Dom finns verkligen

Det var lite som att stöta ihop med den okände soldaten, det som hände i lördags. Visserligen var det en livs levande person, men någonting i den stilen i alla fall. Han var alltså en representant för den stora tysta massan. De vill inte gärna ge sig till känna, de som likt personen jag träffade i lördags, som för barmhärtighets skull får fortsätta att vara okänd och anonym verkligen gillar 'Boten Anna' och står för det.

Jag blev alldeles paff och började dumt nog skälla på honom och det höll nästan på att bli gräl innan jag insåg att alla ju faktiskt har rätt att tycka om vilken musik de vill, ja, att det till och med kan sägas vara modigt att erkänna att man gillar smörjan och då började jag snarare berömma honom och det var väl inte heller så bra för sådana där tvära kast i diskussionen kan lätt misstolkas och tas för ironi.

Och sedan sänkte sig solen ned under horisonten.

Varför är det så ont om 'q'?

Fast då måste vi likt en matematisk ekvation byta ut 'q':et mot 'unga, lovande, tyska fotbollsspelare', för att det ska bli rätt. Alltså:

Varför är det så ont om unga, lovande, tyska fotbollsspelare?

Och den givna följdfrågan blir: Varifrån kommer den meningens uppenbart homoerotiska laddning?

I alla andra länder växer det upp nya generationer fotbollsspelare. Det är väl inte så att man går runt och vattnar dem, men i många klubbar drivs de upp ruggigt systematiskt redan i tidig ålder. Säkert så också i Tyskland, men det är ju evigheter sedan någon var ung och lovande. Tyskarna blommar ut sent. De är i princip överåriga när de når toppen. Oliver Bierhoff skulle i andra sammanhang ha varit redo för både avel och slakt, i lämplig följd, när han började ösa in mål för Milan.

Samma sak med Michael Ballack. Det är först som trettioåring han blir proffs utomlands. I Chelsea.

Hur kan man heta Ballack? Jag gillar inte namnet.Tyskar ska ha förpliktigande namn som osar hårdhet och styrka, som Rummenigge och Beckenbauer. Ballack låter inte särskilt tyskt. Ballack = lack från ballen = sperma? Är killen smyggöteborgare?

Jaha, och så får vi väl se vad Floyd Landis b-prov visar.

Parlör för skator

Det är inte lätt för herr Skata om han råkar på lilla fröken Entita och bestämmer sig för att sätta in en stöt:

”tjicka-bi-bi-bi”, ”tjicka-bi-bi-bi”, ”tjicka-bi-bi-bi”

...ska han säga (enligt Sveriges ornitologiska förenings hemsida) och hon kommer att falla som en fura. Fast det kan ju ta musten ur vem som helst. För så där säger ju inte fåglar, egentligen.

"Tjicka-bi"? Vad fan tror de egentligen, de där fågelgalningarna? Transkribering av gnissel är alltid dömt att misslyckas.

Men visst har fåglarna annars det rätt bra förspännt, så länge de inte går över artgränserna. Det hade ju varit rätt skönt att bara kunna gå in på en bar, beställa en öl, titta lite runt omkring sig, hitta en vacker kvinna, gå fram och säga:

"Ursäkta mig men...
...tjicka-bi-bi-bi, tjicka-bi-bi-bi, tjicka-bi-bi-bi...
...hem till mig, eller?"

Gorillor utan fickpengar

Det ska väl erkännas att ibland får man nys på en kul rubrik utan att ha täckning i något skrivet därunder.

Man tycker ju att en människa ska var smart och en gorilla dum, eller egentligen lite osmart, men man kan ju inte bedöma bägge efter samma måttstock.

De flesta gudar lyckas utföra stordåd utan att använda händerna. Vanligen rör det sig om forntida gudar avbildade i grottor. De sträcker upp seniga armar mot oss tvivlande dyrkare, avbildade av stenålderns motsvarighet till medielinjeungdomar, men utan att armarna kommer till egentlig användning. Gudar ska inte inte göra grejer med sina händer och armar. De ska ska snarare se till att få saker gjort. Solen går upp, sedan går den ned, spannmål sås och skördas, och inte fan har guddomen rört ett finger. På något sätt förtas det heliga om guden ifråga rör det minsta finger.

Jag har haft alltför många chefer som antagligen trott sig vara gudomliga. I alla fall har de sällan lyft ett finger.

Turn! turn! turn!

Tydligen har the Byrds gjort låten. Jag har svårt att tänka mig en mer livsbejakande titel. Jag vet inte vad som åsyftas, men att vrida och vända på sig har människan gjort i alla tider och naturligtvis bara med befruktning i sinnet. Lägg av, så är det. Polisonger utgör ingen skillnad. Vet inte vad just ordet 'Byrds' ska anspela på, jag är så kass som det är redan på engelska att jag för säkerhets skull slår upp ordet utifall det ska finnas i ordlistan. Gör det inte. I helvete att det gör. Så vad handlar låten om?

Oj, förlåt, jag är korkad: sex och droger naturligtvis och anledningen till att jag ens ställer frågan är att vi snackar om en tidsepok då begrepp som sublimitet, undertext, budskap och liknande gjorde sig gällande i popkulturen. Idag måste allt serveras på ett fat, klart och tydligt.

Eller så kan kan man leta efter referenser till Illiaden i 'Boten Anna¨.

Man får leta länge.

Bergman är död

Tyvärr, det är inte sant. Men det hade varit befriande att höra. Man är onekligen trött på alla fjollor som bugar och niger och ger efter för varenda nyck det gamla äcklet tar sig för. Jag hade tänkt skriva pedofil, men insåg att jag inte har täckning för det. Det var hans son Daniel Bergman som åkte fast för något år sedan efter att han använt sitt kreditkort på nätet för att inhandla filmer av det slaget (han var väl dessutom ihop med Melinda Kinnaman när hon knappt fått behåring i de nedre regionerna). Vad hände sedan?

Min initiala ilska har försvunnit. Varför ville jag skriva skit om Bergman? Han kan kan väl knulla får ute på Fårö med blomsterkrans på skallen utan att jag ska bry mig? Sanningen är väl den att jag kollade in lite filmsajter och insåg att vi har Roy Andersson, den underskattade svarte humoristen, och sedan är det bara IB, självtillräckligheten personifierad, och då är det illa.

Sverige är i vissa avseenden lika illa ute som den här skitstaden, Göteborg.

Det finns ingen konkurrens. Det är förödande. I denna stad finns det en stark politiker (Göran Johansson), en tongivande arkitekt (Gert Wingårdh (vilket jävla namn(att hans spermier inte bara förtvinat av pinsamhet vid åsynen av visitkortet, men han lär ha barn och var antagligen estet nog att inte fippla med dessa pappersark under de heta ögonblicken))), en reklambyrå (F&B) och en tidning (GP). Det blir unket. Det är möjligen i sin ordning. Jag vill bara gnälla lite.

Barskrapad utan flottans vetskap

Elden, den där elden. I dessa grilltider finns det få namn som klingar lika lockande som Sheri-Kahn. Han utgör ingen av huvudfigurerna i 'Djungelboken'. Kanske är det Disneys fel, men den gamle malätne tigern verkar hålla en låg profil i boken och är just rädd för elden.

