Sniff

Jag kollade runt bland uppdaterade bloggar på portalen "Nyligen" och visst att det på sina håll uppmärksammas att Saddams kropp snart kommer att följa gravitationslagen striktare än någonsin, men, men, mest var rörde det sig om handväskor i olika utföranden, kändisars handväskor, bortsprungna katter och, och, och ...

... men varför snackar ingen om när meskalinruset katapulerade ut dem likt fastspända i en omodern rullstol (plyschstoppning och bara bromshandtag på vänster sida) ut i en intighet där vändstekta ägg visade sig inte ha någon baksida?

Här slutar allmän väg.

Klockan klämtar för dig

Dags att gå och lägga sig.

När jag vaknar antar jag att Saddam är död.

Det ligger inget dramatiskt i det, på det hela taget. Få i hans position har uppnått den aktningsvärda åldern av 69 år.

Å andra sidan fick han aldrig se Hovs hallar.

Jag har å andra sidan ( eller å en tredje sida, kanske ) aldrig sett denna storslagna svenska naturskatt heller, men jag kan ta tid på mig, som jag inte har en snara som väntar runt halsen.

Egentligen är jag mer interesserad av öknen och dess landskap, och där ligger jag i lä visavi Saddam.

Se Sahara och sedan dö (fast det ska ju vara Neapel).

Igloos i natten

Man får tydligen inte säga eskimo längre, det heter inuit.

Det är ungefär som att man ska säga 'rom' istället för 'zigenare', men i och med att inuiter inte stjäl från åldringar kan man gissa att namnet inte behöver bytas ut igen efter några år på grund av att det blivit besudlat, så ok, då kan man väl säga inuit då och räkna med att det kommer att hålla.

Jag undrar om det är sant som gruppen Residents påstod, att de som enda folkgrupp på jorden saknade musik. Det låter för bra för att vara sant. Inte bra för dem, men bra för fantasin.

Otaliga är berättelserna om eskimåernas (inuiternas) frikostiga inställning till sexualitet gentemot besökare. Man gnuggar näsa och allt vad det heter och vips har enmannasovsäcken av sälskinn expanderat till tu.

Finns det ett samband?

Har musik och dansande en förlösande effekt på uppdämd sexuell energi? Kan man kanske tänka sig ett aktivare sexliv om musik förbjuds, eller rinner då allt över alla breddar med ett Sodom och Gomorraliknande tillstånd med guppande kroppsformationer överallt?

Vad säger forskarna?

Ibland är man dum

'Ministry' var en gång en grupp som var hjältar. De spelade tung och hård musik som skivade upp själen som en mjäll salamikorv, minus vitlökssmaken.

Och ändå är det först i veckan jag insåg vad titeln på en av deras bästa skivor, den från 1992 (?) egentligen betyder.

Dumma jag.

Tydligen ska det vara ett citat i någon form av magikern/galningen Alistair Crowley. Så här lyder skivans fulla titel i alla fall:

'Palm 69: How to succeed or how to suck eggs'

... och ändå gick ljuset upp först 14 år senare. Inte för att jag tänkt på det varje dag, men ändå.

Khaddaffi

Jag kan inte tänka mig att namnet är rättstavat. Jag har sett varianter som börjar med 'G' och dessutom med och utan 'h', där någonstans där inne i virrvarret av andra vilsekomna konsonanter i den latinska transkriptionen av det antagligen eleganta arabiska namnet.

Arabisk skrift är esoterisk i sina maeanderande slingor. Graffitti i den stilen är dömd att alltid vara snygg. Det är Allahs gåva till sprejburkstjuvarna. Poliserna får tårar i ögonen vid åsynen av de vackra målningarna och famlar därför i blindo när de sedan ska ta upp jakten på nidingsdådarna.

Men alla vet vem jag menar. Mannen som Front 242 hyllade (?) i låten Funkhaddaffi i mitten på åttiotalet. Muammar El K.

Men det är inte det som är poängen. Man har svårt att inte beundra honom -- även om jag inte vet vad han vill -- för att stå upp mot en oförstående omvärld och, framför allt, för att ha en helt igenom kvinnlig livvakt.

Vad är det som gör detta gäng starka och disciplinerade kvinnor till något att grubbla över och i viss mån åtrå?

Kan det vara så att de med sina kraftfulla lårmuskler kan strypa alla och envar utan att riskera att få någon pungkula i kläm?

Praktiskt. Funkar alltid. Även i den mest avlägsna oas.

Jul

Jag tycker det är synd att det kristna hycklarbudskapet fått överta den roll det gamla fina midvinterblotet hade.

Och inte blir det bättre av att man numera stressar de kinesiska barnen i tomteverkstäderna till döds med alla senkomna plastleksaks-önskningar.

Varför kan man inte hänga upp större däggdjur i var port, skära ett snitt i halsen på dessa, lyssna en stund till djurens dödsångest som trots allt klingar bra mycket bättre än de falskeligen lyckliga plastgaphalsar som tv4, med anhang, avlat fram i sina talangjakter?

Julen är framförallt köttets högtid. Bodybuildarna vill få det till proteinets högtid, men jag framhärdar med luvan på sned:

Av kött är du kommen, kött äter du, kött förblir du.

Rom byggdes på ett antal dagar

Jag har länge letat efter ett svepskäl för att få med staden Roms gamla stadsmur i det här sammanhanget. Om muren haft öron skulle jag nu kunnat ropa:

- Hallå! Du är med.

Och inte hade han behövt visa leg heller, drygt tvåtusen år som han är. Om det nu är en han. Han är snarare en hermafrodit. Stadsmur på italienska är maskulint, "il muro", i plural svajar könet betänkligt, "le mura". Man vet varken hit eller dit och det är naturligtvis ingen icke språkvetare som har koll. Exakta regler skiter vi i för tillfället.

