Rattus Norvegicus

För några dagar sedan låg det en död råtta på cykelbanan som går längs Munkebäcksgatan. Stendöd, märkvärdigt platt och djupfryst. Det var något som inte stämde. Den var platt, men den låg ju på cykelbanan och kan knappast ha blivit överkörd. Det verkade ologiskt och jag noterade också att den var påfallande liten, sin utkavlade fysionomi till trots. Fast vad vet jag om hur stor en helt vanlig Svensson-råtta är? Jag ser sällan råttor, någon gång vart tredje år eller så, och om det då rör sig om en levande råtta så kilar den alltid iväg illa kvickt innan man hinner springa fram med en linjal.

Så det kanske inte var en råtta som gått till de sälla kloakerna, utan bara en ovanligt biffig sork. Jag lyfte blicken och noterade att det låg en orientalisk resturang alldeles bredvid. Kan den ha haft något med det plötsliga dödsfallet att göra? Såna här spekulationer brukar få sig en knuff i ena eller andra riktningen först när obduktionsprotokollet blivit klart. Det kanske visar sig att råttan har saltvatten i lungorna. Det var just denna patologiska kuriositet som utgjorde dramats vändpunkt i filmen 'Chinatown'. En hemskt invecklad film där Jack Nicolson i mitt minne får båda sina näsvingar uppsprättade av Polanskis kniv medan filmskurken i själva verket nöjer sig med ett enda snitt. Poängen är ju liksom därmed redan klar.

En sak är säker: råttan dog inte av fågelinfluensa. Våra bevingade vänner har fått ta över stafettpinnen från råttan i rollen som notoriska smittspridare. Vågar man hoppas att miljöförvaltningen passar på att skjuta av den alltför talrika mås/trut-stammen här i stan om smittan får fäste?

Asch: jag trodde att jag skulle ha sprungit 10 mil denna vecka, men det visade sig lite förargligt att det bidde 98 km till slut. Håller man sig skadefri och tappar några kilo med vettigare mat och alkoholintag så kanske man kan till slut kan komma in under 3 timmar på årets Stockholm marathon. Men det är ju långt dit.