1800-talet

Hoppsan! Jag vet inte om det är fler än jag som känner en möjligen romantisk koppling till detta sekel, en längtan efter mystiska släktingar som mer än att burra upp mustaschen på foto kan förmedla någonting konkret till det uppväxande släktet.
Nåväl.
Jag sitter bara och undrar om jag har träffat någon född på artonhundratalet. Min gammelmorfar (mormors far) är en het kandidat. Han drog sin sista suck 1973 och kunde sålunda ha osat ut artonhundratalsandedräkt på mig som tre-fyra-åring, eller hur man säger. Men det förutsätter ju att morsan slängde upp mig framför honom i Uddevalla anno dazumal och det är jag inte säker på att så skedde. Mina föräldrar var väldigt tröga vad släktkontakter beträffar. Det finns några foton där han ser pillemarisk ut, sent sextiotal tror jag, kanske vet han i kraft av sin ålder och inre visdom att detta slags frågor ska komma att dyka upp i huvudet hos hans ättling förr eller senare.

Men det saknas fotobevis för att jag verkligen har träffat gammelmorfar, så antik att han kallade en geting "väsp". Helskönt enligt min mening.

De sista artonhundratalarna håller nu på att dö. Nyss var det en engelsman som överlevt skyttegravshelvetet under första världskriget som dog. Englands äldste levande soldat.

Antagligen är det bäst att denna romantiska fundering inte blir förverkligad, alltså att träffa en achtzehnhunderter. (jag är tjurigt sur på folk som slänger sig med engelska och kontrar med den utrikiska jag kan. É veramente poco.) Jag skulle nog bli präktigt besviken av att få reda på att artonhundratalsmänniskorna skulle vara lika puckade som dagens pöbel. Faktiskt skulle de nog, i brist på bättre -- till och med vara mer benägna att se Big Brother-porr än dagens blaserade publik.