Kroppskultur

På den tiden --1979 -- då jag fortfarande sjöng i en barnkör och kärnkraftverket i Tjernobyl puttrade på i bästa professor Balthazar-stil, anordnades det första Stockholm marathon.

Möjligen var det första året egentligen 1980, men då hade jag redan genomgått ett könsrollsmässigt uppvaknande, insett att det var fjolligt att vara ende kille i kören och slutat med sången inför mellanstadietiden. Så i såfall får den tidsmarkören stryka på foten.

Hur som helst blir detta min tredje mara. Jag siktar på att gå in under tre timmar. Vi får väl se om det lyckas. Mycket beror på vilket slags muskler man har. Det verkar som man har fallenhet för att springa korta sprintlopp eller långa sega långlopp. Inte både och. Man de flesta föredrar naturligtvis att sitta i soffan och dricka drycker som snabbt ska försätta dem i lustfyllda tillstånd för att ge ont i huvudet några timmar senare.

Min konstnärlige vän såg en rätt påtagligt muskulär utställning i Wien för några år sedan. Folk som dött hade gett sitt tillstånd till att deras kroppar skulle användas som konst. Ur liken hade musklerna karvats fram och det var dessa kroppar med frilagda och konserverade muskler i atletiska poser som visades upp. Det tog tydligen inte mer än några minuter för min vän att få nog av denna påtagliga kroppslighet och ge sig därifrån.

Så kan det gå.