Vanligtvis stoltserar staden Rom med sitt miniatyrskansen av sönderslagen marmor. Inget ont i Forum Romanum, men jag blev mer imponerad vid mitt besök i den eviga staden av den nästan tio meter höga antika tegelmur som omgärdade staden ännu till viss del.

Det är mäktigt. Det är historia. Sedan var jag ute sent på kvällen och letade runt längs muren och råkade så när i famnen på allt annat än tillmötesgående zigenare och uteliggare, men det är en annan historia.

Katter bör inte bära pistol

Jag är tämligen förtjust i klotter och funderar över anledningen därtill.

Den första är naturligtvis att grafitti är ett uttryck för det fria ordet avpassat för folk som inte är vana att briljera med bisatser.

Den andra är att det är snyggt. Jag brukar hålla mig till att stora målningar är snygga, men det vete fan om jag inte tycker att även tagsen, om inte snygga, så i alla fall att de utgör en slags opposition mot ursprungsmaterialet, en protest mot idioterna som med mantran om evig tillväxt vill lura alla att tro att människans enda överlevnadsmöjlighet är att se till att större kvantiteter avgaser sprids i atmosfären (där hoppade jag över ett par steg i konsekvenskedjan, om nu räddhågsna ekonomer utan eget förnuft undrade vad som hände).

Det tredje skälet, som egentligen inte är fristående, är att man bör ha en viss förståelse för människans strävan att bli odödlig, vare sig det gäller klotter, som förekommit sedan människan lärde sig skriva, eller...

...kort sagt att den känsla av att vi alla ska dö, kanske inte blir lättare att fördra, vad vet jag, men på något sätt känns lite mer fjärran när man ser sin "tag" susa förbi. Alla kan ju inte likt Jan Guillou dagligen slicka i sig omgivningens uppmärksamhet som en belåten katt.

Tänk om man bara hade tre slags sillar att välja mellan för att vara lycklig. Man kanske skulle kräva att bli lobotomerad. Eller börja med heroin. Finns inte ens i vanilj.

Koo Stark II

Ibland får man ta till det gamla Reeperbahn-tricket, att lura in folk på falska premisser.

Jag blir förhäxad över Koo nedan, en bild några inlägg nedåt alltså. Hon heter inte "Koo nedan" utan Koo Stark, men bilden på Koo 'nedan', på Koo Stark, trycker på en nostalginerv i min arma kropp.

Jag har svårt med bilder på vackra kvinnor yngre än mig själv som i dagsläget inkasserar pension. Det gör visserligen inte hon, om hon inte råkat ut för en whiplashskada eller som det så fint heter numera, gått in i väggen. Men jag betvivlar att man i staterna är lika frikostiga med att ösa pengar över folk med så diffusa symptom. Det är helt enkelt ett tuffare läge där.

Men läget är alltid gynsamt för tjejer som klär i stövlar som går upp över knäna. Det har till och med påven tagit upp nyligen i en predikan. Visserligen på latin, men ändå.

Koo har med romerska siffror uppnått åldern L.

Mount Vedman I & II

Ack, så länge sedan jag kände ett sug efter att se en film!

Det skulle vara 'Babel' eller 'Science of sleep' i dagsläget, men likväl sitter arslet fastcementerat i stolen. Skivor har jag inte köpt på över ett år.

Jag oroar mig för detta ointresse, jag ser det som en nedmontering av de känselpröt en normalt utrustad människa ska hålla upp mot omvärlden.

Det spelar ingen roll att omvärlden frestar med idol-Agnes och Göta kanal II, de där känselspröten ska på egen hand nosa upp det intressanta, men jag hittar inget och struntar i stort sett i vilket.

Jag befarar att jag sluter mig samman och blir en nomad i det inre.
Vem vill resa in i en återvändsgränd?

Chicken-race (obs ordvits!)

Man kommer aldrig så nära den där subtilt och specifikt brittiska 'strypa-och-sedan-stycka-en-prostituerad'-känslan, som när man delar och tillreder en kyckling efter alla konstens regler. Och sedan undrar alla varför mat-Tina alltid ser så glad ut.

"Med en chianti till", sade Hannibal the cannibal.
"Jag älskar engelsmän, men såsen är också viktig", sade Idi Amin.

Närmare till hands är egentligen aztekernas offerkulter, speciellt av nyfödda barn.

Det dröjde länge innan jag fick medhåll om min association spädbarn/kyckling och då från min svägerskas mor som själv satt tre oplockade arvingar till världen.

Numera tillagar jag bara kycklinglår. Bekvämt massförpackade från pullornas koncentrationsläger i Danmark. Lårköttet är ojämförligt godast även om det torra och osmakliga bröstköttet är dyrare. Vem förvånas över denna logiska orimlighet i en värld nedlusad av oanständigt dyra Canada Goose-jackor?

Bestämd form singularis

En högst ovetenskaplig undersökning jag gjort på ett antal medmänniskor gick ut på att de fick svara på frågan vad de skulle klottra på en vägg om de hade en fet spritpenna/sprejburk i handen och därtill var "nödd och tvungen", som en känd kyrkans man uttryckte det för snart ett halvt årtusende sedan.

Samtliga svarade "KUK".

Tilläggas bör att jag bara frågade individer av manligt kön. Tjejer har vanligen viktigare saker för sig.

Ett givet svar kan tyckas, men själv gillar jag att breda ut mig och när tillfälle ges även att trycka på den för indoeuropeiska språk ovanliga egenheten bland de nordiska att uttrycka bestämd form med ett suffix, varför jag antagligen hade plitat dit "KUKEN" istället.

Koo Stark

De som inte får ett leende på läpparna när de läser namnet i rubriken...

...

...ok.

Ingen minns.

