Uppochner

Lustigt. När ordet 'och' står ensamt är det en självklarhet för mig att ch-delen ska uttalas som ett k, men så fort ordet bäddas in med andra bokstäver runtom, som i ordet 'uppochner', så tycks det lösas upp i konturerna, identiteten som besynnerligt undantag i den svenska uttalsdjungeln sätts ifråga. Fragmentet 'ch' ser nu ut att anbefalla den påbörjade ansats till spottsamlande så som uttalet är i ord som 'choklad' och 'chock'.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om. När jag nyss stekte en hamburgare råkade brödets ovandel med dessa små vallmofrön som jag inte kan tänka mig har någon annan funktion än att just göra det enklare att hålla reda på ovan- och undersida (inte fan smakar de något särskilt i alla fall), denna ovandel råkade hamna nederst, under den inte fullt 100%-iga nötköttburgaren och genast var det något i mig som kommenderade halt. Jag dekonstruerade hamburgaren (i köket anser jag mig vara en konstnär och får följaktligen lov att använda obegripliga konstkritikfloskler), monterade alltså isär bröd och burgare och satte dem på sina rätta platser.

Men vänta, vän av ordning frågar sig varför. Rent estetiskt skär det sig visserligen att betrakta en hamburgare med vallmofröna ner, men jag är ingen utpräglad estet och vill helst inte tro att det har med uppfostran att göra heller. Fröna neråt ger mig alltså inte ångest på något sätt. Något säger mig helt enkelt att en uppochnedvänd hamburgare omöjligt kan smaka likadant som en rättvänd. Kanske blir den godare. Den möjligheten finns, men jag vill inte prova: nya smaksensationer sparas på känt Svensson-manér till utlandsresor.

Nästa gång jag korsar gränsen ska jag genast kliva in på närmaste McDonalds, beställa en hamburgare, oförskräckt vända den upp och ned och ta en lysten tugga och känna efter hur den smakar. Jag föredrar att vända den upp och ned själv, för även om man som utlänning och därmed potentiellt underlig typ lättare kan komma undan med att beställa just "En uppochnedvänd hamburgare, tack" är risken stor att språket sätter käppar i hjulet och att de inte förstår vad jag menar och teckenspråk skulle nog snarare förvirra än underlätta.

Jag kan alltså gott tänka mig att själv, så att säga, lägga det sista händerna på konstverket, utföra det sista penseldraget som förvandlar den rättvända burgaren till en uppochnedvänd. Man utför ju redan gratisarbete åt McD när man plockar bort brickan efter sig, så varför inte.

Tanken på att smaken är annorlunda uppochned kommer sig av att smaklökarna ju är fördelade på ett inte helt lättbegripligt sätt på tungan. Det hela är antagligen en rent symmetrisk historia, precis som det mesta är i vår kära kropp, eller som mycket är i alla fall. Höger-vänster-symmetri alltså, inte uppochned. Det borde betyda att smaklökarna förblir lika stimulerade om jag roterar burgaren ett halvt varv, men vänder jag den däremot uppochned är frågan vad som händer.

Gå i kloster

Den irländske författaren J.P. Donleavy har påstått att man aldrig är mer en tjugo steg från en öl i Dublin. Antalet pubar där ska vara större än 800. De flesta bra författare är antingen alkoholister, bögar eller judar och irländare faller väl oftast in i den första kategorien.

Om jag nappar på polarens invit att bila ner till ledarens land (det lär för övrigt vara oklart på vilken sida av gränsfloden Inn som Klara Pölzl födde sitt barn) och frakta hem en kvot lär min belamrade etta slå Dublin med hästlängder. Var fan ska jag ställa alla burkar utan att snubbla på dem? Att dricka upp ölen därför att man inte får plats med dem låter som ett tveksamt argument.

På var och varannan tysk öletikett ståtar en frodig munk med ett skummande krus i handen. Måhända ett försåtligt, subliminalt lockbete från den katolska kyrkans sida. God mat och rusdrycker i överflöd och så var det något man skulle avstå också, fast det kan vi väl ta lite senare.

Numera är det främst människor från tredje världen som känner kallelsen att bli katolsk munk, nunna eller präst.

