Mustasch

Förhåll er skeptiska om ni vill, men förr eller senare kommer den obehagliga sanningen att slås upp i edert ansikte (eller "ert", om ni inhandlat den nyligen utkomna nya upplagan av svenska akademiens ordlista och vägrar att befatta er med ordvändningar som hör en svunnen tid till) : mustachen är tillbaka!

Kanske inte än, men snart, ty modeväxlingarna är obönhörliga, bäva månde ni.

Den har ju varit borta ett tag, mustachen. Men den har övervintrat och krupit omkring någonstans i norra Tyskland i ett kylslaget klimat med växlande molnighet, evighetslånga hästtjejs-dokusåpor och syrade grönsaker, kort sagt en plats där den givna kopplingen mellan läppbehåring och mopedåkande aldrig har existerat. Nordtyska ynglingar har odlat mustasch i alla tider och har artigt bockat sig för grannfrun utan att frestas till att låta ett endaste "sieg heil" slippra fram över läpparna.

Ty det är där skon klämmer. Att Adolf aldrig rakade sig på överläppen är ett mentalt hinder för nutida läppbehåring. Och riktigt hur detta hinder ska övervinnas är svårt att se. Vana siare med bastkjol och hela konkarongen som studerar kondorernas avföring i Anderna tror att mustachen är tillbaka om fem-tio år, men jag förhåller mig skeptisk till sådana tvärsäkra uttalanden. Det är ju som om Glenn Hysén visste vem som var mor till hans barn.

Nu hör jag fåglarna kvittra här utanför efter det att regnet har upphört, så visst finns det hopp här i världen.