Ett finger med i spelet

Jag minns att den japanska maffian lär ha ett litet sött kramdjursnamn, precis som allt annat japanskt, något i stil med 'jacuzzi' hade jag för mig. Med internet är det lätt: Yakuza heter de. Och för övrigt, när jag kollade upp stavningen på 'jacuzzi' så visade sig det vara ett företagsnamn. Där ser man. Det hade jag ingen aning om. Nåväl, Yakuza är som vilket annat brottssyndikat som helst, de sysslar med... tja, utpressning, knarksmuggling, mord, beskyddarverksamhet och allt annat man kan tänka sig, antar jag.

Likt förbannat ska de naturligtvis ha en österländsk touch på skiten. Inte så att de bugar sig innan de skär halsen av någon, men ändå. Minns jag rätt får nya medlemmar sitta av äldre medlemmars fängelsestraff, hur fan det nu går till, men om det nu stämmer är det ju helt i linje med den syn på människan som tycks råda där: man är en i mängden, individen som begrepp höjs inte precis till skyarna. Dessutom, för att visa sin lojalitet med Yakuza huggs toppen på lillfingret av. Det är onekligen effektivare än att använda sig av medlemskort, men känns i mina ögon en smula barbariskt.

Nåväl: jag har på sista tiden känt mig mer allt mer dragen åt Yakuza och det handlar inte om att det börjat dyka upp gamla Shogun-repliker i huvudet (ni vet: "wakari-masen anjin-san", eller fan vet vilka repliker från den rätt töntiga 80-tals-tv-serien, som man sa till varandra på skolgården innan man gned in snö i ansiktet på varandra ("gira" heter det i gbg)), utan det är tyngdlagens fel, i dubbel bemärkelse: Först trillade jag (jävla vinter) och tog i så olyckligt att en sena längst ute i höger långfinger slets av. Och sedan dess har fingret inte orkat stå emot utan slokat påtagligt ner mot jorden när jag hållit fram handen. Inte så att fingertoppen är avhuggen på japanskt vis, men ändå. Den har inte velat hålla sig rak helt enkelt. Särsklit ont har det inte gjort så jag har väntat med att uppsöka läkare eftersom jag hoppades att det hela skulle "gå över" med tiden, hur fan jag nu kunde tro det.

Därför fick jag lite ångest så här ett par veckor senare när jag tog mig i kragen och ringde vårdcentralen. "Vi har inga tider sa sköterskan, men du måsta till akuten direkt!" Hoppsan! En sådan jubelidiot man varit, nu har väl fingerjäveln hunnit växa ihop fel och man blir väl en krympling som folk kommer att skratta åt till döddagar och inte fan kan man isåfall peka finger åt dem: det är ju där skon klämmer! Lyckligtvis var det ingen fara. Jag fick ganska enkla instruktioner hur man medelst tejp skulle hålla fingret rakt i tolv veckor. Sedan skulle det ha läkts. Tålamodsprövande, visst, jag antar att senor läker långsammare än ben eftersom blodgenomströmningen är sämre, men det ska hur som helst bli skönt att se ut som en vanlig människa igen.

En lustig egenhet med tejpat finger: Nu när fingret tvingas hålla sig rakt och upprätt hela tiden verkar det ha uppstått någon slags erotisk medvetenhet i det, någon form av fantomerektion kanske man skulle kunna säga. Jag kan svära på att jag tydligare än annars kände pulsen slå därinne under all tejp igår kväll inne på en bar när en snygg tjej gick förbi. Fast det kanske bara var inbillning.