Ju varmare det är, desto mer gillar jag de slickande lågorna. Jag kan nästan bli lite sur över att det inte har varit någon elakartad skogsbrand på gång denna heta sommar. Har SJ till slut fått fason på sina tjuvbromsande vagnar? Illa.

Och 'Elden' är titeln på en bok som det krävs lite kurragömmalek för att lägga vantarna på. Skriven av Gabriele D'Annunzio som inte har något coolt mellaneuropeiskt namn eller öde (om än både namn och öde med andra mått mätt räcker och blir över), men svedan är minst likande lockande trots allt.

Den som vill läsa spaghhettikillens text måste leta efter en dubbelutgåva där hans ryktbara prosa -- 'Elden', alltså -- samsas sida vid sida med boken 'Mot strömmen' av Joris-Karl Huysmans. Jäkligt underligt, men så gick det tydligen till i förlagssvängen på fyrtiotalet. Den där D'Annunzio tycks för övrigt ha varit en riktigt vessla, spred med eget stridsflygplan pro-italienska flygblad över Wien under första världskriget (fanns väl inget luftvärn att tala om på den tiden), upprättade en egen hedonistisk stat i Fiume efter kriget:

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_10729287.asp

...och levde allmänt rövare på ett sätt som numera endast är förunnat dessa så tvivelaktigt betitlade gitarrhjältar.

Ja, vilken stolle!

Det går väl an så här många år efter hans död att hylla hans skumma gärningar (bundis med Benito), och att det sker i ett land där han knappast är ryktbar, inte nu i alla fall. Det är som jag brukar muttra till min morfar när jag vattnar blommorna på hans grav, att han ska vara glad att få fullservice fyrtio år efter sin död av någon som aldrig har sett honom.

Djungelboken?

Som den snuskgubbe man växt upp till så börjar intresset för alla de där djuren i boken att försvinna. Vad hände istället med den där tjejen som Mowgli träffade på slutet? Att locka tillbaka någon till "människobyn" i det läget behövde man väl knappast stå på alla fyra för att göra?

En vit fläck på trubadurkartan

Jag antar att man inte omsjunger någonting gratis som trubadur. De är precis som vi andra, eller snarare värre. Inga stämband sätts i dallring om det inte ger konkret utdelning i form av sex, mat och sprit eller vad annat man kan tänka sig att en trubadur behöver för att tuffa runt i tillvaron. Det är svårt att sätta sig in i dennes situation men vad beträffar omsjungna kroppsdelar så ser jag framför mig en trubadur blickandes över en anatomiplansch där han för ett kort resonemang med en erfaren slaktare för att tänka ut vilken bit av den mänskliga kroppen som ska bli poetiskt förevigad härnäst för att ge klirr i kassan, dagen till ära.

Är det inte så?

Jag har ont i vaderna. Vanlig hederlig träningsvärk, även om jag tycker att träningsvärken visar obehagliga zigenarfasoner när den blossar upp som värst först efter två dagar. Det är omfasning till framfotslöpning som gäller. Så tunna skor som möjligt och nedsättning av löparfoten strax bakom tårna. Detta till skillnad från den hälisättning som dagens överbeskyddande löparpjäxor anbefaller. En skonsam dämpning av stöten följer, men vaderna får ta mer ansvar än vad annars är fallet. Därav denna molande värk. Och ett molande förvandlas i det långa loppet till blues i huvudet om man inte ser upp. Därför söker jag en avlastning redan nu.

Musik för de stora vidderna. En Pessoa för klaviaturen. Jag får nog ta och leta upp något med Brian Eno.

Österrike, landet som ingen gillar

Jo, jag gillar Österrike, jag gillar inavlade kejsarätter (Habsburgarna) som lyckligtvis berövats makten, men säg det land som är så fullständigt och förintande baktalat av sina egna, eller sin egen kulturelit, kanske man skulle säga, som Österreich. En guldstjärna i kanten också för att ordet 'rike' är ingjutet i nationsbeteckningen. 'Land' låter fjantigt och är väl för övrigt namnet på en gödselstinkande centertidning.

Filmarna Seidl och Haneke (kan inga fler) baktalar landet så gott det går liksom författarna Jelinek och framför allt Thomas Bernhard som ger sig på sitt fosterland med sådan frenesi att man inte kan sluta att skratta. Allt från smuts i hörnen på avsides belägna värdshus till korkade människor i allmänhet tycks i hans värld tämligen enkelt gå att härleda till något uridiotiskt som hör den österrikiska folksjälen till. Läs boken 'Wittgensteins brorson' och skratta er fördärvad (om det femtiotalsaktiga pluraltilltalet tillåts).

Detta sagt för att få lite distans till det eviga tjatet om det osvenska och allt nedklankande av Sverige. För inte ens det klarar vi av. Till och med självhatet är uddlöst och ofarligt i det här landet. Inte ens avskyn av det egna jaget och nationen är speciellt glödande, utan halvljummet mjäkigt. Tacka vet jag Österrikarna, dom kan minsann hata sig själva!

Bäckmumier

I en bäck längs sidan av USA:s enda aktiva vulkan, Mount St. Helens, uppe i staten Washington på västkusten har man hittat mumifierade indiankroppar, en parallell till de fynd som gjorts i Pompeji eller kanske till och med allas vår egen Bockstensman, om man så vill.

Det rör sig om människor som överraskats av ett plötsligt vulkanutbrott och i hettan sökt sin tillflykt till bäcken. Man kan tänka sig att de möjligen ett kort tag försökt hålla sig under ytan och andas genom ett vasstrå innan giftiga gaser tog deras liv. I den fasansfulla värmen kokade till slut vattnet i bäcken bort, kropparna mumifierades och några år efter utbrott rann vattnet åter i bäcken:

http://www.sciam.com/article.cfm?chanID=sa003&articleID=0007E984-47D2-14C1-87D283414B7F0000

Kroppar i det här skicket beräknas kunna klara sig upp till 80000 år innan de helt eroderats bort av vattnet, även om kol-14 mätningar visar att dessa bara är drygt 3000 år, ungefär jämngamla med pyramiderna i Egypten.

Den där vulkanen exploderade ju för övrigt 1980 och alla miljoner (miljarder?) ton sot som vräktes upp i atmosfären lär ha bidragit till att den sommaren var en av de kallaste och regnigaste i mannaminne.

Inget går upp mot en rejäl naturkatastrof. Viva Krakatau!

Prata med föräldrarna om sex

Oj, det där låter väl fint och alla sexualupplysare gör vågen när det kommer på tal ända tills de stöter på den kille jag hörde talas om igår. Vet inte exakt hur snacket gick men helt plötsligt var det någon som berättade att på hans jobb jobbade det en kille som hade bilat ner till Tyskland tillsammans med sin farsa i det enda syftet att ha sex med prostituerade. Ok, historien förtäljer inte om de även tog med sig en ranson sprit och cigaretter med sig hem, men bara att komma överens med sin farsa om att gå på horhus i Hamburg (eller annorstädes) är ju så farout att det inte liknar nåt och bägge hade familj till på köpet. Så den kluriga frågan är om far och son i detta fallet kan sägas ha en fin och nära relation, eller räknas liksom inte den här typen av intima förtroenden? Att sedan sitta och skrävla om eländet på jobbet. Ja, vart är världen på väg och så den där jävla Basshunter-låten också.

