Fontamara

Det är kul med tester som bekräftar hur smart man är samtidigt som andra går bet, som när Lars Leijonborg och Mauricio Rojas missade ordet 'lustrum' då Aftonbladet lät dem genomgå ett språktest:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,848516,00.html

Fast det kan väl knappast anses smart att känna till en enskild glosa och jag tog den för övrigt inte förän jag fick se alternativen. Jag visste bara att ordet betecknade en längre tidsperiod; att ett lustrum var just fem år mindes jag inte och om det är neutrum är jag inte säker på, men ändelsen tyder på det.

Anledningen till att jag kände igen ordet är att jag stötte på det när jag läste italienska. I sin vulgärariserade italienska språkdräkt heter ordet 'lustro' och är antagligen lika främmande för den vanlige italienaren som för svensken. Detta med tanke på hur det används i en av de böcker som ingick i kursen, romanen 'Fontamara' skriven av Ignazio Silone. Det är en mycket humoristiskt skriven bok om utsugning av fattiga bönder. Den utspelar sig under fascisttiden, men ämnet är tyvärr tidlöst. Silone var en tid medlem i kommunistpartiet men gick ur när det blev uppenbart hur förhållandena i Sovjet såg ut. Han lär ha sammarbetat med fascistregimen samtidigt som han tillhörde motståndsrörelsen, tvngad därtill då hans bror hade blivit fängslad och torterad.

I boken vill en godägare sno åt sig vattnet från byns bäck. Han vill leda bort tre fjärdedelar till sin mark och bönderna luras tro att de ska få "de andra tre fjärdedelarna". De vill inte att kontraktet ska löpa på femtio år så godsägarens advokat föreslår tio lustrer och driver igenom detta. Det italienska 'Lustri', 'lustrer' är alltså ett udda ord även i Italien, lämpligt att slå blå dunster i folks ögon med.

Jag ville kolla upp vad pluralformen 'Lustri' fick heta i svensk översättning, SAOL skriver att ordet är oböjligt, så jag lånade den på biblioteket. Översättaren Karin Alin valde som synes 'lustrer', inte 'lustra' i analogi med faktum -- fakta etc.

Men när jag kikar igenom den svenska översättningen från 1946 och jämför den med min italienska bok så märker jag snart stora skillnader. Bokens första kapitel är starkt förkortat och en rolig episod om när en hetlevrad fattiglapp (eller hur man nu ska översätta 'cafone' som inte översätts i den svenska boken) slår sönder byns gatlyktor sedan strömmen dragits in har helt strukits. Varför har man gjort så? Det står att det är en "reviderad översättning", men så hårdhänt kan man väl inte gå fram?

Vladimir Nabokov blev ju på sin tid vansinnig när det gick upp för honom att den svenska översättningen av 'Lolita' hade blivit "bearbetad" och tvingade förlaget att bränna upp restupplagan.

Översättaren Karin Alin känner jag igen från andra böcker så hon lär kunna sitt hantverk. Jag ser att boken ingår i en serie som kallas 'De stora arbetarskildringarna' utgiven på Tidens förlag och funderar på om den här misshandeln av texten är politiskt betingad, att man strukit de humoristiska inslagen för att böndernas eländiga levnadsförhållanden tydligare ska framgå. En slags unken "välmenande" censur alltså.

Men så tycks inte vara fallet. Jag hittar faktisk en rolig episod i den svenska boken som inte finns i den italienska. Där berättas bland annat om en fattig stackare som far till Rom och anlitas av en präst. Han ska förmå unga bondkvinnor, nyanlända till den stora staden, att bege sig till prästen för bikt och vidare mer handgriplig själasörjning. Det hela tar en ände med förskräckelse när han för att göra det bekvämt för sig börjar skicka honom kvinnor "som gjort kärleken till sitt yrke" och den fromme mannen åker på en "otäck sjukdom".

Jag blir alltså inte klok på varför den svenska och italienska texten skiljer sig åt. Kan det vara så att författaren själv på sin tid skrev en ny omarbetad version? Vilket som är det en synnerligen läsvärd bok som borde upptäckas av fler.