Min Volkswagenbuss är min borg

Rubrikens tema gestaltade sig i ett lite mindre format vid 1991 års Roskildefestival där tre tyskar, två män och en kvinna, bodde i en bil bredvid vår på campingparkeringsplatsen.

Vi besökte vår bil då och då för att hämta någonting. Det finns alltid en kvarlämnad flaska kiwivin eller jordgubbs-lambrusco (om denna dryck verkligen existerar) som väntar på att bli uppdrucken eller möjligtvis en uppfällbar stol som kan lindra värkande lemmar borta vid tälten. Men tyskarna satt alltid där inne i sin bil och flinade.

Rollfördelningen minns jag som följer: Kille och tjej som är ihop sitter i framsätena; polaren i baksätet. Mustach på herrskapet, damen antagligen utan. Ifall det fanns någon slitning i gruppen framgick inte detta eftersom den dimmiga atmosfären som skönjdes inne i kupén vittnade om en ständigt tänd fredspipa.

Så, vad har barnuppfostran med detta att göra? Jag läste kamratposten i tidig ålder och fick inte leka med vapenleksaker. Blev jag en bättre människa av det? Jag vet inte hur min mor tänkte och nu är det för sent att fråga. Hur tacklar man som småbarnsförälder skräcken över att ens försvarslösa barn någon gång i framtiden kommer att konfronteras med haschrökande tyskar?

Svaret ligger som Bob Dylan antyder i den friska själlandsluften, även om den lyckligtvis sällan blåser upp till något värdigt att nämna i rapporterna från Norrköping.

Jag får väl åka dit nästa år igen.

Det spanska rymdprogrammet

När kineserna för några år sedan skickade upp ett par gubbar i rymden kallades dessa av okänd anledning för 'taikonauter'. Naturligtvis är inte anledningen okänd för den inhemska befolkningen, men vi västerlänningar fick aldrig någon förklaring till detta okända begrepp. Räcker det inte med orden astronaut och kosmonaut eller måste varje språkområde ha sitt eget ord?

För oss som genomled Janne "Loffe" Carlsson:s rolltolkning när han rantade runt som pappa Taikon i tv-serien om Katizi är det givet att tänka på Birros film 'Den förste zigenaren i rymden' när de kinesiska rymdflanörerna omnämns.

Men hur är det med alla spansktalande människor? Om trettio-fyrtio år är de i majoritet i USA. Det börjar således bli dags att visa var skåpet ska stå. När kommer den första tortilla-raketen att skjutas upp? Spanjorerna var pionjärer när det gällde att utforska främmande kontinenter och underkuva försvarslösa folk. Så varför inte i rymden? Varför har de tappat geisten?

Ett möjligen oväntat uttalande från en så design- och modelikgiltig person som jag:

De spanska conquistadorerna som härjade i Sydamerika på 1500- och 1600-talet hade enastående vackra hjälmar. Tyskarnas pickelhuvor är inte heller dumma, men kanske har tiden sprungit ifrån dem. Inte ens de mest vedervärdiga mc-gäng bär längre pickelhuva och sedan hundra år tillbaka inte heller den svenska snuten. Conquistadorhjälmen har dock aldrig tagit sig in i mc-världen, vad jag vet. Smederna i Toledo hade väl för dåliga kunskaper i aerodynamik när de designade den. Dessutom består den väl, såvitt jag vet, bara av plåt utan minsta plats för stoppning. Men vackert rundade former har den och därtill spetsar värdig en etruskisk vassflotte. Eller så. Några praktexemplar skymtar i filmen 'Aguirre - Guds vrede".

Slut på hjälmsnack.

Skulle inte länderna i det spanska språkområdet kunna hjälpas åt i en enad kraftsamling och skicka ut någon Almodòvar-designad bögleksaksliknande fallosmodul i omlopp kring den här döende planeten? Det vore en vacker gärning.

Oj! Nu är det visst 'Top model special' på tv3 med Tyra Banks. Måste gå och stänga av.

På fredag är det förresten fem år sedan sångerskan Aaliyah dog i en flygkrasch. Snålheten bedrog visheten då hennes manager propsade på att ett överlastat plan med folk och materiel från en videoinspelning mot pilotens vilja skulle lyfta. Några lysande r&b-singlar till trots tänker jag främst på henne som en av de sista som lämnade planeten i en "vanlig" flygkrasch utan spekulationer, den sista innan den stora. Hon var alltså en av de sista som gick hädan ovetande om att nästa kraschande plan två veckor senare skulle platta till två höghus i NYC.

Free as a bird (och den stora råttfrågan)

Så hette den där tillkonstrade Beatles-låten som släpptes för kanske tio år sedan med Lennon på sång och modernt komp. Fast jag minns inte hela historien, hopklistrandet kanske gjordes av pusselbitar som såg aningen annorlunda ut. En rätt kass låt hur som helst. Lennon blev ju tämligen urvattnad som soloartist och detta var väl ett av de första exemplen på vartåt det bar, även om man höll på skräpet i tjugo år innan det släpptes. Annars finns det kanonbra Lennonlåtar på nästan alla Beatles skivor. 'Tomorrow never knows' (i en tidigt version kallad 'The void') och 'I am the Walrus' är mina favoriter. Den senare har jag gemensamt med Per Gessle. Någon gång ska ju även han ha rätt.