Din jävla ~!

Könsord och skällsord har numera letat sig in i ordböckerna. Det är på tiden. I SAOB (Svenska Akademiens ordbok) på nätet finns varken kuk eller fitta med, men i Norstedts stora svenska ordbok exemplifieras användningen av det (starkt vard.) ordet fitta när det används som skällsord just med frasen: din jävla ~! Knastertorr lexikalisk logik möter den vulgära vardagen.
(och varför kommer saker inom hakparantes inte med (starkt vard.))

Kändis i andra hand

I veckan var det femtio år sedan fartygen Gripsholm och Andrea Doria kolliderade. Inte lika stort och mytomspunnet som Titanics undergång, men såpass stort att Göteborgs-Posten uppmärksammade det. Jag skulle i och för sig tro att dagens tonåringar knappt hört talas om denna olycka, än mindre bryr sig.

I mina öron har namnet Andrea Doria en närmast mytisk lockande klang. Det var ju mycket riktigt också just Andrea Doria som sjönk, medan fartyget med det mer klämkäcka namnet Gripsholm till och med kunde ta sig för egen maskin in till hamnen i New York. Klart man står på de sjunkna skeppens sida.

Men så slår det mig att jag inte har en susning om vem denne Andrea Doria var, personen alltså, för man måste ju ha uppkallat fartyget efter någon celebritet, någon som numera paradoxalt nog får stå i skuggan av ett fartyg med sitt eget namn. Vilket öde. Men det drabbar ju få och dessutom vanligen döda personer som väl sällan i levande livet suktade efter berömmelse för dess egen skull.

Det är ju knappast så att någon redare skulle få för sig att döpa sin nya oljetanker till 'Big brother-Jessica' och att den sedan förliser på ett så spektakulärt sätt att alla bara minns fartyget 'Big brother-Jessica' och totalt har glömt bort puckobruden i huset. Men man kan ju alltid hålla tummarna.

Intressant nog finns det både en artikel om Andrea Doria och en om Doria, Andrea i uppslagsboken. Den första, den om fartyget nämner inte ens den italienska furste och sjömilitär som bar namnet. Han hade tydligen makten i Genua på 1500-talet men numera ligger han snarare på botten av Atlanten.

Edit: Och det svenska fartyget hette Stockholm. Jag låter ovanstående kvarstå som påminnelse om de spratt minnet kan spela en.

Tour de France

Jösses vad trött jag blir på alla kacklande sportjournalister som ojar sig över proffscyklisternas väl och ve. De har varit dopade sedan Hedenhös och lär så förbli.

Jag är väl i princip mot doping, ja usch vad hemskt det är, men det finns onekligen en tjusning i att se vad människokroppen klarar av, även med otillåtna substanser, att se hur hur mycket stryk den tål med rätt preparering. Jag som ändå har hyfsad kondition fängslas av att se med vilken oerhörd fart cyklisterna tar sig över passen i Alperna och Pyreneerna.

Dopingen har sina konkreta offer. Tom Simpson dog när han cyklade uppför Mont Ventoux (det blåsiga berget) 1967. Han föll helt sonika av cykeln och dog på väg upp. Gissningsvis var kroppens varningsklockor bortkopplade av amfetamin.

Alltså finns det ett blodtörstigt inre hos mig som vill se kamp på liv och död, om så är fallet även på bekostnad av fair play.

Ja, så är det, jag vill inte att doping ska vara tillåtet, men jag vill att folk åtminstone ska försöka och åka fast. Det behövs folk vid skampålen om idrotten ska leva. Hade alla varit käcka Carolina Klüft-dockor så hade idrotten varit död. Vi behöver fuskare att häckla, så är det bara. Förlorarna är minst lika viktiga för idrotten som vinnarna.

Fisakustik

När jag var med familjen på semester i Berlin 1982 -- både väst och öst, jomen, det var ett litet äventyr att som knapp tonåring färdas över taggtrådsvirrvarret vid Bahnhof Friedrichstrasse -- pratade guiden under en rundtur om den nya kongresshallen. Den gamla var känd för sin utmanande arkitektur, minns jag rätt kallades den för "det havande ostronet", ett namn betingat av väl vågade betongformationer. Så gick det som det gick också, strukturen kollapsade och hur många som dog vid raset vet jag inte, men likt de flesta katastrofer så är det inget folk minns. Den där gången som flera hundra spanjorer dog eftersom någon bytt ut oljan i sardinerna mot motorolja, någon som minns det? Nähä. Man kan göra vad fan som helst och efter tjugo år är det glömt. Glykol i österrikiskt vin? Nähä.

Men den där nya kongresshallen var alltså toppmodern, speciellt talade guiden om en knapp som skulle finnas till hands vid varje stol i den största salen. Den skulle man trycka på om man behövde fisa. När man tryckte på den gick en fläkt igång i sätet som sög bort den pinsamma odörpuffen. Lär väl inte vara sant, kan jag tro.

I en tid då det knullas i tv och homosexuella blivit accepterade är det fortfarande genant att släppa sig, konstigt nog.

Visst är det fascinerande att man rätt bra känner på sig om en fis kommer att låta eller inte, flera sekunder innan man släpper den? Hjärnan utför alltså en akustisk kalkyl utan att blanda in ens medvetande. Det slår sällan fel. Trots det lyssnar jag alltid på mina offentliga fisar för säkerhets skull. Det låter säkert idiotiskt och är det också. När man väl har släppt sig så finns det ju inget att göra åt saken. Men om jag lyssnar i lurar och behöver fisa så stänger jag alltid av musiken för att liksom kontrollera effekten av det jag ställer till med, även om jag på förhand rätt säkert vet att gasbomben kommer att vara tyst, ty annars skulle jag ju inte ha lagt den.

Det är kolhydraterna som är boven. Äter man mycket socker så bildas det också gas. Under fotbolls-VM barnvaktade jag mina systersöner. Vi såg på match och fistävlade. Jag vann. Jag gjorde ett hattrick, till och med ett äkta hattrick, det vill säga tre fisar under en och samma halvlek.

Man skall inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten...

...fast det där har dom inte fattat på Ica Maxi, det där med storviltsjakt och krämarinstinkt alltså. Jag köpte en liten gullig teddybjörn för knappa femtiolappen och hur jag än letade hittade jag inget kulhål. Han, för i min heteronormativa bild av världen är det bara hanar som bär töntattributet fluga, som den här björnuslingen, vilken efter en snabb scanning vid en av apparaterna för detta ändamål visar sig lystra till namnet Simba och kosta exakt 49.50, ska efter en ett antal väl utförda handgrepp, eller jag ska nog inte vara så finkänslig, vi snackar teddybjörnsslakt här, förvandlas till en lämplig present till en bekant som ska uppvaktas imorgon.