Man kan inte hålla allt i minnet, men Koo Stark är ett namn att minnas. Om inte annat som kvinnan som fick mig att lyfta mitt mentala arsle och verkligen kolla upp hur man lägger in bilder på bloggen.


Här sitter hon strax ovanför trädgränsen i de norska fjällen, eller möjligen på ett lika sterilt ställe annorstädes och ser hur som helst förunderligt vacker ut, vilket hon säkert gjort även om hon måst tampas om uppmärksamheten med prunkande blomsterrabatter.

Jag är en av, vad det verkar, få som aldrig sett en stjärnornas krig-film. Och nu när man får reda på att Koo Stark finns med i bortklippta scener (bilden ovan) finns det ju absolut ingen anledning att ändra på det.

Mest känd är hon utan tvivel för att som flickvän till prins Andrew i England ha orsakat skandal sedan det uppdagats att hon medverkat i ett par mjukporrfilmer. Nu snackar vi den standard som rådde för snart trettio år sedan. Inget någon skulle höja på ögonbrynen åt idag. Max två visade bröstvårtor (ingen alien-fysionomi) i en och samma scen.

Det igenkännande läppleende som refererades till ovan framträdde på en f.d. flickväns läppar.

Räcker det att säga "Koo Stark" för att få en flicka att le så behöver man knappast anlita färdtjänst för att nå ända fram.

Elephant and Castle

En vän till mig demonstrerade under slutet av förra årtusendet effektivt att Storbritannien inte är annat än ett förtäckt u-land genom att banka med handflatan på sätet i den tunnelbanevagn vi satt i.

Linjen var den mer än lovligt skabbiga Northern Line som går upp till Finchley (där en kusin till mig har bott) och "vad vet jag" för andra London-förorter och dammolnet som for upp från sätet var värdigt en mindre atombomb från Nordkorea, ett annat kärnvapenland som också borde lägga pengarna på civil upprustning istället.

Men Northern Line är även den tunnelbanelinje vid vilken stationen med det fantastiska namnet Elephant & Castle är belägen. I mitt minne är stationen helt målad i rosa, men det tvivlar jag starkt på är fallet i verkligheten.

Och det är här internet i allmänhet och wikipedia i synnerhet kommer in och visar upp sin förträffliga sida för en notoriskt vetgirig person som jag:

Vad tusan kommer det knepiga fantasieggande namnet från?

Det mest trovärdiga svaret liknar det man får om man kollar in ursprunget till trollformeln 'hokus pokus'. Det är antagligen en felöversättning.

Det rör sig om en "infantinna från Kastilien", alltså en ung prinsessa (infant (en), enfant (fr)) från en del av Spanien som har gifts bort med en engelsk ädling: Infanta de Castile är den titel som förvanskats, blivit namn på en pub på 1700-talet och nu lever kvar som namnet på en hel stadsdel.

Aphex Twin lär för övrigt bo i närheten i en ombyggd banklokal.

Hierarkier i djurriket

Oj, oj, Zlatan ger man sig tydligen inte på ostraffat.

Men jag är nyfiken på den sexuella hierarkin i djurriket.

Att förnedra folk genom att anspela på diverse sexuella preferenser avseende djur är legio. Men vad är värst?

Om Zlatans belackare/tillskyndare kopulerar med valar eller hajar är enkelt.

Tror man.

Valar är däggdjur, står oss närmare, men hajar är lite läskigare, så en jugge som knullar en haj är sålunda lite tuffare än en som gör detsamma med en val.

Där ser man.

En blåval är jättestor och lite skrämmande, men än kanin är liten men intelligent. Vad gäller?Finns det någon tabell som kan lösa dessa frågor?

Är den skriven med kyrilliskt alfabet är det inget problem.

Bli vän med din ändtarm

Nu undrar jag med vilken bakteriearsenal brorsan och hans tre småbarn egentligen välkomnade mig på julmiddagen.

En lätt juldiarré har anmält sin ankomst. För man ska väl vara lite fin i kanten, tänker på kärringen som höll i Lilla journalen, Ingrid Schrewelius, inte hade hon snackat om sådana saker annat än i diskreta termer. Jag är dock rädd att jag inte har något märkespapper att torka mig i röven med. Enkelsidigt old-school, norrländska fibrer som vet att läxa upp en rodnande och öm hud.

Men för att avstyra ytterligare handgemäng, if you cant beat them... bli vän, som den italienska instruktionsboken påbjuder. Den är som alla andra vänner, tillgiven när den tas om hand och försåtligt hämdlysten när den glöms bort. Men lyckligtvis har den enkel smak. Du behöver inte sjunka till att titta på Idol, men ta gärna med röven på bio. Det uppskattas. Men ta det lugnt med popcornen.

Oj, glömde säga det: Zlatan är gästskribent och har författat ovanstående. Oldsberg språkgranskade efter sedvanlig magpumpning.

Uralstring

Ur...?

... vad då alstring?...

...säger kanske en del.

Jo, uralstring, alltså tron att liv, eller egentligen allsköns slabbigt pulserande elände (gärna med kraft att orsaka sjukdomar), kan uppstå ur tomma intet, eller egentligen vanligtvis ur ruttnande saker, den ska undersökas här hemma.

Några klipska elever förvånade sig i veckan över den brutalitet med vilken forskningen ibland trevade efter nya framsteg. Eller snarare hur oprecisa metoder pionjärer varit tvungna att använda sig av. Lobotomi var det som var på tapeten i det fallet.

Jag tänkte nu ifrågasätta avvisandet av den ovan beskrivna teorin om "uralstring" alltså uppkomst av liv ur tomma intet, genom lite egen forskning.

Egentligen handlar det om att jag inte orkar rensa kylskåpet för tillfället.

Till hjälp i min forskning har jag ett halvt kilo blandfärs från Netto som i vanlig ordning inte gick att använda ens dagarna innan "bäst före"- datumet. Det vore ärligare att märka charkuteriprodukterna med "sämst efter". I matematisk-logiskt hänseende ingen skillnad, men det låter kanske inte lika bra.