Men är fåglar så jävla fria egentligen? Jag drar mig till minnes all skabbiga duvor man ser när man är ute och reser. Sverige verkar inte riktigt ha del i den kontinentala romantiska duvtraditionen. Här säljs inga frön att mata dem med på våra torg. Antingen är torgen för små eller så finns det inga måsar/trutar söder över. För dessa äckliga djur skulle säkert dra det längsta strået om fågelmatningen kom på modet. De skabbiga duvorna är sällan i topptrim. Det är inte helt ovanligt att en fot eller ett ben saknas eller att en vingpenna brutits av. Antagligen en tidsfråga innan råttorna får något att mumsa på.

Undrar förresten om råttor skulle föredra rått kött eller stekt kött om de fick välja. Eller om de nu skulle komma sig upp i smöret: Är grillat godast? Den eviga frågan. Och dessutom: skulle råttornas primitiva instinkt kunna användas och bli en succé i reklamsammanhang?

Alltså:

Vi litar på råttornas reaktioner när det gäller utprovningen av substanser som ska bli till läkemedel, men om Burger King hävdade att de hade större problem med råttor runt sina restauranger än McD och kunde få Anticimex att intyga detta, skulle detta bevisa att grillat verkligen är godast eftersom råttorna är varumärkesneutrala och därmed förment objektiva och smaskar i sig det de gillar bäst och skulle sedan det funka att basunera ut i reklam?

Skulle McD kontra med att slarva med avfallshanteringen för att även de få sitt skadedjursindex att skjuta i höjden?

Jag tänker mig slutscenen i Werner Herzogs nyinspelning av Nosferatu med en hel stad full av råttor, vita naturligtvis, de har ju större charm än sina fränder i kloakerna, och med en Burger King-restaurang i mitten. Eller en McD om nu råttorna visar sig ha den preferensen.

Till den egentliga saken: Jag har sagt upp mig. Jag är således fågelfri i arbetsmarknadsbemärkelse. Och kanske paradoxalt nog en smula ofri. Det var det jag ville säga.

Kamelen tittar ner på landningsbanan

Ett fenomen som jag aldrig fått ordentlig kläm på är den akademiske lodisen. Var och en som ägnat sig åt högre studier har sett dem. Överåriga, sjaskiga män som rantar omkring på universitet och högskolor utan att studera, eller det kanske de gör, men knappast i snabbare takt än att examensbeviset trillar ner i brevlådan samtidigt som dödsattesten.

De håller företrädesvis till i biblioteket, gärna med en viktig min på läpparna och i full färd med att kopiera något material som antagligen kommer att leda fram till en omstörtande upptäckt som förändrar allas våra livsbetingelser på denna planet. Det är så det ser ut. De kan konsten att se viktiga ut. I alla fall vissa.

Jag stötte nyss på en i stadsblioteket. Men han hade sänkt den akademiska garden och gått över till att snarare än "akademisk" vara en "offentlig-byggnad"-lodis, en harmlös och säkert trevlig en som naturligtvis har rätt att fördriva tiden med att läsa utländska finanstidningar så länge han inte stör eller smakar starkt.

Såvitt jag tror mig förstå kommer dessa "studentikosa" särlingar i två varianter. Inte så att de varierar i färgskala eller storlek, nej, det är ursprunget det kommer an på.

Den ena typen är överliggaren som aldrig blev klar. En sådan stötte jag själv på när jag pluggade och var engagerad i kårlivet i början på nittiotalet. Denne hade suttit i kårstyrelsen i mitten av sjuttiotalet och fungerade som kårens revisor och det var allmänt känt att när föreningens bokföring skulle granskas brukade allt gå bra om han blev bjuden på öl. Honom ser jag fortfarande traska runt i den eviga triangeln Chalmers-Universitetsbiblioteket-Systembolaget i sliten kostym, med plastpåse och mystiska ärenden i blicken.

Till denna grupp hör också de som drabbats av en psykos och hänger kvar i den miljö de befann sig i när sjukdomen bröt ut. Ett sätt att finna en bedräglig trygghet i tillvaron, skulle jag tro.

Den andra typen utgörs just av "offentlig-byggnad"-lodisar, de med en lite mer sofistikerad image än sina gelikar, de som upptäcker att de inte blir utkörda så länge de klarar av att 'iaktta tystnad' i bibliotekets lokaler. Varför hänga i en väntkur eller på centralen när man kan frottera sig med samhällets intelligentia?

När jag pluggade brukade en medelålders latinamerikan duscha i kårhuset. Han hejade alltid och gjorde inte en fluga för när. Å andra sidan hörde han väl egentligen inte till denna fascinerande skara som med viktig min ränner runt i biblioteket på jakt efter vad?

Sorteringen tar sin början

När det dimper ner en ättling i släkten så tar det ett litet tag innan den nya hierarkiska strukturen fått fäste och blivit stabil. Allvarligt är det ju hur som helst inte alls.

Nuförtiden gäspar man mest, man behöver inte ligga ihjäl oäktingar eller strypa konkurrerande kusiner. Det är i alla fall vad jag tror, men jag har alltid varit naiv. Det skulle inte ju inte förvåna mig om om Carola haft ihjäl en spröd konkurrerande lillasyster med något krystat bibliskt försvar till handa. Det skulle vara i linje med hennes hycklande natur.

Hur som helst har brorsans sjuåriga dotter börjat morska upp sig väl nära hybris och maktfullkomlighet. Från att vara storasyster och oinskränkt härskare över en trotsig lillasyster har väldet fördubblats i och med att en kvickt uppsvullnad lillebror gjort entré. Just en lillebror.

