En kosmopolits funderingar

Från den glada tid då man med ett interrailkort i näven hoppade på tåget och snabbt tog sig med pick och pack från det ena landet till det andra hör leken att samla huvudstäder som man varit full i.

Inget konstigt i att vara full i en huvudstad: när man frågar folk hur många huvudstäder de varit i och därefter hur många huvudstäder de varit fulla i brukar svaren sällan skilja sig åt särskilt mycket. Och här är bedömningen generös. Det är den subjektiva upplevelsen som räknas.

Genom att slå i tjocka tidtabeller och planera resandet smart lyckades vi vara fulla i fyra huvudstäder på en och samma dag: in på morgonkvisten till Amsterdam och ett par snabba öl. Sedan vidare till Bryssel, Luxemburg och via den undersköna serpentinvindlande Moseldalen med sina branta sluttningar täckta av druvrankor fram till ett kort stopp i Bonn och dagens sista öl. Allt under loppet av en dag.

Denna prestation går numera inte att genomföra med tåg, ty även om snabbtågen i Tyskland numera går med sekundnoggrann punktlighet och en snabbhet som så när håller på att slå ut inrikesflyget, är det ett obestridligt faktum att huvudstaden i det återförenade Tyskland heter Berlin och denna ligger för långt österut för att tjugofyratimmarsgränsen ska kunna hållas.

Den som vill försöka vara full i fyra huvudstäder på en dag med tåg måste numera antagligen söka sig neråt Balkan där de splittrade statsbildningarna öppnat nya möjligheter. Fast med tanke på hur illa tågtidtabellerna hölls där nere när Jugoslavien ändå var ett enda land och att de sedan dess legat i luven på varandra är antagligen ett sådant försök dömt att misslyckas.

Men det nydanade Europa efter murens fall har även fört goda saker med sig: Det forna Tjeckoslovakien har gett mig inte mindre än tre skalper i denna lek: Jag var full i Prag när staden innan delningen hösten 1992 var just det forna Tjeckoslovakiens huvudstad, men också full i Prag på nytt året därpå, när staden var huvudstad i det nya landet Tjeckien och sedan även i Bratislava som är huvudstad i Slovakien.

En gång i Tjeckoslovakien, faktiskt i det som nu är Slovakien skulle jag tro, men jag vet inte säkert för detta var strax innan delningen och innan den där speciella övergångsvalutan var i bruk, den där gamla sedlar från Tjeckoslovakien användes i båda de nya länderna, men i Slovakien med ett speciellt klistermärke ditsatt i ena hörnet som förutom att signalera ett nytt stolt nationellt oberoende också innebar runt tio procent sämre växelkurs, en gång innan alltså, som sagt, hamnade jag på ett litet trött museum i en ort som jag glömt namnet på.

En korpulent dam satt vid ett bord där man skulle betala en rätt blygsam entréavgift och där man också hade möjlighet att köpa något slags informativ broschyr på landets språk. Jag köpte den, men inte för texten utan bara för bildernas skull. Tvärtom mot då man köper en "herrtidning", alltså. Damen såg fundersamt på mig. Jag måste lägga av med omskrivningarna: kärringen såg misstänksamt på mig. Det var få besökare och tiden mellan dessa ägnade hon ogenerat åt att ur en uppslagen bok framför sig öva engelskaglosor med halvhög röst och ett näst intill obegripligt uttal. Jag dröjde mig kvar lite framför bordet och låtsades studera broschyren just för att kunna slå fast att det faktiskt rörde sig om engelska.

Från att innan bara ha använt teckenspråk ville jag nu ställa in mig lite och frågade något, jag kommer inte ihåg vad, på enkel engelska. Den här gången blängde hon riktigt surt tillbaka, fortfarande utan att säga något, med en blick som tycktes säga "Var god återkom när jag byggt upp mitt ordförråd". Fast man ska inte göra saker mer komplicerade än de är. På knagglig och bruten engelska sade nog blicken snarare "Fock off!"

Jag smet in på museet.