Hur som helst så tänkte jag i den evolutionsförnekande idioten och därtill ordföranden i KDU, Ella Bohlins anda, se efter om Gud kanske kan styra upp förruttnelsen i köttfärspaketet, så vacuum-förpackat det är.

Om det ruttnande köttet om några dagar bildar en Jesusbild (den heliga Maria med ongjäveln på axeln går också bra) så går jag med i svenska kyrkan igen. Om liv i någon form uppstår så lägger jag min röst på KD.

Med liv räknar jag visserligen inte maskar, men kraven på intelligent liv är lågt satta: om en frikyrkopredikant tar form ur köttfärsen så är det klart godkänt.

Hallelulja!

Digging in the dirt

Det grävdes inte bara guld i USA 1994. Två massmord (får man väl ändå säga) ägde rum i Sverige också. Men vi tog ju faktiskt brons!

En galen Flink som händelsevis inte hette Torsten i förnamn och några tomtar vid Stureplan tömde alla sina magasin detta år som i en fjärran backspegel vinkar ett alltmer diffust hejdå.

Men vad hände sen?

Henke sitter på bänken i Manchester, och det är ju bra, men mördarna lever ju också vidare.

Litar man till wikipedia så sitter Mattias Flink tydligen fortfarande inne, likaså Tommy Zethraeus, medan Guillermo Marques Jara, killen som alla tidningar till en början pekade ut som den mest skyldige på Stureplan i och med att hett sydamerikanskt blod pumpade runt i ådrorna, blev villkorligt frigiven 2000 och framlever sina dagar i hemlandet Chile.

Och vad gör man i Chile?

Om man inte är protestsångare eller odlar vin så antar jag att man har ett vanligt kneg. Eller så kanske man köper en Van och åker runt i sann Scooby Doo-anda och löser mysterier på landsbygden.

Chiles dåligt utbyggda infrastruktur med eländiga små grusvägar talar emot detta alternativ.

God Jul!

Folkets domstol

Ja, så fel det kan bli när pöbeln får avgöra. Läste nyss angående morden i Ipswich att de fem mördade prostituerade var gräddan av utbudet, de fem "snyggaste" av de runt fyrtio som framlevde sina dagar på deta sätt.

Om man betänker att Ipswich till storleken är att jämföra med Borås är det beklämmande att fyrtio tjejer på ett tämligen offentligt stråk kan sälja sig, eller rättare sagt att heroinet kan ha ett så fast grepp.

De har inte förätit sig på spunnet socker som vissa tidningar ängsligt tycks antyda, de injicerar heroin.

Det är kanske snarare så att vi i detta land ska vara glada över att inte fyrtio heroinfördärvade damer knatar runt Borås konstgräsprydda arena i jakt på kunder.

Och nu har jag Christer F (inte Christiane F) i min högra hörselsnäcka. Han har ätit upp sig två kilo och är beredd att ge sig ut på nästa rymdpromenad utan att torka av oboy-mustachen från munnen.

Man merkt die Absicht und wird verstimmt.

Bowie über alles

Och nu snackar jag inte om kniven, som jag inte ens vet hur den är beskaffad.

Hur funkar det egentligen med all världens tonårsrevolt när en sådan fantastisk artist som David Bowie faktiskt kan få ihop stora som små i ett åldersspann som närapå förenar alla diande människoapor på denna planet. Gamlingar som ej kan fördra honom kan gott få lårbenshalsen avslagen och pensionsavin indragen.

Sett ur min uppväxts perspektiv kan jag bara meddela att revolten lyste med sin frånvaro där jag residerade. Varför revoltera mot en stenmur (morsan) när man kunde röka på i godan ro vid sidan av utan vidare reprimander.

Och vad var min ursprungliga tanke? Kanske lite som Apocalypse Now där man spelar Wagner från helikoptrarna inför invasionen, men att jag tänkte mig att man skulle skulle ha spelat 'Heroes' i stora bergssprängare från de spanska karavellerna (fartygen alltså, dumjävlar) när de gick iland och skivade inkasoldater som limpmackor.

Men nu är det inte jag som skriver historien, eller ens dikterar densamma. Men påfallade många idioter visar upp sina korkade anleten när det gäller.

V2 - Schneider!

Ja tvoj sloga, ja tvoj robotnik

Vad jag blir less på korkade människor som tror att det går att tälja guld med smörkniv (eller smör med täljkniv, eller något värdefullt grundämne, i alla fall, med en kass kniv (ej gjord av Sohlingen-stål))

Ungefär som när allmänheten fick möjlighet att köpa teliaaktier år 2000. Hur fan kan man vara så dum att man tror att man kan göra ett klipp när alla säger att det är ett klipp och alla har möjlighet?

Stön!

Nu var det jobb-bilagan i GP där två puckobrudar har undersökt möjligheterna för Nöjesguiden att eteblera sig i Köpenhamn. Men hallå! Systertidningen Natt & Dag har väl funnits i minst tio år i både Oslo och Köpenhamn. Sedan är det väl inte en alltför avancerad marknadsundersökning att åka ner till Köpenhamn ett par dagar, kolla läget, och åka hem igen. Inget man inte kunde rota fram på nätet.

Jag ska inte vräka mer skit över de stackars töserna, mer isåfall över hela det här tankesättet, vida utbrett i ekonomkretsar, att man kan ta valfri rörelse i valfri näringsgren, omstöpa hela rasket enligt senaste marknadsföringsgiven och sedan hösta in vinsten.

Hur kan folk tro att det är så jävla lätt? De tror att man kan lära sig något generellt grepp på en kvällskurs och sedan välta kassorna i gamla stofila branscher (vilka nu dessa kan tänkas vara).

