Tour de France

Jösses vad trött jag blir på alla kacklande sportjournalister som ojar sig över proffscyklisternas väl och ve. De har varit dopade sedan Hedenhös och lär så förbli.

Jag är väl i princip mot doping, ja usch vad hemskt det är, men det finns onekligen en tjusning i att se vad människokroppen klarar av, även med otillåtna substanser, att se hur hur mycket stryk den tål med rätt preparering. Jag som ändå har hyfsad kondition fängslas av att se med vilken oerhörd fart cyklisterna tar sig över passen i Alperna och Pyreneerna.

Dopingen har sina konkreta offer. Tom Simpson dog när han cyklade uppför Mont Ventoux (det blåsiga berget) 1967. Han föll helt sonika av cykeln och dog på väg upp. Gissningsvis var kroppens varningsklockor bortkopplade av amfetamin.

Alltså finns det ett blodtörstigt inre hos mig som vill se kamp på liv och död, om så är fallet även på bekostnad av fair play.

Ja, så är det, jag vill inte att doping ska vara tillåtet, men jag vill att folk åtminstone ska försöka och åka fast. Det behövs folk vid skampålen om idrotten ska leva. Hade alla varit käcka Carolina Klüft-dockor så hade idrotten varit död. Vi behöver fuskare att häckla, så är det bara. Förlorarna är minst lika viktiga för idrotten som vinnarna.