En teddybjörn upplagd på bandet vid kassan utgör en suggestiv anblick. Man får lite känslan av att det bär av mot slakt. Jag köpte också en smaskig delikatessyoghurt och placerade nallen med nosen mot burken så att det såg ut som en fyll-nalle som somnat drickandes ur en tunna jäst honung. Den söta unga flickan i kassan anar ingenting om mina planer för nallen. Hon hälsar översvallande vänligt och frågar lite grand på skämt kan man tro: "Vem är det som har varit snäll?" Jag svarar lite tvekande att en kompis fått barn, jag kan ju inte gärna säga att jag tänkt stycka teddybjörnen och göra om den till en matta. I alla fall är det svårt att foga in en sådan förklaring på ett lämpligt sätt i den vanligen enfaldiga dialog som uppstår mellan kund och personal i ett snabbköp. Det är därför jag brukar inta en lite distanserad hållning till personalen när jag handlar. Visst, jag är artig, hejar och så, men det är inte lönt att snacka vidare. Tyvärr.

Min kompis har nyss flyttat till ett hus och dessutom blivit far. Och framför den stora öppna spisen i varje rustik boning måste det naturligtvis ligga en stor björnfäll, likt den som betjänten alltid snubblar över i den där usla sketchen som jag antar att SVT fortfarande envisas med att reprisera vid nyår. Jag har ingen aning, måste ha varit tjugo år sedan jag såg den senast.

Kompisens boning är föga rustik, ett radhus tror jag, och den öppna spisen saknas, därför bör även björnfällen skalas ner till en passande nivå. Så det får bli en uppfläkt made-in-peoples-republic-of-china-Simba att räcka över imorgon. Omvandlingen från teddybjörn till fäll var enklare än befarat. Inga Catrine da Costa-vibbar där inte. Det gick att sprätta rätt bra längs sömmarna, men det måste medges att det var en speciell känsla att sätta den första knivstöten i nallens mage. Hade min yngsta brorsdotter (4 år) sett mig hade jag i hennes ögon antagligen för evigt blivit sedd som en ond person. Hennes storasyster (7 år) hade antagligen bara skrattat.

Såg förresten 'Grizzly Man' i veckan, Werner Herzogs film om en man som varje sommar i tretton år bodde med grizzlybjörnar i Alaska, en tradition som fick ett abrupt slut när björnarna till slut insåg att han gick att äta. En sorglig historia. Killen ville desperat att björnarna skulle passa in i hans idé om det perfekta samhället. Han behandlade djuren som kompisar och blev också arg på flugor som inte visade hyfs. Lite som rollspelare som vill leka medeltid men ändå byta till rena trosor/kalsonger varje dag.

Saxofonens härförare

Jag har laddat ner lite experimenentell jazz med John Coltrane och det har ju sin effekt. Den främsta är att musiken är oundviklig. Det är musik som säger åt en; musik som ställer krav och inte låter en göra som man vill. En obehaglig upplevelse om man är bröstfödd på topplistan, men rätt uppfriskande för en som är van att leta själv i skivbacken. Jag måste erkänna att jag sprattlar för mitt liv där nere i jazzgölen och inte kan räcka upp mer än en jakande tumme för att påvisa att jag är på samma väglängd. Vilken musik! Ciao a tutti! Bis morgen.

Matthandlaren ringer alltid två gånger

Det har varit mycket orientaliskt den senaste veckan, tre händelser med en osviklig koppling till österns mystik.

Den första inträffade i helgen, det var ett av dessa sällsynta tillfällen då alkoholen får sällskap med THC i blodomloppet. Den där förbjudna kådan var med stor sannolikhet av marockanskt ursprung. Jag hörde av en händelse på p1:s lantbruksprogram 'Naturbruk' för några veckor sedan och där sades det att 90% av all cannabis som smugglas in i Sverige kommer från Marocko nuförtiden. Man blir förvånad. Mitt bland allt tjat om konstgödsel visade det sig att programmet skickat ner en kille till Marocko som tagit en titt på landets agrara specialitet:

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?programid=940&artikel=900105

Torka i Rifbergen har förstört stora delar av årets skörd och kollegorna i Holland kämpar förtvivlat i sina kvartslampebelysta källarodlingar för att tillfredsställa efterfrågan. Tillgång och efterfrågan bestämmer priset, vilket naturligtvis skjutit i höjden. Det lät som ett inslag som kunde ha piffat upp något av alla dessa trista ekonomiprogram de sänder på radion, något att ta upp vid sidan av det vanliga pensionsgnället i 'Dina pengar' t.ex.

Numero due: Mitt habegär, som åtminstone i matväg är hårt tyglat av Nettos knappa sortiment, slog ut i full blom när jag för en gångs skull handlade på Willys i tisdags. Jag bländades av utbudet, slog till och köpte en ask med dadlar. Närmare bestämt "Färska dadlar", som det noga påpekades på förpackningen. Det övergår mitt förstånd hur något som skördades förra sommaren kan betecknas som färskt. Fast om man tänjer på begreppet och tänker i motsatstermer i stil med 'färsk'/'rutten', 'färsk'/'torkad' så kanske jag kan svälja det. Samtidigt är det ju lite orientaliskt i sig att balansera på gränsen mellan sanning och lögn i reklamsammanhang: Säg den matthandel som inte ständigt har utförsäljning på grund av allt från konkurser till vattenskador. Jag vet inte hur dadlar ska smaka och kan därför inte avgöra om den pikanta smaken kommer från själva dadeln eller från det konserveringsmedel frukterna antagligen är rikligt indränkta i.

De var odlade i Iran, eller som det stod på förpackningen: I. R. Iran, vilket jag uttolkar som Islamic Republic (of) Iran. Jag kommer att köpa fler dadlar. Dels var de goda, dels känns det skönt att gynna en skurkstat. Jag gillar inte hur regimen behandlar det egna folket, men någon som knäpper Bushregimen på näsan kan inte vara helt fel ute. I det avseendet saknar jag Olof Palme.

Och så idag, den tre händelsen: Det ringer en person med utländsk brytning, presenterar sig som doktor någonting och börjar fråga om jag inte minns honom. Jag försöker mig dra till minnes om jag stött på någon excentriker av detta slag när jag pluggade eller på någon arbetsplats, men kan inte para ihop rösten med någon. Jag får riktigt dra ur honom hans ärende, eller rättare sagt, när han inser att han ringt fel tackar han snabbt för sig och lägger på utan att säga vad han egentligen ville. Han trodde att jag köpt en matta av honom någon gång och när jag vänligt men bestämt förklarar för honom att så inte är fallet så sade han att han "beklagar" och slänger på luren innan jag hann säga att, visst, det är ok.

Sedan när har matthandlare börjat med telefonförsäljning? Man kan onekligen fråga sig hur effektivt det är att ringa upp gamla kunder för att sälja fler mattor. Har man köpt sin matta så har man. De håller ju ett antal år och det är ju inte heller så att det kan utvecklas ett tungt begär efter persiska mattor som måste tillfredsställas. Hade så varit fallet hade det väl dessutom varit jag som drypande av kallsvett hade ringt upp honom.

Detta är faktiskt andra gången han ringer. Den första var för några veckor sedan och jag trodde att han strukit mitt namn ur kundlistan och var hur som helst inte beredd på att han skulle ringa igen, men om han ringer en tredje gång ska jag spela med ett tag och se vad han egentligen vill.