En jag känner lyckades fixa arbete som någon slags vaktmästare på ett italienskt kloster med avsikten att bättra på sin italienska. Han slutade tämligen omgående efter det att han hade hånglat med en nunna. Man kan skratta åt det, men egentligen är det djupt tragiskt vad människor utsätter sig för i religionens namn.

Ett finger med i spelet

Jag minns att den japanska maffian lär ha ett litet sött kramdjursnamn, precis som allt annat japanskt, något i stil med 'jacuzzi' hade jag för mig. Med internet är det lätt: Yakuza heter de. Och för övrigt, när jag kollade upp stavningen på 'jacuzzi' så visade sig det vara ett företagsnamn. Där ser man. Det hade jag ingen aning om. Nåväl, Yakuza är som vilket annat brottssyndikat som helst, de sysslar med... tja, utpressning, knarksmuggling, mord, beskyddarverksamhet och allt annat man kan tänka sig, antar jag.

Likt förbannat ska de naturligtvis ha en österländsk touch på skiten. Inte så att de bugar sig innan de skär halsen av någon, men ändå. Minns jag rätt får nya medlemmar sitta av äldre medlemmars fängelsestraff, hur fan det nu går till, men om det nu stämmer är det ju helt i linje med den syn på människan som tycks råda där: man är en i mängden, individen som begrepp höjs inte precis till skyarna. Dessutom, för att visa sin lojalitet med Yakuza huggs toppen på lillfingret av. Det är onekligen effektivare än att använda sig av medlemskort, men känns i mina ögon en smula barbariskt.

Nåväl: jag har på sista tiden känt mig mer allt mer dragen åt Yakuza och det handlar inte om att det börjat dyka upp gamla Shogun-repliker i huvudet (ni vet: "wakari-masen anjin-san", eller fan vet vilka repliker från den rätt töntiga 80-tals-tv-serien, som man sa till varandra på skolgården innan man gned in snö i ansiktet på varandra ("gira" heter det i gbg)), utan det är tyngdlagens fel, i dubbel bemärkelse: Först trillade jag (jävla vinter) och tog i så olyckligt att en sena längst ute i höger långfinger slets av. Och sedan dess har fingret inte orkat stå emot utan slokat påtagligt ner mot jorden när jag hållit fram handen. Inte så att fingertoppen är avhuggen på japanskt vis, men ändå. Den har inte velat hålla sig rak helt enkelt. Särsklit ont har det inte gjort så jag har väntat med att uppsöka läkare eftersom jag hoppades att det hela skulle "gå över" med tiden, hur fan jag nu kunde tro det.

Därför fick jag lite ångest så här ett par veckor senare när jag tog mig i kragen och ringde vårdcentralen. "Vi har inga tider sa sköterskan, men du måsta till akuten direkt!" Hoppsan! En sådan jubelidiot man varit, nu har väl fingerjäveln hunnit växa ihop fel och man blir väl en krympling som folk kommer att skratta åt till döddagar och inte fan kan man isåfall peka finger åt dem: det är ju där skon klämmer! Lyckligtvis var det ingen fara. Jag fick ganska enkla instruktioner hur man medelst tejp skulle hålla fingret rakt i tolv veckor. Sedan skulle det ha läkts. Tålamodsprövande, visst, jag antar att senor läker långsammare än ben eftersom blodgenomströmningen är sämre, men det ska hur som helst bli skönt att se ut som en vanlig människa igen.

En lustig egenhet med tejpat finger: Nu när fingret tvingas hålla sig rakt och upprätt hela tiden verkar det ha uppstått någon slags erotisk medvetenhet i det, någon form av fantomerektion kanske man skulle kunna säga. Jag kan svära på att jag tydligare än annars kände pulsen slå därinne under all tejp igår kväll inne på en bar när en snygg tjej gick förbi. Fast det kanske bara var inbillning.

