Sanna lögner?

Nästa vecka blir det till att se Atom Egoyans nya film. Vad är det den heter, orkar inte kolla upp, men antagligen något i stil med 'Sanna lögner'. Det är skönt med dessa filmskapare som sätter ett igenkännligt avtryck på sina filmer. De är få: Cronenberg, Lynch, Lecont (antagligen felstavat), Roy Andersson, Leigh och en handfull till som verkligen gör filmer man vill se. Och var är kvinnorna? Sofia Coppola möjligen. Jane Campion var det länge sedan man hörde om. Och Leni är död.

Film och för den delen även andra kulturella uttryck som böcker och musik fungerar som droger och likt droger finns det två anledningar till att man nyttjar dem: som stimulantia eller som bedövning. Jag vet inte hur många gånger jag hört folk försvara att de gått och sett en skitfilm med att de "behövde koppla av". De går till biografen, väljer en film som inte är utsåld, konstaterar redan innan att den antagligen är skit, men går in och uthärdar, eller vad man ska säga. Den intellektuella motsvarigheten till tokfyllan helt enkelt. Man blir beklämd. En filmupplevelse ska ju helst glänta på dörrar man inte visste fanns.

Jag kommer ihåg när jag såg 'Den gode mannen' av just Atom Egoyan. En bisarr fabel som jag än i dag inte riktigt har fått grepp om. Kass översättning av titeln, 'The adjuster' i original. Det rör sig om en försäkringstjänsteman som utreder bränder och hur det nu går till förr eller senare har sex med alla i de fall han utreder. Det bara blir så, han är väl antagligen förtroendeingivande eller något, minns inte hur det går till. Men filmen handlar inte om det. Jag vet inte vad den handlar om, den väcker en uppsjö av känslor som jag inte kan sätta fingret på. Det är en bra film. Det var säkert femton år sedan jag såg den och jag blir inte kvitt den. Det är så film ska vara.