Prinsessan på ärten

Kände mig slö idag. Det blev varken någon löpning eller cykeltur i det vackra vädret. Istället tog jag en promenad. För att skoja till det gick jag barfota. Det är rätt skönt och är bra om man annars brukar löpträna eftersom musklerna i fötter och underben stärks och likaså fotlederna. Förebygger benhinneinflammation lär det också göra. Upp till Skatås och runt milen. Den ska ju vara terräng, det vet man ju sedan man sprungit där. Inga problem.

Men underlaget visade sig inte vara vanlig tilltrampad jordig förna med en och annan rot, vilket jag hade tänkt mig och trott, nej fan, värsta tänkbara: grus, något man inte tänker på när man har skor. Inte väl underhållet heller utan snarare grusrester, det som blivit kvar sedan det mesta sköljts bort av regn under årens lopp. En del grus på sina ställen, men här och var bara små och synnerligen irriterande korn, lite som en spikmatta med bara en spik, en sådan som Trazan och Banarne skulle fakirträna på innan de gick på den riktiga i den saligt avmagnetiserade julmorgonsserien.

Men som Nietzsche sade: "Was mich nicht umbringt macht mich stärker" och han måste väl också ha inkluderat fotsulorna i jaget, fastän de sitter underst även på en övermänniska. Så när jag väl börjat gå så gav jag mig fan på att komma runt. Det gör faktiskt inte på långt när lika ont om man går med mer uttalat böjda knän, lite åt duckwalk-hållet, inte lika djupt men ganska silly. Sedan ska man ta mark långt fram på foten och inte sätta tyngden på hälen, precis som fallet är vid barfotalöpning.

Jag möter en äldre dam med hund som frågar mig om det inte gör ont. Det är klart som fan att det gör ont, men det säger jag ju inte utan drar till med att "man vänjer sig" och att "det inte är så farligt" o.s.v. Det är inte ofta man blir tilltalad när man är ute och promenerar/springer. Kanske är det så att utan skor så utgör man inget hot, eller är åtminstone ett hot man lätt kan springa ifrån och det är därmed lättare för en äldre dam att våga ta kontakt med en. Fast helt säker på att jag var ofarlig kunde hon ju inte vara. Jag hade faktiskt skor och strumpor i ryggsäcken. Men jag plockade ju inte med dem för att snabbt kunna snöra på och överfalla kvinnor vid lämpligt tillfälle, utan för det fall att jag skulle få blåsor. Långsökt resonemang om överfall och klädsel kan tyckas, men inte konstigare än de resonemang om kvinnors klädsel som advokaterna brukar föra vid våldtäktsmål.

Och efter de aderton kilometrarna håller ett par levande mockasiner på att bildas runt foten.

I hängmatta över motorvägen

Ibland, i vissa åldrar så...

"I vissa åldrar": varför komma med något som liknar ett urskuldande så på direkten? Här finns inget att dölja. Man kan hur som helst i vissa åldrar bli som besatt av saker och ting. Man kan ägna hela sin vakna tid åt saker och ting, det vill säga den tid som blir över efter att man gjort det som förväntats av en i vissa åldrar: sitta i rullstol ute på balkong och röka pipa med en filt över knäet, förvärvsarbeta i ljusblå overall, se glosorna i häftet slita ner pennspetsen och göra den slö. Alla åldrar har sina plikter att ta tag i.

Då kan man ägna den tid som blir över, men det är ju egentligen inte alls någon överbliven tid utan tid av det allra högsta värde, den kan man ta i anspråk åt att till exempel rita. Färger finns det gott om och motiv kan man i värsta fall själv hitta på. Det finna annat att göra. Man kan pyssla med hästar på alla möjliga sätt som står till buds, särskilt om man inte har råd att äga en eller ens ta ridlektioner. Då går naturligtvis det där att kombinera, rita och hästar.

Vissa teckningslärare för ett konstant ställningskrig mot elever som bara ritar hästar. Kampen förs inte alltid med sjyssta medel och det gäller båda sidor.

"Varför ritar du bara hästar som har huvudet vänt åt vänster?" kan läraren fråga och göra sig beredd att raljera över elevens bristande teknik. Men alla som någon gång har läst en hästbok vet att borta till vänster, naturligtvis långt utanför bildens kant, där någonstans ligger den förlovade spiltan, dit alla vallackar längtar. Det är dit alla hästar är på väg, till vänster där det sägs finnas obegränsat med havre och där tusen sinom tusen unga tjejer utan minsta krav på ersättning står och ryktar och mockar för glatta livet.

Och det är verkligen ingen politisk metafor. Inte i den åldern.

Allting sprider sig

Tintinalbumet 'Plan 714 till Sydney' har en i mitt tycke rätt kryptisk och därmed bra titel som dessutom fått en ny intressant dimension, inbillar jag mig, efter elfte-september-dåden.

I det ingår en episod där en plåsterbit, eller är det möjligen bara vanlig tejp, vandrar runt i kabinen. Jag antar att det är ett plåster, men minns inte exakt hur det var eftersom det där albumet måste ligga undanstoppat i något förråd hos min bror. Jag tror inte att någon verkligen bar det från början, inte någon i seriealbumet i alla fall. Det där klibbiga plåstret dök nog bara upp i en ruta och vandrade sedan från person till person. Den ene flaxade omkring värre än den andre för att få väck det och blev av med det genom att lyckas få det att fästa det på någon annan och så vandrade det vidare. Man blir ju aldrig av med klibbiga saker.

Jag tror bestämt att plåstret dök upp från ingenstans på flygplatsen innan alla gick ombord, åkte snålskjuts runt halva jordklotet och inte försvann ur handlingen förrän alla tvingats iland på den där avsides belägna tropiska ön.

Ja förresten, jisses vad man svalde i den åldern: En landningsbana för ett stort passagerarflygplan som bara kunde rullas ut och rullas in på en öde ö.

Och den paranoide bör se upp när han passerar en gräns: förr eller senare dyker det upp ett världsomspännande kriminellt nätverk som smugglar illegala substanser genom att preparera klibbiga plåster med dessa -- det må vara mjältbrandsbakterier eller LSD -- och använda ovetande kurirer att fästa dem på; billigt och bra, om så bara var hundrade parasiterande försändelse når sitt mål är de säkert nöjda.

Fontamara

Det är kul med tester som bekräftar hur smart man är samtidigt som andra går bet, som när Lars Leijonborg och Mauricio Rojas missade ordet 'lustrum' då Aftonbladet lät dem genomgå ett språktest:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,848516,00.html

Fast det kan väl knappast anses smart att känna till en enskild glosa och jag tog den för övrigt inte förän jag fick se alternativen. Jag visste bara att ordet betecknade en längre tidsperiod; att ett lustrum var just fem år mindes jag inte och om det är neutrum är jag inte säker på, men ändelsen tyder på det.

