Först Syd sedan Sid

Fast egentligen var ju ordningen den omvända.

Härom veckan dog Pink Floyds legendariska frontfigur Syd Barrett. Vad det sägs var dödsfallet en följd av hans diabetes. Underligt att någon ska behöva dö av diabetes nuförtiden, men antagligen måste han ha slarvat med medicineringen. Inte att undra på, han var ju inte helt klar i huvudet och blev ju kickad från bandet. Teorierna om vad som hade gått snett varierar. Vanligast är den att flitigt nyttjande av LSD hackade ner hans själ till sallad. Uppfinnaren själv, schweizaren Albert Hoffmann kallade sin skapelse för LSD-25. Se där: ett exempel på att trägen vinner. En superdrog på 25:e försöket, sedan lade man väl ner försöken. Men det skulle vara intressant att veta hurdana månfärder och cerebrala eruptioner som ytterligare försökssubstanser i stil med LSD-241 och LSD-2773 skulle ha orsakat, men nu blev det ju inget mer med den saken. En sångerska i ett numera nedlagt band visste att berätta, när vi kom in på ämnet Syd Barrett, att han kraschade genom blandmissbruk: heroin, sprit och tabletter. Och hon var en gång i tiden läkarstudent, så hon kanske borde ha vetat. Åtminstone lät hon tvärsäker då.

Så, sent igår kväll fick jag ett telefonsamtal som kom att handla om ditten och datten. Vi hörs av någon gång om året, telefonören och jag, och det blir en del att snacka om. Efter hand som tiden gick insåg jag att det var en semesterfirare på tråden. Här skulle inte gås upp till något jävla jobb imorgon och det blev lite osammanhängande på slutet.

Plötsligt for det ur honom att Sid är död. Honom har jag inte träffat på snart tio år. En bekant från förr, från det glada studentlivet, som kanske blev lite för glatt för honom. Någon examen tog han aldrig. Han blev avstängd och kanske till och med relegerad efter att ha fixat lustgas i tub till en fest, beställt i en kemiinstitutions namn. Att saken uppdagades berodde framför allt på att ingen kom på att tuben skulle tillbaks eller om det nu var så att ingen betalat pant för tuben, eller hur det var.

Denne lite småskumme Sid, uppkallad efter likaledes skumme Sid Fernwilter i serien Ernie, gav upphov till en mängd anekdoter. Han fixade psalmböcker till en fest genom att helt sonika traska in i domkyrkan, säga "nu är jag här för att hämta psalmböckerna" och påstå sig ha gjort upp om detta med en präst vars namn han letat upp på måfå i predikoturen utanför. Han var rätt skärpt och gjorde högskoleprov i andras namn mot betalning. Han var en skicklig förfalskare och när han efter ett par månaders oförklarlig bortavaro från kårlivet kom tillbaka framgick det att han suttit häktad för förberedelser till amfetamintillverkning. Själv hävdade han att bittermandeloljan han införskaffat skulle användas för att tillverka nattkräm till fåfänga kvinnor. Han var en notorisk spelare och drev redan under gymnasietiden en illegal spelklubb som drog till sig jugoslaver av tvivelaktig vandel. Som tack för att han fick skriva av mina inlämningsuppgifter i kvantfysik bjöd han på amfetamin. Första och sista gången jag prövat. Det var inte min grej lyckligtvis.

Och nu är Sid död. Komplikation till följd av en misskött diabetes även han, precis som Syd Barrett. Men det är en senkommen nyhet, han dog för över ett år sedan. Jag blev inte särskilt förvånad, mer än av själva dödsorsaken. Han levde ett tidvis hårt liv får man anta, även om det inte var något han skyltade med. Senast jag såg honom var som sagt för snart tio år sedan vid Redbergsplatsen. Han hade blivit ordentligt fet, något jag antog berodde på att han slutat med amfetamin eller på att han åt antidepressiv medicin. Han talade kryptiskt om att han hade varit på ett ställe för att må bättre eller något i den stilen; behandlingshem kanske. Hur som helst blev han sedan direkt otrevlig så det blev inget längre samtal.

Det slår mig att han är den första personen jag känt som har dött. Jag menar nu en person i den egna generationen, att äldre folk trillar av pinn är ju vanligare. Återigen, någon man känt och umgåtts med och inte som han den där killen i brorsans klass som dog i cancer.

Sorgligt att Sid inte ens blev fyrtio. Vila i frid. Minnet lever.