Visst är det friskt vågat och hälften vunnet, som man säger, med nya krafter. Men när man vet att "hälften vunnet" är ett abstrakt begrepp som går merparten av dem förbi (jösses om de ens vet att -50 + 50 = 0) så vete tusan om inte det här självförtroendet med vilket de ämnar lura skjortan av sina medmänniskor bara slår tillbaka på dem själva.

Vittring

Det är skönt, de få gånger det inträffar, att inse att man lyckats nosa upp en fantastisk författare. Mellan tummen och pekfingret har jag de senaste åren hittat Sebald, Modiano och Perec. Inga konstigheter, inga usla metafor-försök a la Ranelid, utan ett intelligent berättande som tilltalat mig och, i någon mån, fått min själ att slingra sin runt dennes.

Man räds att dessa fantastiska ögonblick ska bli färre med åren. Därför är det med stor och oförställd glädje som jag kan förkunna att min länge uppskjutna kontakt me d Robert Musil har givit resultat. Jag köpte 'Mannen utan egenskaper' som pocket för flera år sedan. Började läsa först i veckan. Oj, vilken bok! Så modern! Så tidlös! Så ilsken!

Den här teatraliska nivån jag skriver på kan inget annat än sjunka. Och bara tanken på sådana möjlighter och den allt för tidigt bortgångne Eddie Meduza ger andra perspektiv.

Men nu börjar könsorganet i sydamerikanskt inspirerad anda att förbereda sig för revolution, uttalat med tydligt läspljud, om jag förstår kuken rätt, och jag tror nog att jag slutar här.

Saffran

Om man vill att lussebullarna ska anta samma färg som huden på en gulsotssmittad heroinist och till och med smaka något i den riktningen, så varsågoda, blanda saffran i degen.

Lussebullar med saffran ser osmakliga ut och smakar maskinolja.

Om man nu ska blanda i främmande ämnen i degen, varför inte smälta hasch i smöret (fettlösligt), så att man kanske verkligen får besök av tomtar.

Lusse

Det roligaste med att vara lärare är att snacka skit med eleverna. Om man ska vara fin i kanten är det det sociala umgänget med elever och andra lärare som är behållningen. Och på gymnasiet har jag insett att det är treorna som det går att snacka något vettigt med. Ettorna ligger fortfarande kvar i sina puppor.

När vi diskuterade Lucia och hårfärg glömde jag bort att meddela att ordet 'lusse' inte har ett jota med ordet, eller snarare namnet, 'Lucia' att göra. Jag minns inte varifrån ordet kommer, men det är ett fornnordiska begrepp och man behöver inte vara porrkonnässör för att gissa sig till att det har med någon slags fruktbarhetsrit att göra.

Solen försvinner, solen kommer tillbaka, dag och natt är lika långa -- de krystade svepskälen för att få knulla var lika torftiga då som nu.

Men nästa vecka vänder det!

Den 21:e december, om jag inte minns fel, blir dagarna längre igen.

Tidens lösaktighet

Jag satte på skivan 'Soul Mining' med The the för att kunna konstatera att det är en tidlös platta och därefter kunna bluddra på i all evighet hur detta med tidlöshet är en sällsynt kvalitet som är oemotståndlig att klamra sig fast vid oavsett om det gäller film, musik, böcker, eller vad vet jag.

Men den är präglad av sin tid. Inte så mycket i uttrycket, snarare vad gäller ljudkvaliteten och de instrument som fanns tillgängliga på den tiden. Vi snackar 1983 som upplysning för de ovetande.

Det är få, om ens några texter som jag lyssnar på. I mitt tycke är sången oftast något som snarare förstör än tillför något. När någon, som exempelvis Darin, öppnar munnen är det som när en granne börjar borra i väggen på söndag morgon. Jävligt irriterande, alltså.

Men Matt Johnson har något att säga. Jag är inte alltid säker på vad. Men det spelar ingen roll för min del. Kan väl sammanfatta det hela med att han inte är helnöjd med tillvaron och livets skiften.

Det var länge sedan han släppte en platta. Det var länge sedan jag läste en intervju.
En gång var det i ett fanzine. De intressantaste intervjuerna med artister brukar göras mitt emellan skivsläpp när de verkliga entusiasterna får chansen.

Jag minns att han var bedrövad när Thatcher vann valet, så det måste ha varit en gammal intervju. Dessutom minns jag att till varje skiva var kopplad missbruk av en viss drog.

Under inspelningen av en platta -- jag kommer inte ihåg vilken, men gissar på Mind Bomb, som jag inte gillar så särskilt -- levde han bara på LSD, skalade vindruvor och destillerat vatten.

Men resultatet var - som jag ser det -- nedslående.

Soul Mining, däremot, är ett mästerverk. Tidslöst, eller ej.

Till saken hör att han bodde i Göteborg, kanske fortfarande bor och inte fan har han uppträtt här. Tvärtom är det tvärtyst. Det säger väl allt om denna piss-stads som bara kräks ur sig musikaliskt träck som 'Fibes oh fibes' och så ett band som jag till min oförställda glädje nu inser att jag till all lycka glömt namnet på.

Men Soundtrack of our lives är ok.

Basshunter anno 1986

Jag kollade in musikbyråns senaste program och fick en vetenskapligt trovärdig förklaring till det instinktiva hat jag känner gentemot skitbandet Fibes, oh fibes.

De visade sig vara djupt influerade av åttiotalets Darin-artister: Toto, Bonnie Tyler och Lionel Richie.

Jag som aldrig lyssnar på reklamradio kan ibland nästan få ett leende på läpparna när jag hör en gammal usel hitlåt som jag lyckats undvika i tjugo år. Men när jag i inslaget hörde 'Total eclipse of the heart' med Bonnie Tyler blev jag bara arg och ledsen. Något mödosamt och sorgfälligt ihoplappat inom mig brast.