Anledningen till att jag kände igen ordet är att jag stötte på det när jag läste italienska. I sin vulgärariserade italienska språkdräkt heter ordet 'lustro' och är antagligen lika främmande för den vanlige italienaren som för svensken. Detta med tanke på hur det används i en av de böcker som ingick i kursen, romanen 'Fontamara' skriven av Ignazio Silone. Det är en mycket humoristiskt skriven bok om utsugning av fattiga bönder. Den utspelar sig under fascisttiden, men ämnet är tyvärr tidlöst. Silone var en tid medlem i kommunistpartiet men gick ur när det blev uppenbart hur förhållandena i Sovjet såg ut. Han lär ha sammarbetat med fascistregimen samtidigt som han tillhörde motståndsrörelsen, tvngad därtill då hans bror hade blivit fängslad och torterad.

I boken vill en godägare sno åt sig vattnet från byns bäck. Han vill leda bort tre fjärdedelar till sin mark och bönderna luras tro att de ska få "de andra tre fjärdedelarna". De vill inte att kontraktet ska löpa på femtio år så godsägarens advokat föreslår tio lustrer och driver igenom detta. Det italienska 'Lustri', 'lustrer' är alltså ett udda ord även i Italien, lämpligt att slå blå dunster i folks ögon med.

Jag ville kolla upp vad pluralformen 'Lustri' fick heta i svensk översättning, SAOL skriver att ordet är oböjligt, så jag lånade den på biblioteket. Översättaren Karin Alin valde som synes 'lustrer', inte 'lustra' i analogi med faktum -- fakta etc.

Men när jag kikar igenom den svenska översättningen från 1946 och jämför den med min italienska bok så märker jag snart stora skillnader. Bokens första kapitel är starkt förkortat och en rolig episod om när en hetlevrad fattiglapp (eller hur man nu ska översätta 'cafone' som inte översätts i den svenska boken) slår sönder byns gatlyktor sedan strömmen dragits in har helt strukits. Varför har man gjort så? Det står att det är en "reviderad översättning", men så hårdhänt kan man väl inte gå fram?

Vladimir Nabokov blev ju på sin tid vansinnig när det gick upp för honom att den svenska översättningen av 'Lolita' hade blivit "bearbetad" och tvingade förlaget att bränna upp restupplagan.

Översättaren Karin Alin känner jag igen från andra böcker så hon lär kunna sitt hantverk. Jag ser att boken ingår i en serie som kallas 'De stora arbetarskildringarna' utgiven på Tidens förlag och funderar på om den här misshandeln av texten är politiskt betingad, att man strukit de humoristiska inslagen för att böndernas eländiga levnadsförhållanden tydligare ska framgå. En slags unken "välmenande" censur alltså.

Men så tycks inte vara fallet. Jag hittar faktisk en rolig episod i den svenska boken som inte finns i den italienska. Där berättas bland annat om en fattig stackare som far till Rom och anlitas av en präst. Han ska förmå unga bondkvinnor, nyanlända till den stora staden, att bege sig till prästen för bikt och vidare mer handgriplig själasörjning. Det hela tar en ände med förskräckelse när han för att göra det bekvämt för sig börjar skicka honom kvinnor "som gjort kärleken till sitt yrke" och den fromme mannen åker på en "otäck sjukdom".

Jag blir alltså inte klok på varför den svenska och italienska texten skiljer sig åt. Kan det vara så att författaren själv på sin tid skrev en ny omarbetad version? Vilket som är det en synnerligen läsvärd bok som borde upptäckas av fler.

Parfymen

Patrick Süskinds bok Parfymen ska nu äntligen bli film. Regissör är Tom Tykwer, tysken bakom 'Lola springer', 'Heaven' och 'Prinsessan och krigaren'. Ett möligen udda val i mina ögon, men hoppingivande med tanke på vad som kunde hänt om Hollywood blivit insyltat. Det enda stora namnet i rollistan, vad jag kan se, är Dustin Hoffman i en större biroll.

Lustigt nog hade jag fått för mig att en film redan gjorts för tiotalet år sedan, en i raden av europuddingar, som de brukar kallas, dessa mastodontlika europeiska samproduktioner som vanligen faller ihop som korthus. Men så var inte fallet. Enligt imdb har den egensinnige Süskind ända till för några år sedan vägrat sälja filmrättigheterna, men föll till föga för ett bud på motsvarande nära 100 miljoner kronor. Självaste Kubrick lär ha varit och nosat på sin tid men kom fram till att en anpassning till vita duken inte lät sig göras.

Det kanske inte är ett gott tecken att gilla denna besynnerliga bok (den är väl i och för sig rätt konventionellt skriven, men ämnet är onekligen originellt). Minns jag rätt tackade Nirvana, och i första hand Kurt Cobain, författaren på omslaget till sin sista skiva. Det var väl i och för sig inte grublerier över Parfymen som fick den gode Kurt att plocka fram geväret.

Vilka spelar då dessa ljuva kvinnor som Grenouille (namnet betyder groda på franska, har för mig att Mowgli också är ett namn på detta djur) ska pressa förföriska dofter ur? Man kan väl tänka sig ett gäng vackra fotomodeller utan särskilt stor skådespelartalang, de ska ju bara dödas och avge doft, krasst sett. Imdb ger inga svar, åtminstone inga bilder.

Hade inte John Waters varit först med sin film 'Polyester' så hade det här varit ett perfekt tillfälle att lansera den första luktfilmen. 'Polyester' filmades på sin tid (1981) i ODORAMA vilket konkret innebar att filmbesökarna fick ett litet kort med tio rutor med sig in i salongen. När en liten blinkande siffra dök upp i hörnet på duken skulle man skrapa på motsvarande ruta på kortet med nageln och lukta. Jag såg den inte men minns jag rätt var en av lukterna fis. Det är sånt man lägger på minnet.

Onekligen skulle det ha något perverterat över sig med ett kort där man skulle skrapa fram en doft för varje vacker kvinna som ströps och pressades på doft. Alltså en rätt tilltalande tanke.

Jag kom att tänka på Parfymen när jag var ute och cyklade i veckan i det varma vädret. Så länge man häller i sig vatten gör det inget att solen gassar. Jag tror det gick åt sisådär fyra liter på dryga tio mil i torsdags och allt svettas ut, avdunstar och kyler. Vad som också händer är att man alltmer luktar kropp. Svetten för med sig ens naturliga dofter och den koncentreras allt mer på huden. Jag snackar alltså inte om vad man i gängse mening kallar svettlukt vilken uppstår först när bakterier har bearbetat ämnena i svetten. I sin rena form är svettlukt en angenäm doft, det vet var och en som luktat på en tröja en tjej sovit i. Nej, jag är ingen japansk trosfetischist. I det landet lär trosor från "skolflickor" gå att köpa i automat. Använda, naturligtvis. Fan tro't.

Nåväl.

Den här härliga människodoften som anrikas på huden vid cykling i solsken, det måste vara den som blir till parfym i Süskinds bok.

Einstürzende Altbauten

Intressant program på P1 nyss om jordbävningen i Leninakan i Armenien 1988. Aha! Den ja, mumlas det tyst. Som om någon kommer ihåg just den idag. Det var den vanliga visan: återuppbyggnad som drar ut på tiden, pengar som smusslas undan. Som vanligt alltså. Man inser att det skakar lite här och var på klotet utan att man direkt lägger det på minnet någon längre tid.

