Einstürzende Altbauten

Intressant program på P1 nyss om jordbävningen i Leninakan i Armenien 1988. Aha! Den ja, mumlas det tyst. Som om någon kommer ihåg just den idag. Det var den vanliga visan: återuppbyggnad som drar ut på tiden, pengar som smusslas undan. Som vanligt alltså. Man inser att det skakar lite här och var på klotet utan att man direkt lägger det på minnet någon längre tid.

På rak arm kan jag bara dra mig till minnes ett fåtal: den som orsakade tsunamin 2004; en några år tidigare i Indien när det var ett jävla hallå över några svenska textillärarinnor på studieresa som var försvunna, eller som det visade sig, bara befann sig på ett ställe utan telefon; en i Italien kanske cirka 2000 där en person dog efter att ha fått ett nertrillad kruka eller nått i huvudet och där den helige Franciscus av Asissi lika heliga kyrka eller om det nu heter basilika fick sig en spricka. Det är inte så mycket själva förödelsen man minns, det brukar sällan skilja sig åt från gång till annan, utan det är någon löjlig detalj som gör att man kan koppla ihop händelsen med en plats och ett årtal.

Mycket suggestivt att tågluffa i Grekland på sent åttiotal i det vilda västern-liknande landskapet i landets mitt, där järnvägen snirklar sig fram i vida serpentinsvängar, tunnlar och gallerier. På ett flertal ställen hängde det ut långa stycken räls ur sedan länge övergivna tunnlar som förbundits med varandra av numera jordbävningsraserade broar och järnvägsbankar. Redan de gamla grekerna heter det ju, men vare sig de gamla eller nya grekerna verkar ha fattat att landet är tämligen seismologiskt instabilt. Det är ju rätt mycket som skakats sönder genom åren. Om man undersöker den hellenistiska motsvarigheten till dagens turistbroschyrer, alltså den klassiska förteckningen över världens sju underverk, kan man sluta sig till att alla raserats av jordbävningar förutom pyramiderna som mycket riktigt inte heller smäcktes upp av greker utan egyptier. Stabilare byggen får man leta efter. Och mer onödiga skrytbyggen också.