Denna term har damen lagt på minnet. Detta har fått till följd att när jag ringer säger hon inte längre till min bror att hans "bror" är i luren utan att det är hans "lillebror".

Jag får väl börja kalla henne kärring.

En slump?

Jag skrev nyss ett långt förklarande inlägg om det tvivelaktiga jobb jag fått och tro fan att det inte blev ordentligt sparat. Är det ett led i GWB:s NWO (George W Bush:s New World Order)?

Jag har fått jobb, men tyvärr på "Hederlige Harrys fria gymnasieskola".

Pajasen som håller i den friskola jag fått anställning på ska jag kanske inte beskriva vidare, men till alla insektssamlares fromma kan jag väl säga att han tillhör släktet "matthandlare", vilket ger ett hum om habitat och graden av falskhet.

Jag orkar inte upprepa klagomålen, men kan konstatera att om jag hade valt gymnasieskola för mitt barn så hade jag velat ha en VDN-märkning för att kunna undvika sådana här skitskolor. Man skyddas när man köper en begagnad bil, men skolor som denna med obehöriga lärare och utan labblokaler fastän man säger sig erbjuda naturvetenskapligt program, det går tydligen bra.

Idioten till rektor försökte till och med av utrymmesskäl driva igenom att två lektioner skulle köras i olika ämnen i samma sal. Lite som att köra två radiokanaler i samma: en i höger, en i vänster. Elevanpassat. Dessutom ska lärare naturligtvis agera Syo-konsulent och vaktmästeri av besparingsskäl. Saknas behörig lärare får man hoppa in efter en veckas påläsning. Gymnasiekurs är ju ingenting. Läroböcker kan köpas in efterhand vid behov.

Skolan är åt helvete alltsedan jubelidioten Göran Persson kommunaliserade den när han var skolminister. Den säkra statliga finansieringen är ett minne blott. Att han vill ge skolan mer resurser nu är höjden av falskhet. I Göteborg får varje elev, oavsett behov, ett kollektivtrafikkort. Så tankas skolans resurser över till den övriga kommunala budgeten.

Ledsamt. Det är trist att inte få möjligheten att göra ett ordentligt jobb.

Municipalsamhällets vedermödor

Man kan tänka sig att ett blogginlägg skrivet med Jean-Michael Jarre i lurarna ska skeva iväg åt ett oönskat håll. Så är inte fallet (hoppas jag). Man förs långt upp i en mental stratosfär av ljudkaskader. Metalliska minnesfragment gruffar med varandra som biljardkulor, eller kanske som kombattanter i ett mobbingbråk på en engelsk internatskola, fast de får inte välja själva. Minnesfragment står lägst i hierarkien.

Sedan kan man med en förnöjsamhet som är välförtjänt eller ej blicka ner på eländet där nere på denna skevt kulörta planet. Så ljuvlig ser jorden inte ut uppifrån. Det är en massa färger som saknas: rött, orange och lila för att bara nämna några. Naturen does not go punk.

Och när man från denna upphöjda position tänker efter så inser jag att jag alltmer fjärmar mig från det övriga släktet av eventuellt intelligenta apor: Jag ser sällan på teveserier.

Man förundras över hur nallar på zoo kan förhäxas av en enskild domptörs fingerfärdiga rörelser utförda med blott ena handen och likaså hur tv-skärmen har samma hypnotiska inverkan på folk när avsnittet är av dignitet två eller högre. Snärjandet i avsnitt ett kan jag inte uttala mig om, det har jag aldrig sett.

Jag tycker inte ens om Simpsons längre. Är det möjligen ett tecken på en begynnande livsleda? Fan heller, Simpson har varit präktigt i åratal. Men kan inget nytt komma?

Hassan-ibn-Sabbah, komm zurück!

Tältarkitektur

Det fanns en tid då man brände av en film och efter några förväntansfulla dagar insåg hur tokusel man var som fotograf. En av den dödsdömda fotoindustrins sista innovationer var engångskameran. Jag använde en sådan ett flertal gånger i Roskilde. Det är inget ställe dit man drar en systemkamera med en rik objektivflora, om man nu hade haft en sådan. Tvärtom är det ett tillfälle då man kan realisera alla korkade fyllefotoidéer: Vad händer om jag trillar raklång och tar fotot precis innan jag når marken? och liknande idiotier. Det känns verkligen avlägset nu eftersom alla försök kan göras av var och ens mobil. Men trots alla möjligheter att ta kort, har de tagna korten blivit bättre? Tror inte det.

Men en sak är påfallande när man kollar på Roskildekort mellan åren 91-05. Förutom att all camping har pressats åt sidorna likt en verklighetsefterapande gestaltning av en tandkrämstubs leverne och död så syns att tälten inte längre är av snubbla-på-lina-varianten med en massa linor utan numera dominerar kupolvarianten.

Ack hur många gånger har man inte varit ute på tjuvjakt nattetid efter tältpinnar att ersätta de som andra snubblat bort eller stulit? Nuförtiden finns det inga linor att snubbla på, inga pinnar att oavsiktligt smätta upp. Grannsämjan/osämjan har fått sig en törn, man kan numera festivalcampa utan att ens kontakta sin granne i ett så simpelt ärende som vad som hände med tältpinnarna. Trist.