Låten är en sinnebild för en korkad mänsklighet som sätter sig i bilen trots skenande växthuseffekt, en symbol för alla dessa hjon som bänkar sin framför allsång på Skansen och om forskning om ett dödligt virus som skulle utrota detta patrask pågick skulle jag vara beredd att skänka en stor summa till detta ändamål.

Kunden har alltid rätt

Kunden har alltid rätt att bli snorfull!

Tanken slår mig i kön på bolaget. En fnösktorr gammal gubbe som haltar fram långsamt som en snigel står i begrepp att köpa ett gäng öl och en flaska sprit. Oj då! tänker jag, men inser att han är i sin fulla rätt att kröka till och sedan sluddrande kalla på färdtjänst när det är dags för refrängen.

Samma med cp-skadade och rullstolsbundna. De har rätt att regrediera även från den låga position de redan har.

Kanske är det så att den skakiga gamla gubben och de handikappade har det gemensamt att de utåt sett liknar den jag själv kommer att förvandlas till efter att jag intagit min alkoholranson och att min motvilja mot att de överhuvudtaget ska få dricka i själva verket är ett undermedvetet pekfinger riktat mot mig själv.

Lucia

När jag gick i årskurs sex skulle en tjej i någon av de två parallellklasserna på skolan utses till Lucia. Vår klassföreståndare ville inte att det skulle bli något slags skönhetsjippo, som han sade, så killarna i vardera klass (inte tjejerna, minsann) fick rösta på en tjej i den andra klassen.

I och med att man inte ville att någon tjej i den andra klassen vann gällde det att rösta taktiskt. Ett rykte bröt ut om att alla därför röstade på den fulaste och tjejen som vann (från min klass) brast ut i gråt.

Hahaha! Så kan det gå. Fast hon var väl väl rätt söt då, den tjejen som vann. Antagligen inte nu.

Jag bröt in i någon slags sex- och oskuldsdiskussion i en klass i dag (ungjävlarna måste ju fan räkna, inte sitta och gagga) och en tämligen ettrig tjej frågade plötsligt om jag var oskuld.

Vad svarar man då?

"Hur skulle jag under så många år kunna stå emot all världens kvinnors åtrå efter min begärliga kropp?"

Men jag är inte retoriskt lagd utan snäste ifrån:

"Nej. Är du?"

Julstämning

Det glunkas på sina håll om vart julstämmningen tagit vägen. Det rör sig vanligtvis om tämligen unga personer som yrvaket upptäckt vissa nackdelar med att plötsligt tillhöra vuxenvärlden.

De skall icke misströsta. Julstämningen är inte långt borta.

Men man måste bespetsa sig på att en viss ofrånkomlig smärta måste genomlidas. Det är Sandviken som garanterar julstämningen, 'o helgat vare deras specialstål', särskilt i de roterande klingorna.

Genom att såga itu dessa trilskande och ifrågasättande hjärnhalvor som betvivlar konsumtionens saliggörande effekt så kan man fira jul året om.

Hohoho!

... som tomten tydligen säger numera efter att han investerat sina pensionspengar "over there".

De levande och de döda

För tillfället ser det ut som så att Fuglesang hör till de förra och att Pinochet, allas vår "Pinnen", gått över till den andra sidan. Men så har Christer inte heller behövt tampats med återinträdet i atmosfären. Så inte heller Augusto som mig veterligen inte ens lämnade densamma men detta till trots uppgav sin sista suck tidigare idag.

Det är få "klassiska" diktatorer med i leken i dagsläget. Antagligen är det en fråga om månader innan Fidel hänger in sin fula hemvärnsuniform. Jag tycker att han missskött korten. Kuba hade kunnat vara en förebild, är så på många punkter, men makt korrumperar och jag hoppas bara att allt går lugnt till när Kuba blir en marknadsekonomi efter Castros [snara] död.

Formica über alles!

För ett par år sedan visade det sig att alla myrsamhällen längs med Medelhavets kust från Spanien till Italien var nära besläktade. Riktigt ruskigt måste jag säga.

Möjlig myr-nepotism ger mig kalla kårar.

Nu är det väl inte så att myrorna i Italien kan dra speciellt stor nytta av kusinerna på den iberiska halvön, men den dagen är inte långt borta då en klantig rysk agent råkar fimpa lite Polonium av en kritisk isotop som muterar myrstackarna till intelligenta varelser. Stackarna i betydelsen 'krakar', inte i bemärkelsen 'boning'.

"Vi är många" skanderade idioterna på sjuttiotalet. Men myrorna behöver inte höja sina röster för att vi ska höra och förstå.

Det fanns en typ av äckellitteratur på sjuttiotalet, eller skräck, där folk sniffade lösningsmedel och fick nojor i vilka de blev utsatta för insektsinvasioner. Allt var inte mysigt Björn Skifs - tjohejsan på den tiden.

Detta är viktigt att komma ihåg. Se upp för överlöpare! : myror har inga som helst rättigheter, vad din trevlige och leende morbror med den mjuka mustachen än säger!

Upp i rök, är det inte vackert?

Planerna, alltså. Kanske borde jag förbereda lektioner, matte C för en försigkommen elev, matte B för de okunniga, men så fastnar jag på ett franskt debattforum på nätet som avhandlar allt som rör Christiane F och Bahnhof Zoo (fantastiskt stationsnamn) och inser att det är 42 sidor inlägg att beta av innan själen kan få ro.

Christiane F

För att återknyta till föregående post:

Hon heter egentligen Christiane Felscherinow, tjejen från filmen om drogmisären i Berlin som nu hunnit bli inte mindre än fyrtiofyra år fyllda och som inte slutligen (medelst metadon) lade av med drogerna förrän för tio år sedan då hon fick barn. Som hon säger i en artikel på nätet:

“Vous savez, lorsque l’on a touché à la drogue et que l’on sait l’effet qu’elle procure, on n’arrive pas à l’oublier”.

