I hängmatta över motorvägen

Ibland, i vissa åldrar så...

"I vissa åldrar": varför komma med något som liknar ett urskuldande så på direkten? Här finns inget att dölja. Man kan hur som helst i vissa åldrar bli som besatt av saker och ting. Man kan ägna hela sin vakna tid åt saker och ting, det vill säga den tid som blir över efter att man gjort det som förväntats av en i vissa åldrar: sitta i rullstol ute på balkong och röka pipa med en filt över knäet, förvärvsarbeta i ljusblå overall, se glosorna i häftet slita ner pennspetsen och göra den slö. Alla åldrar har sina plikter att ta tag i.

Då kan man ägna den tid som blir över, men det är ju egentligen inte alls någon överbliven tid utan tid av det allra högsta värde, den kan man ta i anspråk åt att till exempel rita. Färger finns det gott om och motiv kan man i värsta fall själv hitta på. Det finna annat att göra. Man kan pyssla med hästar på alla möjliga sätt som står till buds, särskilt om man inte har råd att äga en eller ens ta ridlektioner. Då går naturligtvis det där att kombinera, rita och hästar.

Vissa teckningslärare för ett konstant ställningskrig mot elever som bara ritar hästar. Kampen förs inte alltid med sjyssta medel och det gäller båda sidor.

"Varför ritar du bara hästar som har huvudet vänt åt vänster?" kan läraren fråga och göra sig beredd att raljera över elevens bristande teknik. Men alla som någon gång har läst en hästbok vet att borta till vänster, naturligtvis långt utanför bildens kant, där någonstans ligger den förlovade spiltan, dit alla vallackar längtar. Det är dit alla hästar är på väg, till vänster där det sägs finnas obegränsat med havre och där tusen sinom tusen unga tjejer utan minsta krav på ersättning står och ryktar och mockar för glatta livet.

Och det är verkligen ingen politisk metafor. Inte i den åldern.