inställsamt grin utan en finstämd känsla av lycksalighet som fick mungiporna att dra uppåt. Det som står i tidningen brukar vara sant, om inte annat verkar det fånigt att ljuga om en så harmlös sak som att en människa är godhjärtad.

Det är i dagarna exakt 20 år sedan tv-profilen Åke Wihlney dog. I alla fall känns det så. En i raden av dessa feta skåningar som i några smärtfyllda sekunder hinner ångra sin kolesterolstinna diet innan syret tar slut i det blod som i och med infarkten för evigt har parkerat i ådrorna.

Vid en närmare koll visar det sig att han kastade in handduken redan -85. Där ser man.

Jag minns bara den gamla dinosaurie till tv-program som han ledde: 'Fönster mot tv-världen'. Istället för att köpa in bra program lät man Wihlney klippa ihop snuttar med bra program från all världens hörn. Klart att man blev nyfiken, klart man ville se mer, klart att Svt struntade i det. I ärlighetens namn ska det sägas att det inte blivit bättre nuförtiden, alla nya kanaler till trots. De udda programmen finns antagligen fortfarande där ute, men de köps inte in nu heller.

Om man försöker sig på att googla på "Åke Wilney", stavat utan 'h' så hittar man följande text om japansk tv:

http://www.geocities.com/TimesSquare/Bunker/3882/kf970206.html

Men naturligtvis ska man aldrig strunta i bokstaven 'h', så som italienarna har för vana att göra. Utan 'h' skulle mitt namn bli stympat, tyskarna skulle få uppfinna ett nytt slangord för heroin och dessutom är 'h' den första bokstaven vi alla som nyfödda får ur oss, tusendelen innan gallskrikandet tar vid.