På rak arm kan jag bara dra mig till minnes ett fåtal: den som orsakade tsunamin 2004; en några år tidigare i Indien när det var ett jävla hallå över några svenska textillärarinnor på studieresa som var försvunna, eller som det visade sig, bara befann sig på ett ställe utan telefon; en i Italien kanske cirka 2000 där en person dog efter att ha fått ett nertrillad kruka eller nått i huvudet och där den helige Franciscus av Asissi lika heliga kyrka eller om det nu heter basilika fick sig en spricka. Det är inte så mycket själva förödelsen man minns, det brukar sällan skilja sig åt från gång till annan, utan det är någon löjlig detalj som gör att man kan koppla ihop händelsen med en plats och ett årtal.

Mycket suggestivt att tågluffa i Grekland på sent åttiotal i det vilda västern-liknande landskapet i landets mitt, där järnvägen snirklar sig fram i vida serpentinsvängar, tunnlar och gallerier. På ett flertal ställen hängde det ut långa stycken räls ur sedan länge övergivna tunnlar som förbundits med varandra av numera jordbävningsraserade broar och järnvägsbankar. Redan de gamla grekerna heter det ju, men vare sig de gamla eller nya grekerna verkar ha fattat att landet är tämligen seismologiskt instabilt. Det är ju rätt mycket som skakats sönder genom åren. Om man undersöker den hellenistiska motsvarigheten till dagens turistbroschyrer, alltså den klassiska förteckningen över världens sju underverk, kan man sluta sig till att alla raserats av jordbävningar förutom pyramiderna som mycket riktigt inte heller smäcktes upp av greker utan egyptier. Stabilare byggen får man leta efter. Och mer onödiga skrytbyggen också.

Först Syd sedan Sid

Fast egentligen var ju ordningen den omvända.

Härom veckan dog Pink Floyds legendariska frontfigur Syd Barrett. Vad det sägs var dödsfallet en följd av hans diabetes. Underligt att någon ska behöva dö av diabetes nuförtiden, men antagligen måste han ha slarvat med medicineringen. Inte att undra på, han var ju inte helt klar i huvudet och blev ju kickad från bandet. Teorierna om vad som hade gått snett varierar. Vanligast är den att flitigt nyttjande av LSD hackade ner hans själ till sallad. Uppfinnaren själv, schweizaren Albert Hoffmann kallade sin skapelse för LSD-25. Se där: ett exempel på att trägen vinner. En superdrog på 25:e försöket, sedan lade man väl ner försöken. Men det skulle vara intressant att veta hurdana månfärder och cerebrala eruptioner som ytterligare försökssubstanser i stil med LSD-241 och LSD-2773 skulle ha orsakat, men nu blev det ju inget mer med den saken. En sångerska i ett numera nedlagt band visste att berätta, när vi kom in på ämnet Syd Barrett, att han kraschade genom blandmissbruk: heroin, sprit och tabletter. Och hon var en gång i tiden läkarstudent, så hon kanske borde ha vetat. Åtminstone lät hon tvärsäker då.

Så, sent igår kväll fick jag ett telefonsamtal som kom att handla om ditten och datten. Vi hörs av någon gång om året, telefonören och jag, och det blir en del att snacka om. Efter hand som tiden gick insåg jag att det var en semesterfirare på tråden. Här skulle inte gås upp till något jävla jobb imorgon och det blev lite osammanhängande på slutet.

Plötsligt for det ur honom att Sid är död. Honom har jag inte träffat på snart tio år. En bekant från förr, från det glada studentlivet, som kanske blev lite för glatt för honom. Någon examen tog han aldrig. Han blev avstängd och kanske till och med relegerad efter att ha fixat lustgas i tub till en fest, beställt i en kemiinstitutions namn. Att saken uppdagades berodde framför allt på att ingen kom på att tuben skulle tillbaks eller om det nu var så att ingen betalat pant för tuben, eller hur det var.

Denne lite småskumme Sid, uppkallad efter likaledes skumme Sid Fernwilter i serien Ernie, gav upphov till en mängd anekdoter. Han fixade psalmböcker till en fest genom att helt sonika traska in i domkyrkan, säga "nu är jag här för att hämta psalmböckerna" och påstå sig ha gjort upp om detta med en präst vars namn han letat upp på måfå i predikoturen utanför. Han var rätt skärpt och gjorde högskoleprov i andras namn mot betalning. Han var en skicklig förfalskare och när han efter ett par månaders oförklarlig bortavaro från kårlivet kom tillbaka framgick det att han suttit häktad för förberedelser till amfetamintillverkning. Själv hävdade han att bittermandeloljan han införskaffat skulle användas för att tillverka nattkräm till fåfänga kvinnor. Han var en notorisk spelare och drev redan under gymnasietiden en illegal spelklubb som drog till sig jugoslaver av tvivelaktig vandel. Som tack för att han fick skriva av mina inlämningsuppgifter i kvantfysik bjöd han på amfetamin. Första och sista gången jag prövat. Det var inte min grej lyckligtvis.

Och nu är Sid död. Komplikation till följd av en misskött diabetes även han, precis som Syd Barrett. Men det är en senkommen nyhet, han dog för över ett år sedan. Jag blev inte särskilt förvånad, mer än av själva dödsorsaken. Han levde ett tidvis hårt liv får man anta, även om det inte var något han skyltade med. Senast jag såg honom var som sagt för snart tio år sedan vid Redbergsplatsen. Han hade blivit ordentligt fet, något jag antog berodde på att han slutat med amfetamin eller på att han åt antidepressiv medicin. Han talade kryptiskt om att han hade varit på ett ställe för att må bättre eller något i den stilen; behandlingshem kanske. Hur som helst blev han sedan direkt otrevlig så det blev inget längre samtal.

Det slår mig att han är den första personen jag känt som har dött. Jag menar nu en person i den egna generationen, att äldre folk trillar av pinn är ju vanligare. Återigen, någon man känt och umgåtts med och inte som han den där killen i brorsans klass som dog i cancer.

Sorgligt att Sid inte ens blev fyrtio. Vila i frid. Minnet lever.

Fotsvett über alles

Det kan hända att staden Hamburg egentligen inte har återhämtat sig sedan terrorbombningarna 43-44 och ledsna är vi väl alla lite till mans för det. Dock inte så att jag tänder ett ljus i kyrkan för detta. Vi har helt enkelt inte de traditionerna på de här breddgraderna.

Men visst blir man upprörd över de övergrepp tidningarna fylls till bredden med, fast en smula nyansering kanske vore på sin plats. Jag kikade lite i Kyklunds roman 'Solnge' igår och blev både matt och hoppfull. Det är få böcker som klarar av att väcka bägge dessa känslor på en gång.

Och när trycket sätter in vet man inte riktigt hur man ska agera, eller för den skull, reagera. Lyckligtvis fick jag tummen ur och installerade DC++ i veckan. och vilken härlig musik jag hittade. 'Riot in Lagos' med Ryuichi Sakamoto tror jag att jag letat efter i femton år. Vilken känsla att höra den i lurarna. Tyvärr är det alltid så att förväntningarna växt sig så stora att de för alltid överskuggar förhoppningarna. Samma sak med 'Replay', en dansrökare med gruppen X-ray connection. Där kan man verkligen inte tala om åldrande med värdighet.