Man ser på foton från, säg 93-94 att den gamla tältsorten dominerade. Från, säg 97-98 verkar kupoltälten ha tagit över. Man kan ana att någon har blivit miljonär, i alla fall om denne någon haft vett nog att patentera sin tältinnovation.

Man skulle kunna datera fotona i stil med 12 f. Ku och 3 e.Ku. eftersom kupolövergången är så markant. Likt vår frälsares uppdykande är dock kupolövergången svårbestämd. Men det finns hopp för diggare av old-schooltält. Kolla in vilken jordbävnings/katastrof-händelse var som helst på jordklotet. De prånglar fortfarande ut lintält till de överlevende. Inte nog med att anhöriga dör i en katastrof, grannen snubblar på min tältlina också.

Men om några år så kommer inte bara fulla ungdomar i Roskilde att ha tillgång till kupoltält, snart har nymodigheten nått även nått planetens trashankar. I den givna succesionsordningen utbreder sig nymodigheterna på denna vackra planet.

Håller tummarna för fiasko

Jag hoppas att en stor jävla fjäder, eller något liknande, går av i Christian Ohlsons innanmäte så att han trillar omkull som en stor kass Happy Meal-leksak av usel kvalitet och allt går åt helvete på tresteget. Jag tycker tresteg är en skitgren. Ska man ta till konstlade grenar så kan man väl ändå ta i. Varför inte hundrasteg? En tönt med örhänge unnar jag intet.

Och så kan man kasta ut gången. Jag har nu sett det live nu och man äcklas. Doping i det fallet handlar snarast om att operera om sig med en hammare i höfthöjd för att underlätta ett perverterat rörelsemönster.

Hästen har tre-fyra gångarter (skritt-(tölt)-trav-galopp), människa två (gång-löpning) och det är då fan att man ska tävla i att inte övergå från den långsamma till den snabba när naturen så påbjuder.

Jag har ikväll läst halva 'Älskaren' av Marguerite Duras. En fantastisk bok. Jag börjar få ågren. Kanske inte världens roligaste att vara arbetslös men jag vet inte om jag egentligen vill vara Ma/Fy-lärare och inte fan är jag någon "på hugget"-idiot inom data/telekom som alla jävla annonser efterfrågar. Har vårt elitistiska samhälle verkligen rationaliserat bort alla provligga-sängar-jobb som fanns i barndomens Kalle Anka?

Putt

Man blir nedstämd av att få reda på att fler och fler i umgängeskretsen har börjat eller funderar på att börja spela golf. Det är inte riktigt rätt att tala om en golfpest, ty smittförloppet är inte så dramatiskt, men kanske går det att jämföra med en av de lömskaste sjukdomar världen skådat: spetälska. Den har en lång och försåtlig inkubationstid vilket gör att man oftast blir smittad av någon som inte själv vet att han eller hon är smittad. Man avlider inte direkt, utan kroppens lemmar drabbas av förruttnelse, snarlikt den skada golfspelet orsakar på den själsliga och intellektuella förmågan.

I själva verket lär golfsmittan redan ha nått sin kulmen för flera år sedan. Det är för att man själv blir äldre som man upptäcker alltfler golfare i sin omgivning. Samtidigt sjunker antalet festivalbesökare som man känner, trots att Roskilde är större än någonsin förr, eller åtminstone i paritet med rekordåren under mitten av nittiotalet.

Men det oresonliga golfhatet verkar tidlöst. Jag blir nästan rörd till tårar när jag oförmodat hör nedlåtande kommentarer om vilken del av golfsporten det än må vara. Som bäst är det när det kommer oväntat, gärna i ett annat sammanhang och från någon som man inte väntade sig det av. Jag tror att de flesta andra golfhatare känner detsamma. Jag antar att det är som att hålla på ett lag, fast tvärtom, ett motstånd som förenar.

planka.nu

På Göteborgskalasets hemsida presenteras gruppen Simple Minds (som spelar på Götaplatsen på torsdag) med beskrivningen:

"Bandet fick sitt största genombrott då låten Don't You (Forget About Me) från filmen Frukostklubben gick in som etta på billboardlistan. "

För det första får väl ett band "sitt genombrott" eller möjligen "sitt stora genombrott", alltså något som sker en enda gång och där komparativ passar hjälpligt och superlativ som "största" inte alls. När språkgnället är avklarat så kan man ju undra om inte den singeln snarare markerade att gruppen nedgång och fall hade inletts.

Och vem minns den där gamla tönt-rullen?

Det är väl "Love Song" och "New Gold Dream"-LP:n jag främst tänker på vad gäller SM.

Den underliga beskrivningen får sin förklaring när jag kollar in all music guide för att se efter när singeln ifråga egentligen släpptes. Den absolut först meningen i bandets sidolånga biografi inleds så här:

"Best known in the U.S. for their 1985 number one hit "Don't You (Forget About Me)" from the film The Breakfast Club [...]."

Hehe, det är så det går till.

Back to the future

Hur är det med bebisar på flyg, sitter de baklänges? Sådana anordningar finns väl inte? När jag tänker efter så är småttingarna kanske rentav portade från flyget eller så får de sitta i sina anförvanters knä vilket är tydligt tecken på att säkerhetsbälten på flyg är spel för gallerierna precis som flytvästar och tvånget att stänga av alla elektriska apparater vid start och landning. Jag tvingas stänga av min cd-spelare under inflygningen medan den hjärtsvage pensionären bredvid ogenerat får låta sin pacemaker störa den känsliga navigeringsutrustningen.