Väder och vind

Människan uppstod någonstans utanför Norrköping. Hon tämjde elden, startade SMHI och stack sedan därifrån fortare än kvickt. Det är i alla fall så det känns när de primitiva vildar som blev kvar rabblar upp sina väderrapporter i radion. Maken till bakåtsträvare får man leta efter. Ty Norrköping måste ligga någon annanstans, på ett bortglömt ställe, nära världens ände skulle jag tro. Inga andra program påannonseras med något ens liknande detta "över till Norrköping" som för tankarna till att man ska få höra en utsänd skjutjärnskorrespondent rapportera från en krigshärjad zon. Och vilka andra i denna värld tilltalar varandra med ett stelt "Godmiddag" nuförtiden?

Även vid schlagerfestivalen ska det tydligen upprätthållas en chimär av långa avstånd och bristfälliga kommunikationer. Fast detta är en rent dramaturgisk knorr. Utan juryarnas poänggivning, den ena efter den andra -- ingen schlagerfinal.

Men SMHI skulle dock gott kunna hotta upp sig lite.

Gnäll

Jag har varit inne på den femtioelfte bloggen nu i afton och har sällan känt att jag vadat i så djup skit. Mest tjejer som beskriver sin handväska, eller sin drömhandväska, sin kompis handväska, eller sin morsas handväska eller, ja, ni förstår. Det kliar i fingrarna att lägga in oförskämda kommentarer, men man vinner sällan någonting på sådant beteende. Men det är svårt att tro att vi tillhör samma släkte, handväsketjejerna och jag.

Mest irriterad blir jag på tanken att om jag skulle slänga in ett dräpande inlägg och fråga vem fan som bryr sig om handväskor och om ingen vettig tanke ilar förbi som en skrämd mus i deras skalle, ja då är det jag som får skit, då är det jag som är ett känslokallt pucko. Ja, då är det jag som inte kan njuta av livets små godbitar, som inte kan skärma av obehagligheterna i världshändelserna och bara njuta av den lycka som endast en märkeshandväska av tvivelaktig kvalitet kan ge mänskligheten. Det är åtminstone vad jag antar.

Det finns puckokillar också, men som alla vet är de inte lika verbala. Medan vi andra kollar bloggar åker de skoter och tuggar i sig rått renkött. Hyvä päive, eller hur man säger.

1800-talet

Hoppsan! Jag vet inte om det är fler än jag som känner en möjligen romantisk koppling till detta sekel, en längtan efter mystiska släktingar som mer än att burra upp mustaschen på foto kan förmedla någonting konkret till det uppväxande släktet.
Nåväl.
Jag sitter bara och undrar om jag har träffat någon född på artonhundratalet. Min gammelmorfar (mormors far) är en het kandidat. Han drog sin sista suck 1973 och kunde sålunda ha osat ut artonhundratalsandedräkt på mig som tre-fyra-åring, eller hur man säger. Men det förutsätter ju att morsan slängde upp mig framför honom i Uddevalla anno dazumal och det är jag inte säker på att så skedde. Mina föräldrar var väldigt tröga vad släktkontakter beträffar. Det finns några foton där han ser pillemarisk ut, sent sextiotal tror jag, kanske vet han i kraft av sin ålder och inre visdom att detta slags frågor ska komma att dyka upp i huvudet hos hans ättling förr eller senare.

Men det saknas fotobevis för att jag verkligen har träffat gammelmorfar, så antik att han kallade en geting "väsp". Helskönt enligt min mening.

De sista artonhundratalarna håller nu på att dö. Nyss var det en engelsman som överlevt skyttegravshelvetet under första världskriget som dog. Englands äldste levande soldat.

Antagligen är det bäst att denna romantiska fundering inte blir förverkligad, alltså att träffa en achtzehnhunderter. (jag är tjurigt sur på folk som slänger sig med engelska och kontrar med den utrikiska jag kan. É veramente poco.) Jag skulle nog bli präktigt besviken av att få reda på att artonhundratalsmänniskorna skulle vara lika puckade som dagens pöbel. Faktiskt skulle de nog, i brist på bättre -- till och med vara mer benägna att se Big Brother-porr än dagens blaserade publik.

