Gå i kloster

Den irländske författaren J.P. Donleavy har påstått att man aldrig är mer en tjugo steg från en öl i Dublin. Antalet pubar där ska vara större än 800. De flesta bra författare är antingen alkoholister, bögar eller judar och irländare faller väl oftast in i den första kategorien.

Om jag nappar på polarens invit att bila ner till ledarens land (det lär för övrigt vara oklart på vilken sida av gränsfloden Inn som Klara Pölzl födde sitt barn) och frakta hem en kvot lär min belamrade etta slå Dublin med hästlängder. Var fan ska jag ställa alla burkar utan att snubbla på dem? Att dricka upp ölen därför att man inte får plats med dem låter som ett tveksamt argument.

På var och varannan tysk öletikett ståtar en frodig munk med ett skummande krus i handen. Måhända ett försåtligt, subliminalt lockbete från den katolska kyrkans sida. God mat och rusdrycker i överflöd och så var det något man skulle avstå också, fast det kan vi väl ta lite senare.

Numera är det främst människor från tredje världen som känner kallelsen att bli katolsk munk, nunna eller präst.

En jag känner lyckades fixa arbete som någon slags vaktmästare på ett italienskt kloster med avsikten att bättra på sin italienska. Han slutade tämligen omgående efter det att han hade hånglat med en nunna. Man kan skratta åt det, men egentligen är det djupt tragiskt vad människor utsätter sig för i religionens namn.