Men bebisar är ömtåliga varelser, därför sitter de åtminstone baklänges i bilen. Antagligen borde alla göra det för att komma lindrigare undan vid krockar. Jag undrar hur svårt det vore att fixa till ett spegelsystem som tillät bilföraren att sitta baklänges i en väl skyddande stol och ändå hålla full koll på vägen framför fordonet. Jag tänker mig naturligtvis att speglarna ska infästas så att bilden av vägen framför blir rättvänd. Back- och sidospeglar kan då naturligtvis hivas all världens väg, det räcker ju att helt snabbt sänka blicken från framspegeln (som den borde heta).

Detta är naturligtvis en vid första påseendet idiotisk idé, vilket betyder att någon fransk uppfinnare redan måste ha tänkt i de banorna, eller åtminstone tassat i dess närhet. Kanske redan i början på 1900-talet när fördomarna om hur en bil skulle se ut inte riktigt hade cementerats ännu men där de tekniska begränsningarna fortfarande satte käppar i hjulet för djärva experiments genomförande.

Ja,må han leva

I morse hörde jag att någon härintill fick sin födelsedag firad. Det är nackdelen med värmen att behöva sova med balkongdörren öppen. Å andra sidan är det ingen större uppoffring. Firandet tog inte sin början i okristlig tid och jag väcks hellre av att folk visar sin uppskattning för varandra på morgonkvisten än av ett eländigt gräl mitt i natten. Och jag väcktes inte heller av detta. Mitt indianjag hade redan legat på lur tidigare än så. Jag har en "paint the fence-personlighet" (*) som hugger på allt som rör sig redan klockan sju oavsett om de med slips är i görningen eller inte.

På den tiden man själv blev väckt på sin födelsedag var det helt fantastiskt, man sov lugnt fram till uppvaktningen och vaknade först när ens syskons och föräldrars hyllning hördes utanför dörren. Nu hade det varit jobbigt med en sådan grej just eftersom man inte skulle ha vetat på förhand exakt när de skulle komma. Sådant rörde en inte i ryggen som åttaåring. Nu skulle det snarare innebära ett hot än en välkommen uppvaktning om ens kompisar sade att de skulle komma och uppvakta någon gång under morgonen men utan att precisera när exakt de hade tänkt sig.

Har detta att göra med att tiden mer eller mindre står still under barndomen eller är man obekväm med att bli påkommen med, vad vet jag, eller finns det en annan förklaring?

Det är så kineser brukar utföra avrättningar: fången får inte reda på tidpunkten. Att barn inte avrättas i Kina beror säkert enbart på att tortyren inte biter på unga som inte förstår tidens gång. Fast jag håller det inte för osannolikt att de skjuter barn också i det där fantastiska landet som Göteborg med näringsliv okritiskt fjäskar för så oerhört med sin jävla ostindie-jolle.

Jag har fått för mig att få människor numera föds i augusti, i alla fall vad gäller planerade graviditeter vilkas andel jag inte har en susning om. Detta eftersom de flesta kvinnor föredrar att inte vara gravida under de hetaste sommarmånaderna. Är det således bara frukterna av otroheter och folk som inte kunnat behärska sig som firas i dessa rötmånadstider?

En hyllning av människans rätta sexuella natur kanske?

(*) Kan ni inte er Ralph Macchio?

Dog days

Hur slaviskt vissa människor följer kändisarnas exempel så som de utmålas i veckotidningarna gick inte riktigt upp för mig förrän nyss då jag handlade lösgodis och framför mig i kön hade en blonderad smal kvinna, förvånande nog säkerligen över trettio år, med en konstigt nog tämligen tyst unge vid sin sida och framför allt, en mikroskopisk hund i famnen.

Dessa små jävla hundar, skulle de finnas i detta land om inte dess ägare hade läst om dem och dess rika ägare i de sämsta av den kulörta veckopressens avarter? Man läser ju annars i vettiga tidningar om hur de smugglas in i landet lassade i travar i bagageluckor och att de bär på allehanda otrevliga sjukdomar av vilka salmonella ändå måste sägas vara den mildaste. Allt eftersom dessa pantade blondiner ska kunna njuta just av nöjet av att bära dem i famnen. Vilka idioter!

Och inte fan har hundar i livsmedelsbutiker att göra, oavsett om de blir burna eller inte, men det skiter närbutiksinnehavarna i. Idioterna själva har heller inte i livsmedelsbutiker att göra, tycker man och håller tummarna att de ska svälta ihjäl.

Jag önskar mig nu tillbaka till förrförra sekelskiftet när självmordet i boken 'Den unge Werthers lidanden' orsakade en formidabel självmordsvåg bland läsarna. Just den typ av utrensninglitteratur vi nu behöver. En Paris Hilton som snackade om fördelarna med att göra en Dagerman och sätta igång bilen inne i garaget kanske kunde få de där korkade blondinasen att följa uppmaningen ad notam.

Denna vecka har för övrigt paussignalen lämnat sin position på topplistan som radions uslaste program. Inte någon sensation egentligen att programmet tämligen lätt skuttade förbi 'Mammas nya kille' i rankingen.