Vem vet vad framtiden kommer att utvisa.

Säger man så?

Nähä, den där jämrans solen tycks aldrig vilja gå ner. Men det tycker jag att den borde. Som den insiktsfulla person jag är skulle jag som analytiker med plyschsoffa och anteckningsblock i högsta hugg ha sagt till solen att han borde gömma sig lite oftare, för att ge oss dödliga något att längta efter.

Nu kan inte solen viska så jag får låta efterföljarna komma till tals. Vill det sig illa får ingen annan än allas vår illa tilltygade tjallare Peretz ordet. Själv säger han Perry. Låt gå för det:

Perry:

I nådens år 1990 när de isterstinna bukarna på andra sidan järnridån ännu inte vågade visa vad de gick för flåsade jag ofta i rikets tjänst. Det var på den tiden när Säpo föredrog att anställa feta personer. Varför vet jag inte. Man kan tänka sig att lojaliteten är lättare att upprätthålla hos en person med ett beroende av sötsaker än en sund individ. Lite som en Pavlovsk hund. Man slänger åt spionen en mazarin och han kommer tillbaka med färska kopior av ritningar av en radaranläggning i Baltikum. Och visst är det så att nationalism är en korkad sak som bara idioter håller på med. Ge mig lite choklad så visst fan ställer jag upp för Botswana när det gäller. Sedan har feta personer kanske svårt att fixa vissa fysiskt krävande uppdrag. De får svettringar under armarna helt enkelt. Men vi bor i ett renrasigt I-land. Vi spionerar inte på fattigaa negerstater, vi spionerar på andra I-länder där det finns taxi, så det problemet är av överkommlig natur.

Än i dag får jag bara en ilsken blick till svar av min poliskompis om jag så mycket som antyder något i denna väg. Tydligen fortfarande ett känsligt ämne. Om inte annat måste de nu efter murens fall dras med en jävla kostnad för sjukskrivningar och presentförpackningar med Aladin till avdankade föredettingar med potensproblem. Men vi måste se framåt. Återigen: Khaddafi är i vissa lägen ett föredöme.

Sanna lögner?

Nästa vecka blir det till att se Atom Egoyans nya film. Vad är det den heter, orkar inte kolla upp, men antagligen något i stil med 'Sanna lögner'. Det är skönt med dessa filmskapare som sätter ett igenkännligt avtryck på sina filmer. De är få: Cronenberg, Lynch, Lecont (antagligen felstavat), Roy Andersson, Leigh och en handfull till som verkligen gör filmer man vill se. Och var är kvinnorna? Sofia Coppola möjligen. Jane Campion var det länge sedan man hörde om. Och Leni är död.

Film och för den delen även andra kulturella uttryck som böcker och musik fungerar som droger och likt droger finns det två anledningar till att man nyttjar dem: som stimulantia eller som bedövning. Jag vet inte hur många gånger jag hört folk försvara att de gått och sett en skitfilm med att de "behövde koppla av". De går till biografen, väljer en film som inte är utsåld, konstaterar redan innan att den antagligen är skit, men går in och uthärdar, eller vad man ska säga. Den intellektuella motsvarigheten till tokfyllan helt enkelt. Man blir beklämd. En filmupplevelse ska ju helst glänta på dörrar man inte visste fanns.

Jag kommer ihåg när jag såg 'Den gode mannen' av just Atom Egoyan. En bisarr fabel som jag än i dag inte riktigt har fått grepp om. Kass översättning av titeln, 'The adjuster' i original. Det rör sig om en försäkringstjänsteman som utreder bränder och hur det nu går till förr eller senare har sex med alla i de fall han utreder. Det bara blir så, han är väl antagligen förtroendeingivande eller något, minns inte hur det går till. Men filmen handlar inte om det. Jag vet inte vad den handlar om, den väcker en uppsjö av känslor som jag inte kan sätta fingret på. Det är en bra film. Det var säkert femton år sedan jag såg den och jag blir inte kvitt den. Det är så film ska vara.

Påven

Det är fredagkväll (ok, lördag morgon nu), så jag sitter och surfar igenom wikipedia:s webbförteckning över alla tiders påvar för att se hur många av dem som har varit bögar: Paulus II dog 1471 av en hjärtattack medan han smusslade i ändalykten på en page. Stackars pojke. Den unge killen alltså. Och hans efterträdare Sixtus IV var inte bättre han. Med 'bättre' avses inte läggningen som sådan, utan att personalen väl inte ska behöva suga av en utan att ens få ob-tillägg.

Skärpning Sixtus IV!

Fast allt det här var ju för femhundra år sedan och det i sig är fascinerande att tänka på. Syfilis lär ha fått sitt stora genombrott under det katolska jubelåret 1500 då hundratusentals pilgrimer samlades i Rom, vars befolkning då till en femtedel utgjordes av prostituerade och där påven Alexander VI agerade hallick (inte bög han, hade massa barn här och var). Detta virus (eller bakterie snarare) har sedan dess luffarschackshoppat från underliv till underliv och vete fan om det inte är i Baltikum de göttaste slemhinnorna tycks finnas nuförtiden.

Mitt intresse för kopplingen påve-homosexualitet börjar falna. Jag ser porträtten av dessa tämligen utmärglade maktens män och börjar så sakta snarare fundera över kopplingen påve-kroppsbyggning, eller mer konkret: hur många armhävningar gör en normalpåve?

Bänkpress är inte att tänka på eftersom visserligen de senaste påvarna säkerligen haft möjlighet att bygga upp privata gym och kanske till och med ha anställt en personlig tränare som med tuggummituggande käkar känt på de ynkliga påvliga bicepsen och till svar kanske fått en påvlig näve letandes i skrevet om inte denna reflexmässiga rörelse hunnit stoppas i tid - "just det, han är ju bara tränare".

Alltså, nuförtiden kan påvarna träna hur som helst, men på medeltiden fanns ingen bänkpress, inga löpband eller spinningcyklar, kort sagt gjorde dåtidens tortyrkamrar verkligen skäl för namnet, så för att göra frågan rättvis kan man inte komma dragandes med "hur mycket bänkar påven" utan det får bli "hur många armhävningar gör en påve". En enkel övning som varit sig lik sedan Adam försökte impa på Eva. På så vis kan man rättvist jämföra Formosus och Innocentius VII med såväl Gregorius XII som allas vår hedersknyffel Jan Pavel II, för att använda den senares lite hemvävda polska beteckning.

Intressantast är egentligen när han är nyvald. Den vita röken har knappt skingrats utanför skorstenen på det sixtinska kapellet. "Jag är påve" tänker påven. "Fan, jag är VERKLIGEN påve!" Adrenalinet är alltså på topp. Snart ska han visa sig för folkmassan på Petersplatsen. Snacka om att vara top-of-the-world. Erektion är bara förnamnet. Det är då påven borde tänka: läge att sätta pers. i armhävningar. Slänga mitran och ge järnet. Då, men inte när han ligger på sitt yttersta, då är det ointressant. Så hur många armhävningar tar en ny påve? Tio? Tjugo? Femtio? Fast han sticker säkert och runkar. Skulle jag ha gjort. Han hinner inte hitta någon röv innan det är dags att visa sig för folket.