Vad man är rädd för

Människors rädslor tycks dikteras av kvällstidningarnas löpsedlar. På modet nuförtiden är att rädas sådant som pedofiler, våldtäktsmän och knark.

Vad som däremot känns passé i dagsläget är den gamla klassiska rädslan för att bli levande begravd. Är det månne den alltmer dominerande seden att kremera liket som trängt undan denna rädsla? Levande kremerad verkar vara alltför osannolikt att bli för att komma ifråga. Man kan ju skrika i ugnen.

Det är Alfred Nobel, som mer artonhundratalsaktig än han anade, yppade denna fasa inför att bli levande begravd och fick mig på spåret.

Min favoritexcentriker, Raymond Roussel, lät infoga en liten glasruta i sin mors likkista. Men nu när jag funderar så minns jag att det inte var för att kunna kolla så att hon verkligen var död utan för att kunna skjuta upp det oundvikliga avskedet ytterligare en stund.