Hundra falska fakta

Jag kollar runt bland bloggar och ser att det är på modet att bekänna hundra saker om sig själv. Lite till mans tror jag att vi snarare vill försöka dölja oss inför omvärlden oavsett om det kallas bekännelser. Bättre då att ljuga på rakt av. Jag tror den nyfikne har mer att hämta i mönstret av totala osanningar än tvärtom. Dessutom är det svårare att ljuga och kanske just på det sättet mer avslöjande. Här är hundra lögner om mig:

1. Jag trivs bäst i öppna landskap.
2. Jag ger ofta pengar till folk som skramlar med bössa.
3. Jag har besökt pyramiderna i Egypten och plågan över att befinna sig i de trånga fuktiga gångarna med tusentals ton sten över huvudet och njutningen av att hela tiden lite oförhappandes kunna gnida sig mot den där tjejen framför gick ungefär på ett ut.
4. Jag brukar vanligen få min vilja fram, förr eller senare.
5. ---
6. Jag ser ovanstående (nummer 5) som en vit lögn.
7. Jag betecknar ofta något som "klockrent".
8. Jag tycker att en tavla ska "föreställa någonting".
9. Jag ser ofta på video med polarna och drar gärna favoritrepliker.
10. Jag umgås helst i grabbgäng.
11. Jag är morgontrött.
12. Jag äter alltid flingor till frukost och skulle bli arg om denna rutin bröts.
13. Jag tycker att hip-hopen aldrig har varit bättre än nu.
14. Jag har kört över många djur och aldrig stannat och tittat efter hur de klarade sig.
15. Jag gillar sol och badsemestrar.
16. Jag tycker inte att riksdagens ledamöter gör skäl för sin lön.
17. Jag har svårt att hålla i pengar.
18. Jag har förstått vad "de grå tinningarnas charm" innebär.
19. Jag upplevde en fyrtiograders värmebölja i Grekland och upptäckte att jag njöt av att inte vara den som led mest.
20. Jag tror att vi lever på denna jord för att uträtta någonting.
21. Jag är en given ledare, något som faller sig naturligt för den som hunsat småsyskon sedan barnsben.
22. Jag drömmer om att ha sex med en negress.
23. Jag har alltid velat ha ett husdjur, det har bara inte blivit av att något blivit köpt.
24. Jag putsar ofta fönsterrutorna -- herregud, vad skulle grannarna tro annars?
25. Jag tror att inga svenskar är dopade.
26. Jag sätter mig helst längst bak i biosalongen så att det känns som att se på tv.
27. Jag avskyr att äta lever.
28. Jag är lyckligt förskonad från dödsfall i den närmaste familjen.
29. Jag kan ibland stanna till vid ett stort bygge där man pålar och inte gå därifrån förrän jag följt med från början till slut när en hel betongpåle tryckts ända ner i marken, ett beteende som berättat vid en analyssoffa antagligen skulle göra succé.
30. Jag tror på ett högre väsen, men kanske inte en gud, som, tja, har "fixat" allt det här vi kallar... allting?
31. Jag har alltid haft en idol, även om föremålet för min beundran har växlat.
32. Jag dricker öl bara för att det är gott och älskar att botanisera bland nya sorter.
33. Jag gillar att klä upp mig.
34. Jag älskar gitarrhjältar och vill själv gärna vara en.
35. Jag har ett litet födelsemärke på kroppen som av naturliga skäl ytterst få har sett.
36. Jag undviker offentliga omklädningsrum eftersom det smärtar att behöva visa upp ovan nämnda märke för någon som inte är speciellt utvald att åtnjuta just den ynnesten.
37. Jag lär mig sällan nya ord.
38. Jag förstår mig på Mellanösternkonflikten.
39. Jag bokar ofta biljetter och struntar i att hämta ut dem.
40. Jag har alltid velat bli elitsoldat och kände mig förfördelad efter mönstringen.
41. Jag gillar att meka med motorer.
42. Jag dricker vanligen mjölk direkt ur förpackningen.
43. Jag ger blod regelbundet.
44. Jag gillar styrketräning.
45. Jag ser en tjusning i ovisshet.
46. Jag tycker, i anslutning till ovanstående, ändå att rutin alltid är att föredra.
47. Jag ville egentligen bli jurist, helst advokat och sätta åt... tja,... ...allt och alla, helt enkelt.
48. Mina betyg räckte inte för att komma in på juristlinjen.
49. Jag försöker se det positiva i det mesta.
50. Jag skulle inte klara mig utan alla mina krukväxter.
51. Jag tror att folk som säger att de har huvudet fullt av idéer verkligen har det.
52. Jag tror att jag förr eller senare kommer att göra avtryck i historien.
53. Jag bevittnade en gång en fruktansvärd bilolycka och minns inget av alla döda och skadade utan bara det fantastiskt vackra ljudet av stål och glas som brakade samman.
54. Jag kan flera dikter utantill.
55. Jag hamnade en gång i scientologernas register men efter många flyttar verkar de ha gett sig.
56. Jag blev uppriktigt arg när Polen myglade sig in i EU.
57. Jag samlar på stövlar inspirerad av Caligula ('den lilla stöveln') och resterna av den nedraserade Stalinstatyn i Budapest och Nokia är favoritmärket.
58. Jag föredrar tv-program som ger mig chansen att skratta åt folk jag anser mig vara mer högtstående än.
59. Jag funderar på att ta med gitarren på en anställningsintervju för att se vad som händer.
60. Jag gillar Astrid Lindgrens böcker för de pittoreska beskrivningarna av småländskt lantliv.
61. Jag tycker att Lill Lindfors har fullständigt rätt när hon sjunger att "musik ska byggas utav glädje".
62. Jag trodde, när jag såg Björne första gången, att det faktiskt var en talande björn.
63. Jag skulle vilja ha glasögon för att kunna se smart ut, men tyvärr ser jag helt perfekt.
64. Jag tycker att Zlatan är ett geni.
65. Jag tycker att folk i andra länder är mer öppna än i Sverige.
66. Jag har alltid velat bli skådespelare.
67. Jag tycker att vi minsann har jämlikhet i det här landet, så sluta tjata!
68. Jag gillar rollspel.
69. Jag trivdes på mitt gamla jobb.
70. Jag sparar aldrig på några kvitton.
71. Jag dricker alltid lagom mycket.
72. Jag kostar alltid på mig "det dyraste".
73. Jag är vegetarian, naturligtvis av ideologiska skäl.
74. Jag kom hem en gång och upptäckte till min fasa att grannarna stod och bankade på min dörr utan att jag kunde förstå varför, vilket gav mig ångest.
75. Jag trodde när jag var liten att jag var något slags bortbyting.
76. Jag skulle skaffa mig skägg om bara skäggväxten var kraftigare.
77. Jag tror att alla människor besitter sunt förnuft.
78. Jag försöker lära mig en ny sak varje dag.
79. Jag har karaktär.
80. Jag känner lukter mycket starkt när jag blir rädd eller upphetsad, vilket ibland sammanfaller.
81. Jag tycker att världens coolaste artistnamn innehades av "Truxa", den danske trollkarlen.
82. Jag kan tycka att det är lite sorgligt att två parallella linjer aldrig möts, men bara på ett abstrakt plan.
83. Jag tycker att det finns en och blott en vackraste kvinna i världen.
84. Jag tycker inte om sagor.
85. Jag hade dödat Hitler om jag hade haft chansen.
86. Jag skulle vilja prova heroin, om inte annat så på min dödsbädd.
87. Jag är en schlagerfantast.
88. Jag skulle aldrig bära vita tubsockor.
89. Jag tror att det mesta är möjligt för den som är ihärdig.
90. Jag går regelbundet till tandläkaren.
91. Jag är mycket intresserad av heminredning.
92. Jag skulle vilja äga ett skjutvapen.
93. Jag skyller ofta mina tillkortakommanden på Staffan Westerbergs barnprogram.
94. Jag hade valt medialinjen om jag hade varit i den åldern idag.
95. Jag framhärdar i att allt Thåström gör faktiskt är punk.
96. Jag spelar ofta kort och hittar jag inga kompisar så blir det en och annan patiens.
97. Jag gillar att simma i bassäng.
98. Jag kan hålla andan i tre minuter.
99. Jag blir ofta besviken på mina medmänniskor.
100. Jag.

