Baader-Meinhof

Jaha, så släpptes en 58-årig kärring ur fängelset. En rest från de tyska terroristernas tidevarv. Brigitte Mohnhaupt heter hon och i och med inträdet i duvmatargenerationen anses hon numera ofarlig, terrorist som hon tidigare klassats som.

Hon är inte, som det hävdas i vissa media, den sista fängslade tyska terroristen som släpps ut. Kvar i fängelse finns bl.a. Christian Klar som hårdnackat avvisar varje försök till försoning med det kapitalistiska samhället.

Jag surfar nyfiket runt på både de engelska och tyska wikipedia-sidorna om dessa vålnader från det förflutna.

Det slår mig att även om jag inte sympatiserar med tillvägagångssättet, så saknar jag i dagens samhälle ett helhjärtat engagemang i samhällsfrågor som inte grundar sig i simpelt ha-begär. Men därifrån till terrorism är vägen lång. Återigen, utan att stå för saken, kan jag sympatisera med kampviljan att offra livet för en sak man tror på, även om många var offer för sekterism.

En motvikt, om ej på alla punkter, till super-egoism alla F. Federley. Han är säkert ute i vällovliga syften. Återstår bara att utreda vilka. En hård nöt att knäcka.

Det slår mig också hur många arga kvinnor det finns/fanns. Könsfördelningen bland de tyska terroristerna är snudd på 50/50. Skulle vara intressant att veta varför.

Style wars

Det bidde tre festivalfilmer i år.

Förra söndagen en erbarmligt trist Don Quixote-historia. Trots att regissören verkade ha bemödat sig om att realismen skulle gå före allt -- snudd på svarta bilder filmade i naturligt ljus i gryningen, oändligt långsam och intetsägande dialog -- så bröts illusionen när huvudrollsinnehavaren gav sig till att crawla i en flod. Vafan!: crawl uppfanns av indianerna i nordamerika. Fanns inte i Spanien på tidigt 1600-tal!

'Darling' var en svensk ljuspunkt, tyvärr inte lika bra som jag hoppats, men vida överlägsen det mesta detta kassa filmland skitit ur sig det senaste decenniet.

Just detta faktum gör det så ledsamt att se dessa horder av inkompetenta "kreativa branchmänniskor" som ideligen ska tränga sig in och före på alla föreställningar, alltid med en elegant och nonchalant knyck på den passerkortsprydda nacken. De kunde lika gärna slussa in ett lika stort antal horsepundare istället, ja hellre faktiskt, ty dessa tillför svensk film mer, matematiskt sett, helt enkelt genom att de inte kostar något, alltså i alla fall inte dränerar filmkapitalet genom att vara en del av alla dessa kostsamma och usla projekt.

Satsa på max två-tre påkostade svenska filmer om året och lägg resten av pengarna på Roger Corman-aktiga extremlågbudgetprojekt. Den del av svenska "filmarbetare" som därvid hamnar utanför läggs upp i lämpligt knä och ges ordentligt med smisk.

Sedan var det "Style wars" igår. Grafittifilmen som gjorde mig nostalgisk och som fick mig att minnas när en hårdrockare med svart sprejfärg hade skrivit gruppnamnet "DIO" på min högstadieskolas vägg. Det dröjde bara ett par dagar innan vi fyllde på detta till "DIOXIN". Men hårdrockaren använde en kass färg och efter bara något år stod det helt enkelt bara "XIN" på väggen, och gjorde så i ett tiotal år.

Enligt ovanstående film ska en av de första klottrarna i NY ha varit TAKI 183, en tag som skapades av en kortform av hans namn plus en adress. I Göteborg fanns under tidigt åttiotal signaturen HM43, som på den tiden sades betyda Hans och Mia, siffrorna angav antalet bokstäver i namnet. Jag undrar om det är sant. Jag hittar inget om HM43 på nätet.

Förutom spritpenneklotter rollade HM43 sitt namn med orange målarfärg mitt på Kungsgatan och i gångtunneln vid Mölndalsån/Ullevi.

En sådan händelse i dag hade jag ryckt på axlarna åt, alternativt blivit förbannad på, men någon tonårsrest inom mig hyser fortfarande en diffus beundrad för deras tilltag.