Polanski

Då var det plötsligt Polanski-kväll i Sveriges television utan att någon från något håll meddelat detta. Den lille polacken har med en dåres envishet vägrat att tala om vad som egentligen hände honom i slutskedet av det andra världskriget då han drev omkring på den polska landsbygden, en föräldrarlös judisk pojke som bara ville överleva. Man kan väl gissa att det går att leta sig tillbaka hit om man vill analysera hans förkärlek till det makabra.

Min franska är inte den bästa, men så mycket vet jag att 'Cul-de-sac' kanppast betyder djävulsk gisslan, snarare 'återvändsgränd', änden på säcken så att säga. Hur som helst spelar inte detta någon roll, det är en av hans mest sevärda filmer. Jag gillar gangstern som jag tror spelas av Lionel Stander. Jag är trots imdb lite osäker på den punkten, men om nu någon ser filmen och mitt minne inte sviker mig så gillar jag högst påtagligt gangstern med skadad hand som därför steker ägg med vänster hand, ungefär så. Tror att han var med i 'Flykten från New York' också fast nu protesterer imdb å det vildaste. Det verkar som om jag blandar ihop honom med Ernest Borgnine.

Mina Polanskifavoriter, för de är två, är det av vitt skilda skäl och är väldigt olika i stilen.

'Flickan och odjuret' är något av ett kammarspel, en argentinsk tortyrbödel konfronteras med sitt offer många år senare. Ruggig, känslosam och omöjlig att skaka av sig.

'Che?', en på pappret helt meningslös medelhavsbuskis komplett med en tafsande Marcello Mastroianni och en surrealistisk toplessymfoni. Lekfull är ordet. Skräp tycker andra.

Lite senare:

När jag tänker efter så vet jag egentligen inte vad ett kammarspel är. Låter lite som Strindberg. 1800-tal. Någon med rufsigt skägg skäller ut en sin fru och gråter senare ut hos kvartershoran. Jag hade inte helt fel. Ett kammarspel är ett "tätt" drama med få personer som konfronteras i ett litet utrymme, alltså förslagsvis ett rum.

Rätt sjysst dramatiskt koncept måste jag säga.

En kosmopolits funderingar

Från den glada tid då man med ett interrailkort i näven hoppade på tåget och snabbt tog sig med pick och pack från det ena landet till det andra hör leken att samla huvudstäder som man varit full i.

Inget konstigt i att vara full i en huvudstad: när man frågar folk hur många huvudstäder de varit i och därefter hur många huvudstäder de varit fulla i brukar svaren sällan skilja sig åt särskilt mycket. Och här är bedömningen generös. Det är den subjektiva upplevelsen som räknas.

Genom att slå i tjocka tidtabeller och planera resandet smart lyckades vi vara fulla i fyra huvudstäder på en och samma dag: in på morgonkvisten till Amsterdam och ett par snabba öl. Sedan vidare till Bryssel, Luxemburg och via den undersköna serpentinvindlande Moseldalen med sina branta sluttningar täckta av druvrankor fram till ett kort stopp i Bonn och dagens sista öl. Allt under loppet av en dag.

Denna prestation går numera inte att genomföra med tåg, ty även om snabbtågen i Tyskland numera går med sekundnoggrann punktlighet och en snabbhet som så när håller på att slå ut inrikesflyget, är det ett obestridligt faktum att huvudstaden i det återförenade Tyskland heter Berlin och denna ligger för långt österut för att tjugofyratimmarsgränsen ska kunna hållas.

Den som vill försöka vara full i fyra huvudstäder på en dag med tåg måste numera antagligen söka sig neråt Balkan där de splittrade statsbildningarna öppnat nya möjligheter. Fast med tanke på hur illa tågtidtabellerna hölls där nere när Jugoslavien ändå var ett enda land och att de sedan dess legat i luven på varandra är antagligen ett sådant försök dömt att misslyckas.

Men det nydanade Europa efter murens fall har även fört goda saker med sig: Det forna Tjeckoslovakien har gett mig inte mindre än tre skalper i denna lek: Jag var full i Prag när staden innan delningen hösten 1992 var just det forna Tjeckoslovakiens huvudstad, men också full i Prag på nytt året därpå, när staden var huvudstad i det nya landet Tjeckien och sedan även i Bratislava som är huvudstad i Slovakien.

