Nähä, den där jämrans solen tycks aldrig vilja gå ner. Men det tycker jag att den borde. Som den insiktsfulla person jag är skulle jag som analytiker med plyschsoffa och anteckningsblock i högsta hugg ha sagt till solen att han borde gömma sig lite oftare, för att ge oss dödliga något att längta efter.

Nu kan inte solen viska så jag får låta efterföljarna komma till tals. Vill det sig illa får ingen annan än allas vår illa tilltygade tjallare Peretz ordet. Själv säger han Perry. Låt gå för det:

Perry:

I nådens år 1990 när de isterstinna bukarna på andra sidan järnridån ännu inte vågade visa vad de gick för flåsade jag ofta i rikets tjänst. Det var på den tiden när Säpo föredrog att anställa feta personer. Varför vet jag inte. Man kan tänka sig att lojaliteten är lättare att upprätthålla hos en person med ett beroende av sötsaker än en sund individ. Lite som en Pavlovsk hund. Man slänger åt spionen en mazarin och han kommer tillbaka med färska kopior av ritningar av en radaranläggning i Baltikum. Och visst är det så att nationalism är en korkad sak som bara idioter håller på med. Ge mig lite choklad så visst fan ställer jag upp för Botswana när det gäller. Sedan har feta personer kanske svårt att fixa vissa fysiskt krävande uppdrag. De får svettringar under armarna helt enkelt. Men vi bor i ett renrasigt I-land. Vi spionerar inte på fattigaa negerstater, vi spionerar på andra I-länder där det finns taxi, så det problemet är av överkommlig natur.

Än i dag får jag bara en ilsken blick till svar av min poliskompis om jag så mycket som antyder något i denna väg. Tydligen fortfarande ett känsligt ämne. Om inte annat måste de nu efter murens fall dras med en jävla kostnad för sjukskrivningar och presentförpackningar med Aladin till avdankade föredettingar med potensproblem. Men vi måste se framåt. Återigen: Khaddafi är i vissa lägen ett föredöme.