Jo, den sista. En Gombrowitz-pastich kanske, men främst: Man känner sig ofta som en stor lögn ibland.

Nu är det så att det smugit sig in ett faktarätt här ovan. En punkt är faktiskt sann. Man kan ju undra vilken.

Fyrverkeri

Jaha, då är friidrotts-EM tydligen igång. Det inser jag eftersom jag hör de avlägsna explosionerna från ett fyrverkeri, ett potpurri av himmelska fis-knallar (och själva explosionerna ser ju ut som stiliserade kulörta rövhål som i sin stjärnform fläks upp för betraktarnas ögon).

I den här skitstan demonstrerar man alltid att någonting är extra festligt på detta fantastiskt originella vis. Med fyrverkeri. Också när Göteborgs kommuns "starke man" Göran Johansson fick sin hundrade gonnoré-infektion så celebrerades detta med ett fyrverkeri utanför horhuset i Tallinn.

Det är ju så torftigt, så idéfattigt, så lågt, så trist, så typiskt Göteborg.

Men i sig är ett fyrverkeri inte helt fel. Det smäller och det brinner, något jag gillar skarpt, men varför på detta mesiga sätt?

Som sagt gillar jag explosioner, men man vill ju att de ska ha någon verkan också. Varför inte fira att EM kommit igång med att spränga någonting istället? Ett hus, en bro, en bergsknalle som är i vägen. En större byggnad är nog det jag röstar på i första hand. Eller en explosion som får Göta Älv att ändra sitt lopp. Det är ju ändå EM. Nähä. Internationellt nyhetsvärde, en spektakulär händelse? Nähä.

Jag gillar också eld. Men tänd då eld på något stort. Sveriges största skogsbrand. Sveriges längsta eldsvåda i tio mil längs kustbandet. Man ur huse för att ladda upp med vårdkasar som sätts i brand vid givet klockslag. Spektakulärt. Stort nyhetsvärde. Krämarna gnuggar sina händer, "Göteborg sätts på kartan" som idioternas mantra lyder. Nu ska vi tjäna pengar på hotellnätter och fettdrypande festival-langos. Men nähä.

Vi kör ett fyrverkeri istället.

Och det är tydligen musikfyrverkeri enligt annonsen i GP. Tvi vale! Tusen spänn till den som sliter ur kontakten.

Vive TV5!

Man blir trött på den ensidiga anglosaxiska vinklingen på nyheterna i Sverige. I alla fall jag. Trots att antalet arbetslösa journalister överstiger mängden flugor som kretsar kring en hästskit, modell större, har inte SVT vett nog att skicka en enda fransktalande reporter till krigets Libanon. Borde finnas drösar av dem. Inget mindre än en skandal.