En gång i Tjeckoslovakien, faktiskt i det som nu är Slovakien skulle jag tro, men jag vet inte säkert för detta var strax innan delningen och innan den där speciella övergångsvalutan var i bruk, den där gamla sedlar från Tjeckoslovakien användes i båda de nya länderna, men i Slovakien med ett speciellt klistermärke ditsatt i ena hörnet som förutom att signalera ett nytt stolt nationellt oberoende också innebar runt tio procent sämre växelkurs, en gång innan alltså, som sagt, hamnade jag på ett litet trött museum i en ort som jag glömt namnet på.

En korpulent dam satt vid ett bord där man skulle betala en rätt blygsam entréavgift och där man också hade möjlighet att köpa något slags informativ broschyr på landets språk. Jag köpte den, men inte för texten utan bara för bildernas skull. Tvärtom mot då man köper en "herrtidning", alltså. Damen såg fundersamt på mig. Jag måste lägga av med omskrivningarna: kärringen såg misstänksamt på mig. Det var få besökare och tiden mellan dessa ägnade hon ogenerat åt att ur en uppslagen bok framför sig öva engelskaglosor med halvhög röst och ett näst intill obegripligt uttal. Jag dröjde mig kvar lite framför bordet och låtsades studera broschyren just för att kunna slå fast att det faktiskt rörde sig om engelska.

Från att innan bara ha använt teckenspråk ville jag nu ställa in mig lite och frågade något, jag kommer inte ihåg vad, på enkel engelska. Den här gången blängde hon riktigt surt tillbaka, fortfarande utan att säga något, med en blick som tycktes säga "Var god återkom när jag byggt upp mitt ordförråd". Fast man ska inte göra saker mer komplicerade än de är. På knagglig och bruten engelska sade nog blicken snarare "Fock off!"

Jag smet in på museet.

Jam & Spoon

Är det någon som minns Jam & Spoon? En technoduo på tapeten för tiotalet år sedan, på den tiden då den tröttsamma företeelsen remixer var på modet, något som Jam & Spoon var en hejare på, eller två hejare kanske. Tror bestämt de var från Tyskland. Nåväl. Remixer känns inte så hett och Jam & Spoon ännu kallare än så och nu kommer nyheten att den ene i duon, Spoon, har gått och dött. Ingen aning om hur det hela gick till, andrahandsinformation är det minsta man kan säga. Källan lär vara Calle Dernulf på P3-Dans. Den döde kan inte ha varit så gammal så det ligger nära till hands att spekulera: en olyckshändelse, en överdos. Han är inte den förste.

Men så ett par dagar senare får jag höra en nyhet från annat håll. En i duon Jam & Spoon ska ha dött. Numera kan man lyssna på webb-radio, så man behöver inte hålla till godo med enahanda reklamradio och en alltmer trött Sveriges Radio som allt tydligare svansar efter skvalkanalerna. Den här personen har hört på BBC1 där DJ:n Pete Tong just berättat att Jam har dött. Jam? Vad nu? Det var väl Spoon som hade dött?

Naturligtvis har någon tagit fel, kanske inte Dernulf eller Tong, men någonstans i nyhetskedjan mellan dem och mig har en Spoon blivit en Jam, eller tvärtom, eller, hemska tanke, så har verkligen en obehaglig slump gjort att de båda har dött med bara ett par dagars mellanrum. Osannolikt, men konstigare saker har inträffat. Eller så är det inte slumpen utan ett planerat föredettingslut, ett spektakulärt sätt att kasta in handduken och ändå vinna odödlighet:

”Jam & Spoon -- duon som dog inom en vecka. Köp den nya samlings-CD.”

Vem tipsar Roxette?