Där ser ni, osynliga läsare, att det är rätt kul att kunna språk. Nåväl, något i den här stilen lyder det hela:

"Alltså, när man har provat drogen och vet hur det känns, så kan man inte glömma. "

Och vad är det som gör misär och elände så lockande?

I fallet 'Reqiuem for a dream' kan man ändå försvara sig med att filmen är så översvallande visuell, skönheten och undergången går hand i hand.

Sedan har jag en svaghet för tyska ortsnamn. Att Christiane F. var uppvuxen i Gropiusstadt och numera lär bo i Neukölln (jo, med två l), båda stadsdelar i Berlin, klingar som ljuv musik i mina öron.

Den som inte förstår, göre sig icke besvär.

Dann sind wir Helden

Alltså "We could be heroes". Den som inte snappar översättningen får stå i skamvrån och skämmas. Vi snackar en av pop/rock-historiens mest inflytelserika låtar: 'Heroes' av och med David Bowie.

Vad som förvånar mig efter att ha sett den klassiska filmen 'Wir Kinder vom Bahnhof Zoo' på Cinemateket är att Bowie tydligen släppte en tysk variant av låten. Han sjunger den i alla fall på tyska i filmen. Jag vet att Beatles gjorde tyska verioner av sina tidigaste låtar på tyska och att ABBA spelade in spanska versioner, men med ett kvartssekels distans förefaller det exotiskt.

Tjejen som spelar Christiane F i filmen är ljuvligt vacker och man blir förbannad i biofåtöljen av att se henne uppvaktad av den ene fjunmustaschige bleke knarktysken efter den andre.

Och minnet sviker. När jag för ett par veckor sedan såg Almodovárs film 'Kika', så var scenerna (speciellt den komiska våldtäkten) jag mindes i huvudet bättre än de som dök upp på duken. Samma med Bahnhof Zoo. Jag minns fler ödsliga tunnelbanefärder till Bowies dystra musik, men si, verkligheten var en annan och filmen kändes mer än annat som en upplysningsfilm, lyckligtvis i alla fall inte dubbad, som senast jag såg den.

Och den obetalbara höjdaren när mångårige heroinisten 'Linker-Manne' hoppar över toalettdörren, snor sprutan från Christiane och injecerar den i halsen är intakt.

Inga kan som tyskar skildra riktigt elände. Fassbinder etc.

Samme tyske kemist som 1897 första gången lyckades tillverka heroin på ett sätt så att det gick att använda lär elva dagar tidigare ha framställt acetylsalicylsyra i användbar form, alltså det ämne som i staterna kallas aspirin. Företaget Bayer, där han arbetade, bedömde att aspirin var för farligt för att släppas till allmänheten. Heorin lanserades däremot som hostmedicin för barn.

Reservation för att det bara är en skröna. En bra sådan, dock.

Vad man är rädd för

Människors rädslor tycks dikteras av kvällstidningarnas löpsedlar. På modet nuförtiden är att rädas sådant som pedofiler, våldtäktsmän och knark.

Vad som däremot känns passé i dagsläget är den gamla klassiska rädslan för att bli levande begravd. Är det månne den alltmer dominerande seden att kremera liket som trängt undan denna rädsla? Levande kremerad verkar vara alltför osannolikt att bli för att komma ifråga. Man kan ju skrika i ugnen.

Det är Alfred Nobel, som mer artonhundratalsaktig än han anade, yppade denna fasa inför att bli levande begravd och fick mig på spåret.

Min favoritexcentriker, Raymond Roussel, lät infoga en liten glasruta i sin mors likkista. Men nu när jag funderar så minns jag att det inte var för att kunna kolla så att hon verkligen var död utan för att kunna skjuta upp det oundvikliga avskedet ytterligare en stund.

Inte så mycket fint i kråksången

Nyttan med rymdfärder anser Christer Fuglesang och hans gelikar är att samla kunskap för att förr eller senare kunna kolonisera Mars, dit människan kan fly när jorden slutligen förstörts.

Jaha, ja.

Om jorden blivit obeboelig så ska människan alltså frakta sitt pick och pack till grannplaneten?

Alla sex miljarder, kanske?

Sant är att jorden förr eller senare antagligen blir obeboelig, som utveclingen ser ut idag. Men det är ju något smidigare isåfall att bygga en isolerad Marsbunker direkt på jordklotet -- varför inte i vingårdarnas natursköna Toscana -- och därigenom slippa frakta skiten ända bort till likaledes obeboeliga Mars.

Hör nicht auf

Nejdå, bara en vädjan till kroppens centrala organ. Hjärtat, i klartext, och order effektueras effektivast på tyska.

Åsså detta evinnerliga regn. Jag föreställer mig att vattnet snart kommer att stiga till bibliska nivåer och lägenheten förvandlas till en ark som så småningom ska gunga iväg mot nya, fruktbarare marker.

Vilka vinddrivna existenser kommer att knacka på för att få följa med på färden?

Två av varje ska det ju vara så den där killen som suger av sig själv i filmen Shortbus (enligt Nöjesguidens recension), han får fixa en egen jolle.

Hoppas det inte blir verklighet. Jag hatar segling.

"Korvscenen"

När någon refererar till "Korvscenen" är det vanligen ett av följande två guldkorn som åsyftas:

Antingen klippet från den klassiska p-rullen 'Fäbojäntan' där en dam underhåller sig med en falukorv. Ryktet förtäljer dessutom att damen ifråga sedemera dök upp i den minnesvärda tv-serien Tutti Frutti.