Lyckligtvis kan man tack vare allt större bandbredd på nätet (undrar förresten hur många "out there" som vet vad som egentligen menas med "bandbredd"; ett tämligen diffust begrepp, naturligtvis myntat av en språkligt handikappad ingenjör och jag minns bara att det dyker upp lite här och var i olika sammanhang utan att jag exakt kan redogöra för härledningen, hör väl hemma i radiofrekvensernas förlovade värld från början, frekvensmodulering och liknande) numera titta på tv från andra länder. Synd då att antalet personer med språkkunskaper utöver svenska/engelska i det här landet sjunker som en sten. På gymnasiet har man ju inget för att läsa språk när det är likvärdigt att istället välja kurser i att åka skateboard eller dreja istället. Leve valfriheten och lockbeten till lata elever! Snacka om avrustning av landet.

Man nu kan man behändigt läsa vad Aljazeera har att säga:

http://english.aljazeera.net/HomePage

och nu har jag upptäckt TV5:s sändningar på nätet (ingår ju naturligtvis inte i comhem:s kabelstandardutbud som måste tillfredsställa pöbelns dunkla begär):

http://www.tv5.org/TV5Site/programmes/accueil_continent.php

Intressantast att kolla på de afrikanska nyheterna där man blir varse allt möjligt smått och gott som man inte kände till och kan konstatera att de lustiga huvudbonaderna ännu är på modet bland kontinentens diktatorer.

Roligast var att se inslaget om hur ett gammalt kvarter i Dakar där medicinmän och allehanda trollkarlar sedan urminnes tider hållit till jämnades med marken för att ge plats för byggandet av en motorvägsviadukt. Medicinmännen hämnades genom att läsa en förbannelse över bygget som helt sonika avstannade eftersom arbetarna av rädsla vägrade jobba, vilket har försenat byggandet av hela den stora ringleden runt staden, vari viadukten ingår, med över två år.

Nu var väl det inte riktigt sant. Ordet "Artisan" visade sig inte betyda "medicinman", vilket jag hoppades, utan "hantverkare" och riktigt var nyhetsvärdet i inslaget låg lyckades jag aldrig uppfatta. Så bra är jag inte på det franska språket. Men det ska medges att de pratar en mycket mer välartikulerad variant nere i Afrika än i det slafsiga uttalets Paris.

Så än vill inte fransoserna släppa taget om sina gamla kolonier. När ska italienarna börja sända nyheter riktade till Etiopien och tyskarna till Namibia? Jag väntar. Och så önskar jag att jag kunde spanska och kunde få lite inblick i den sydamerikanska kontinentens väl och ve.

Bibel listade skivor

När saligen insomnade tidskriften Bibel skulle ge sig till att lista alla tiders bästa album, jag minns inte om de hade valt att nöja sig med genren rock/pop, en nog så bred beteckning, när de hur som helst publicerade listan och man sålunda kollade vad som toppade den så fanns ju naturligtvis inte så triviala val som exempelvis Sgt. Pepper eller Pet Sounds längst upp i toppstriden. Något mer oväntat måste till. Beatlarna var heller inte representerade med sin mest omskrivna skiva utan där hade Rubber soul slängts in, om jag minns rätt.

Det måste vara lite tveeggat att vara en åsiktsmaskin på ett hippt magasin, svajigt om inte annat att hela tiden vara rätt. Lyckligtvis för Lokko och kompani (...okko-ok-ko... : lite hawaiianskt trallvänligt, sådär) finns ju alltid engelsmännen och deras smak att apa efter.

Högst upp i topp fanns istället skivan 'There's a riot going on' med Sly & the family stone. Gruppnamnet var avlägset bekant men mer än så var det inte. Jag associerar till Sly & Robbie och George Clinton, men är antagligen ute och cyklar. På den tiden det fanns skivaffärer värda namnet gav jag mig ut på en fåfäng jakt efter en återutgiven CD-utgåva av denna sjuttiotalsskiva, för att lyssna på den och stilla min nyfikenhet och kanske för att köpa den. Jag hittade den aldrig och var väl i ärlighetens namn heller inte särskilt ivrig i min jakt.

Nu är det andra tider, nedladdningstider. Skivan är ett typexempel på vad jag laddar ner: gamla skivor som inte längre går att få tag på, särskilt inte för den bekväme. Sorgligt nog har jag inte riktigt den nyfikenhet som krävs för att nosa upp ny musik, men det blir ofta att man lyssnar på webradio, helst något elektroniskt, hur som helst ingen hitmusik.

Men hur lät Sly och familjestenarna? Det var bara en låt jag kände igen titeln på: 'It's a family affair'. En annan låt, som jag inte minns namnet på, var en höjdare, men överlag var jag en smula besviken. Trist att ljudkvaliteten var så dålig. Inspelningstekniken var väl inte den bästa. Samma invändning har jag mot de reaggesamlingar från Trojan som jag för några år sedan flitigt inhandlade. De låter rätt risiga och framför allt är basen kass. "Det låter som han spelar på ett gummiband" sade en kritiker om Paul McCartneys basspel när den första Beatlesskivan hade fräschats upp, remastrats och alla tidigare dolda skavanker kommit fram. Något i den stilen gäller väl de gamla dub-inspelningarna från Trojan, men de ska väl egentligen främst avnjutas från ett sound system på en jamaicansk strand. Man kan inte få allt här i världen.