Dog days

Hur slaviskt vissa människor följer kändisarnas exempel så som de utmålas i veckotidningarna gick inte riktigt upp för mig förrän nyss då jag handlade lösgodis och framför mig i kön hade en blonderad smal kvinna, förvånande nog säkerligen över trettio år, med en konstigt nog tämligen tyst unge vid sin sida och framför allt, en mikroskopisk hund i famnen.

Dessa små jävla hundar, skulle de finnas i detta land om inte dess ägare hade läst om dem och dess rika ägare i de sämsta av den kulörta veckopressens avarter? Man läser ju annars i vettiga tidningar om hur de smugglas in i landet lassade i travar i bagageluckor och att de bär på allehanda otrevliga sjukdomar av vilka salmonella ändå måste sägas vara den mildaste. Allt eftersom dessa pantade blondiner ska kunna njuta just av nöjet av att bära dem i famnen. Vilka idioter!

Och inte fan har hundar i livsmedelsbutiker att göra, oavsett om de blir burna eller inte, men det skiter närbutiksinnehavarna i. Idioterna själva har heller inte i livsmedelsbutiker att göra, tycker man och håller tummarna att de ska svälta ihjäl.

Jag önskar mig nu tillbaka till förrförra sekelskiftet när självmordet i boken 'Den unge Werthers lidanden' orsakade en formidabel självmordsvåg bland läsarna. Just den typ av utrensninglitteratur vi nu behöver. En Paris Hilton som snackade om fördelarna med att göra en Dagerman och sätta igång bilen inne i garaget kanske kunde få de där korkade blondinasen att följa uppmaningen ad notam.

Denna vecka har för övrigt paussignalen lämnat sin position på topplistan som radions uslaste program. Inte någon sensation egentligen att programmet tämligen lätt skuttade förbi 'Mammas nya kille' i rankingen.