Brudar och smink

Måste direkt påpeka att jag inte gärna använder ordet "brudar". För mig betyder det sjuttiotal, Magnus & Brasse med så stora yviga polisonger att de gör tulltjänstemännen misstänksamma, och därtill en rätt stor dos Fib-aktuellt. Men så nås jag av budskapet att snygga "brudar", eller just de som inte är det, men med artificiella medel vill nå dit, ligger illa till. En hel del smink, främst mascara, men även rouge och läppstift, innehåller tungmetaller. Huden suger upp skiten vilket får till följd att hjärnans utveckling hämmas. Den blåsta blondinen har så att säga fått sin bekräftelse. Sminkar du dig tidigt riskerar du att stanna i utvecklingen och stampa på samma fläck för evigt. Britney forever, hur kul låter det? "Jag går i första ring och jag fattar ingenting" förvandlas från klassiskt låtcitat till en obehaglig realitet. Ett evigt exercerande i komvuxkorridorerna väntar innan du blir student, en fullvärdig medlem av vårt samhälle, överöst med prunkande blommor, med fin mössa och ledsagad av -- med rätta -- stolta föräldrar. Men går du inte samhällsprogrammet på gymnasiet kan du andas ut. I annat fall är det nog för sent i och med att du inte uppfattat att detta är rent dravel.

Apor

Jag har hört att när schimpanser firar så slår dom på stort, precis som i filmen 'Idioterna': de firar med gruppsex. Alla händelser av betydelse för flocken, det må vara nedkomsten av en ny liten unge, lösandet av en svår konflikt, fyndet av en större mängd föda, japp, då är det gruppsex som gäller och de krusar ingen: hona eller hane spelar ingen större roll. Och visst låter det sannolikt. För hur skulle aporna annars kunna markera en högtid, att nu jäklar har det hänt något viktigt? Inte har de samma möjlighet som vi att ta på sig en fånig hatt, springa runt och sjunga en trudellutt. I apans värld är det raka puckar som gäller: In med den!

Överfört till människans boningar och kanske framför allt våra arbetsplatser, ty vad motsvarar fruktplockande bättre än ett traditionellt svenssonkneg, ter sig beteendet kanske lite väl... ...djuriskt? Ett projektavslut på jobbet, en kickoff, en nyanställd: Gruppsex, någon? Inkilningstårta tillhör kanske snart det förgångna. Nåja. Men onekligen skulle det vara ett bra sätt att locka män till underbetalda kvinnodominerade yrken. Det verkar ju inte röra sig så mycket på den fronten annars.

Jag kan aldrig glömma när jag som liten parvel (nåja, jag var ändå tolv) besökte gorillornas betongbunker i Zoologischer Garten i Berlin. Järnvägsstationens namn (Bahnhof Zoo) syftar på detta ställe och inte det sorgliga menageri som heroinisterna däromkring utgör, förnämligt porträtterat i filmen med samma namn. En ensam gorilla fördrev tiden med att oupphörligen dänga en blå plastdunk i väggen. Hu! Det minnet var anledningen till att jag vid ett besök i Barcelona för några år sedan aldrig kom mig för att ta en titt på en av stadens attraktioner: 'Snöflingan' eller “Copito de nieve” för de som behärskar detta eldiga tungomål (floquet de neu på katalanska -- eldigt det med), den kritvita albinogorillahanen på stadens zoo. När jag surfar fram en bild på honom ser man ju att han inte var så snövit, lika lite som vi kaukasier. Å andra sidan kan jag tänka mig att han matchar den antagligen skitiga spanska snön, att döma av den intensiva luftförpestande trafiken i landet. Ser man bara ögonen är han kusligt lik vilken sur gammal gubbe som helst. Tydligen skakade han galler i 37 år. Här har ni hans CV:

http://www.floquetdeneu.es/

Fan, måste lära mig konsten att göra ord klickbara. Snöflingan dog förresten för ett par år sedan. Jag hörde att det skulle ha varit cancer. Nu låter det nästan som om jag talar om en avlägsen släkting och egentligen är han väl det, oavsett vad alla trångsynta kristna fundamentalister fått för sig.

Förresten rekommenderar jag nog snarare boken 'Barnen i tunnelbanan' av Cristiane F än filmen 'Bahnhof Zoo' som bygger på den.

Så händer det igen. Ett mejl vars innehåll redan nått mig i andra hand eftersom en gemensam vän svarat och ursprungstexten hänger kvar nedanför i det nya mejlet, dyker upp flera timmar efter det har sänts. Hur kan det komma sig? Jag tänker mig att det någonstans ute i cyberspace sitter en digital pedofil som griper tag i förbisvischande mejl, håller fast dem och gnuggar dem mot sitt underliv innan han låter dem fara vidare. Fast det är bara en hypotes.

