Kolesterolens Picasso

Det är först när jag tänker efter ordentligt och konsulterar ordboken en extra gång som jag inser att skillnaden mellan orden 'snöplig' och 'neslig' faktiskt är större än jag till en början hade för mig. Snöpligt är det om man halkar på ett bananskal, nesligt bara om man efter luftfärden sätter sig i en hundskit.

Det är visserligen ett bra tag kvar, men att dö vid nittionio års ålder skulle nog kännas just lite snöpligt. Inte nesligt dock, för det kräver tydligen en viss vanära (vilket jag hade missat att tänka på förut). Man vill ju gärna att varvräknaren ska hinna slå runt om man kommit en sådan bra bit på vägen. Retligt vore det annars.

Men det där är ju kulturellt betingat, i viss mån. Sättet som vi räknar på är ju inte hugget i sten. Hade vi inte haft tio fingrar att räkna med, vilket naturligt ger ett talsystem med basen 10, så hade sättet att skriva tal och därmed också traditionen att fira jubilarer sett annorlunda ut.

Ta Ankeborg, till exempel, där seriefigurerna är utrustade med endast fyra fingrar på varje hand, alltså åtta fingrar sammanlagt, där borde man räkna med 8 som bas och istället för att fira gamlingar som uppnått åldern 10*10=100 år, så vore det naturliga vara att hylla de som uppnått åldern 8*8=64, som givetvis skrivs '100' i ett oktalt [med basen 8] talsystem som saknar just siffrorna '8' och '9' -- de fingrar som ankeborgarna inte har. Nördigt värre och antagligen skulle antalet alkoholister påverkas mer av detta än av slopade tullregler med tanke på att alla skulle fira att fyllde jämnt så mycket oftare.

En som snöpligen föll av pinn just före sin 100-årsdag var den legendariske Disneytecknaren Carl Barks. Han var rätt anonym under sin tid som tecknare, men har senare lyfts fram som skapare till de allra bästa teckande Kalle Anka-äventyren. Jag har inte läst KA på åratal, decennier om man ska vara petig, men om man bläddrar i gamla tidningar så stöter man förr eller senare på en 'Favorit i repris', som de kallas, i de flesta fall ett gammalt vansinnigt infallsrikt Carl Barks-tecknat äventyr, som man plockat fram och låter gå i tryck på nytt. Bland de figurer Barks hittade på är Uppfinnar-Jocke, Joakim von Anka, Alexander Lukas och Magica de Hex, den senare naturligtvis en stor favorit.

I ett av dessa märkliga äventyr hamnar Kalle och knattarna i Anderna och hittar där en slags hönor som värper fyrkantiga, faktiskt helt kubiska ägg. Nu är jag kanske blödig eftersom så många runt omkring mig just har blivit föräldrar, och jag vet att värpa ägg inte är detsamma som att föda barn, och att det ju trots allt bara är en serie, men, frågan kvarstår, gör det inte jävligt ont att värpa kubiska ägg? Är det ett utslag av det tysta patriarkala förtrycket att en tecknare kommer undan med detta utan någon kommentar?

Nu ska det genast tilläggas att könsfördelningen bland de fåglar av denna underliga art som Kalle och knattarna efter svåra omständigheter faktiskt lyckas få med sig hem till Ankeborg är lika sned som i vilken svensk bolagsstyrelse som helst: bytet visar sig vara två hanar och därmed går produktionen av fyrkantiga ägg om intet, en sedelärande historia minst sagt.