Östermans njutning

"Ikväll ska jag tänka på ålarna och gråta mig till söms."

Den som uttalar ovanstående mening med hög och tydlig röst samtidigt som han färdas med en kommunal buss i linjetrafik riskerar naturligtvis att bli infångad med nät och vederbörligen inspärrad.

Men visst är det oroväckande att de tjocka skåningarna snart inte kan bygga på sin galopperande fetma genom att slafsa i sig ytterligare på ett eller annat ålagille.

Dessa säregna varelser (ålar, inte skåningar -- och jag ska till protokollet be att få notera att jag är utomordentligt förtjust i och fascinerad av djur som klarar av att leva i både sötvatten och saltvatten, lax är en annan sådan fin fisk som man borde komponera lovprisande schagerdängor om) har brytt mänskliga sinnen i årtusenden. Oavsett vilket av jordens hörn de lever i, så simmar dessa ålar till Sargassohavet för att para sig när den tiden är inne.

Hade man garanterat fått sex så hade antagligen miljontals människor också simmat till Sargassohavet. Jävla ålar, ni har det bra, ni!

Fast det är ju det de inte har. Ålen hotas av utrotning. De icke färdigvuxna ålarna, kallade glasål, fångas i södra europa och exporteras till Japan, där japsarna göder dem och, i en fåfäng förhopping av att efterlikna skåningar, slukar dem med hull och hår och sprit naturligtvis, mycket sprit.

Ålarna hindras också av vattenkraftverk. Ungefär 70% av alla ålar dödas när de försöker simma förbi ett vattenkraftverk. I Ätran finns det sju stycken som de små liven ska förbi. Hur många lyckas passera? Svar: cirka 0, 02%, fast jag vet inte om siffrorna är rätt. Jösses Amalia! Varje överlevande ål är så unik att han i sin ystra glädje däröver borde unna sig att kamma Elvisfrisyr på skallen sin, om nu faktiskt inte ålar av naturen vore flintis.

Jag ska plåga mina kommande matteelever med åluppgifter av liknande slag, var så säkra!

Snart kan man alltså bara se svartvita Edvard Persson-skåningar på film fyllna till och slafsa feta ålbitar.

Ja, jorden kommer snart att gå under. Den saken är klar.