Fröken Sverige-tävlingen ska tydligen återuppstå. Enligt Aftonbladet gäller följande:

”…ett seriöst projekt där den som blir vald till Fröken Sverige främst ska bli det på sina inre kvaliteter”

Jaha. Inre kvaliteter? Blötast fitta vinner alltså? Eller? Jag kan se framför mig en enväldig fröken Sverige-domare i skepnad av Lennart Swahn föra upp ett pekfinger i de tävlandes underliv. Låt det vara en skönhetstävling, allt annat är hyckleri!

Heja Loa!

Måste erkänna att jag alltid ansett Loa Falkman mer eller mindre vara en tönt. Konstigt, förresten, att jag genast lägger mig i någon slags försvarsställning när jag bara framför ett så självklart påstående. Ett plus ett är lika med två: Loa är en tönt! Så var det med den saken. Men i går var han lysande. Jag hade den dåliga smaken att inte stänga av tv:n efter På Spåret -- som jag nyss fick reda på har en publik på i genomsnitt rätt häpnadsväckande 59 år! -- och genomled Nisse Hult-skräpet. Men Loa var lysande som fyllo! En gnagande oro infinner sig om att han axlar fyllots mantel så väl eftersom han kanske är ett själv. Eller är det bara mitt missunsamma undermedvetna som inte låter Loa äras för en sjysst skådisinsats utan att direkt dra ner honom i skiten genom lumpna insinuationer?

Promillebloggen

En tanke kunde ju vara att ha en omvänd rattfylleblogg, alltså att bara skriva när man hade alkohol i blodet. Ett nog så vettigt kriterium för diverse inlägg, helt i paritet med många andra. (en icke bakfull version av föregående mening skulle kunna ha lydit: folk skriver ju om hamstrar och frukostägg så varför skulle mina ambitioner ligga högre) Vilka gränser skulle då gälla? När jag tog körkort var det 0,5 promille för rattonykterhet och 1,5 för rattfylla. Det där har skärpts på senare tid: möjligen ligger det på 0,2 eller 0,3. Inte så viktigt att veta: har man druckit ska man inte köra bil, men för att berusningen ska påverka skrivandet i någon riktning måste man nog upp i de gamla nivåerna. Det är alltså inte antingen eller som gäller mellan bilkörning och promillebloggande, det finns en nivå där man inte ska göra någotdera. Fast tanken är nog rätt kass. Så här intressanta effekter kan man hursomhelst uppnå med andra substanser i blodet:

http://www.cowboybooks.com.au/html/acidtrip1.html

Författaren Fernando Pessoa måste ha varit en promillebloggare på sin tid. Nu dog han i och för sig på trettiotalet av krackelerande lever, men ett av hans intressantaste verk, 'Orons bok', består just av ett antal hundra disparata anteckningar om allt och inget och det däremellan. Han publicerade ytterst lite under sin levnad, men efterlämnade en kista med tiotusentals papperslappar som hans vänner mödosamt pusslade ihop. "That's what friends are for." Eller?

Eller gör jag det? Jag gillar inte folk som talar i cliffhangers och bör då inte göra det själv.

Film, ja, så har programmet för årets filmfestival dykt upp. Ska bli intressant att se om det finns något kul bland alla "viktiga" filmer från när och, kanske alltför, fjärran: både kulturellt och geografiskt. Ibland undrar jag om inte filmfestivalen bidrar till att öka avståndet mellan människorna på planeten istället för den motsatta antagligen tänkta ambitionen genom att sprätta ut för mycket etnoskräp. Man frågar sig vilka knepiga människor det måste finnas söder om Sahara, östan om västan o.s.v. som gillar den uppenbara smörja man lockats att bese. Gäller i alla fall om man mot bättre vetande ger sig i kast med något som betecknas komedi. "Comedy doesn't travel" heter det inte för inte.

Camera obscura

Det var värst vad tomt det blev i skallen. Jag återkommer inom kort med lösningen på världsproblemen.