Det andra alternativet är den smygporriga pedofilklassikern där kungafamiljen gör korv, nu påpassligt upplagd till allmänhetens beskådande av svt:

http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/player.jsp?d=50880&a=581625

Avdventsljusstakar och rymdfärjor

Nej, advent betyder inte väntan. Jag läste den ordförklaringen så sent som för några dagar sedan på en blogg vars ägare utgav sig för att vara svensklärare.

Så det är inte kopplingen Fuglesang <-> väntan jag är ute efter.

Advent betyder för övrigt ankomst.

Det var några år sedan jag senast tog ner adventsljusstaken från vinden. Jag känner mig avgjort mer civiliserad när den tindrar i köksfönstret och man i dess svaga sken obehindrat kan stå naken och karva ostskivor utan att behöva tänka på grannarna mitt emot.

Döm om min förvåning när detta under av teknologi faktiskt lyste som den skulle, visserligen fick jag skruva åt ett par av lamporna, men, som sagt, den lyste, eller lös som jag fick en rysligt dialektal lust att skriva.

En adventsljusstake består ju av sju ljus som vart och ett måste fungera för att hela rasket ska lysa. Sju moduler helt enkelt. Sju enheter som kan var och en kan fallera. Och här glider jag omärkligt in på rymdteknologi.

Jag har nämligen hört att rymdfärjornas delsystem är grundligt testade, men att det är lite si och så med helheten.

Någon gång om året plockar NASA fram rymdfärjan från vinden (den är ju uppe i trafik lika ofta som en pendlarbuss Vilhelmina - Karesuando), skruvar lite på lamporna och allt vad den kan tänkas innehålla och skjuter sedan iväg den.

Jag hoppas givetvis att det går väl för vår astronaut, även om en illvillig del av mig funderar lite över om inte en enorm explosion vore att föredra. Jag gillar helt enkelt inte rymdfärjorna riktigt. Jag föredrar Apolloraketerna från ett svunnet 60-tal och deras ryska systrar, Soyuz, eller vad de nu heter, som i princip skickats upp på samma sätt i över fyrtio år och fortfarande används.

... och här tornar tre möjligheter till fortsatt babbel upp sig:

* ryssarnas överlägsna kunnande i aerodynamik. De mest fruktade planet att möta i luftstrid lär vara Sukhoi Su-27

* Werner von Braun, den tyske raketpionjären

och därmed

* Thomas Pynchon som kommit med en ny bok för någon vecka sedan. Kan dock tycka att Pynchon lite väl lättvindigt kör omkring i invanda spår, av recensionerna att döma (ok, det borde vara singularis där: har bara läst en)

...men jag kan inte komma ifrån att det inte är så mycket till rymd som Fuglesang kommer upp i. Fyrtio mil är ju kortare än vad det är till Stockholm, om än i annan riktning.

Tacka vet jag en rejäl månfärd.

Zeitgeist

Vad ska advent vara bra för när man ändå inte får skrika rakt ut, såvida man inte önskar att bli fjättrad i en tvångströja?

Den turkiska glassindustrin befinner sig i djup kris. Den borde i alla fall göra det om jag fick bestämma. Det är väl den italienska glassen man ska förhålla sig till i vanliga fall, men mycket talar för att en och annan glassförsäljare även ligger och trycker bakom minareterna när dessa vibrerar som allra mest av böneutroparnas vemodiga röster.

Det finns ju så mycket annat västerländskt i Turkiet. I våras var det ett reportage i GP om en Göteborgs-tjej som jobbade som fotomodell i Istanbul. Inget att höja på ögonbrynen åt egentligen. På stadsbiblioteket finns travar med färgsprakande tidningar med exotiska alfabet och inte mindre exotiska kvinnor på omslaget. Ofta i utmanande poser som rimmar illa med vad man vet om ländernas seder och bisarra föreställningar om heder.

Idag, för trettiofem år sedan, var det inte länge sedan Jimmy Hendrix dog.

Böglobbyn

Som straight, och därigenom i vissas ögon kanske mindre vetande, tycker jag att tv-serien böglobbyn varit kanonkul. Jag tror dessutom att jag tillhör målgruppen: allmänt vetgiriga och samtidigt påverkbara personer.

Därför förvånade mig att Sverker Åström drog sin nittioåriga kuk ur projektet, för att dra till med en talande liknelse, om så tillåts.

Han påstod att programmet inte blev som han tänkt sig, men det framskymtade i hans motivering att han antagligen blivit uppmanad att göra sorti av sina minderåriga vänner, alltså bögpolarna under åttio.

Jag fortsätter kolla, fascinerad av en värld jag inte kände till. Den dokumentära kvaliteten, som jag vurmat för i tidigare inlägg, är ovärdelig.

Nu väntar jag bara på att boken 'De sammanfätade ödenas slott' av Italo Calvino så äntligen ska ges ut.

Vem längtar inte till Italien?

Det elfte budet

Mycket skulle vara vunnet om de där människorna som i princip inte fattar någonting inte heller hade begripit att en orgasm är skön.

Men man kan å andra sidan inte behandla människor som insekter.

Om de inte bor i Kina, alltså.

Hinc robur et securitas

"Härav styrka och säkerhet"

Så stod det på de gamla tusenlapparna som inte pryddes av en surmulen Gustav Vasa med tandvärk, utan en Gustav II Adolf med en lagerkrans på skallen.

Jag reserverar mig för lagerkransen, men det spelar inte så stor roll det där med hedersbetygelserna om man ändå varit död och förmultnad i flera hundra år.

Jästa drycker stiger mig sedan timmar åt huvudet. Lagerkransen kanske är en sinnlig symbol för mitt upprymda tillstånd.

Så är det jämt. Något som dåtiden höll högt är något vi idag rycker på axlarna åt.

Vilken lycka att leva i en tid med mjukt dasspapper, något inte ens kejsarna i Rom på sin tid kunde komma i åtnjutande av.

För att inte tala om burkar fulla med öl.