Pen skäggige patriarken som får höra ett och annat

Mitt intresse för saker och ting är periodvis intensivt och däremellan tämligen ljumt, så även i falllet bloggande. Därför har jag inte gjort något inlägg på länge.

Dessutom gillar jag inte känslan av att man vänder sig mot en vägg. Det är åtminstone så jag, som icke dagboksvan person, känner det, när jag skriver till ingen speciell utan att få respons.

Kanske ser katoliker detta ur en annan synvinkel. Jag anspelar naturligtvis på bikten. Inte så att det här nödvändigtvis ska anta formen av en bekännelse, inte alls, långt därifrån. Jag har en mer pragmatisk syn på bikten än så. Jag antar att prästen, åtminstone efter några år i yrket, har sänkt de inledningsvis höga ambitionerna. Han vet att han inte gör någon skillnad. Efter de inledande rituella inledningsfraserna så faller han till ro bakom trägallret och slår dövörat till. Han vecklar fram sin Kalle Anka-tidning och mumlar möjligen något medkännande medan den sedvanliga sörjan av otrohetsaffärer, svek och lurendrejerier sköljer över honom.

Och naturligtvis är den biktande väl medveten om det. Men att bara sätta namn på det som tynger en hjälper. Det är enkelt och effektivt.

Och samtidigt något som allehanda självutnämnda charlataner i dagsläget tar tusenlappar för när de utnyttjar människor i nöd.

Sensmoralen är att människor ibland vill tala med en vägg, gärna en kuf med skägg och ålderdomliga, tröga värderingar, men helst en vägg som svarar, men också det i rått tröga ordalag. Fast eftersom det är en vägg ska den inte svara så mycket. Man vill helt enkelt inte bli emotsagd och det blir man heller inte av en vägg.

Jag bävar inför den dag då väggarna börjar komma med intelligenta invändningar.