Man skall inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten...

...fast det där har dom inte fattat på Ica Maxi, det där med storviltsjakt och krämarinstinkt alltså. Jag köpte en liten gullig teddybjörn för knappa femtiolappen och hur jag än letade hittade jag inget kulhål. Han, för i min heteronormativa bild av världen är det bara hanar som bär töntattributet fluga, som den här björnuslingen, vilken efter en snabb scanning vid en av apparaterna för detta ändamål visar sig lystra till namnet Simba och kosta exakt 49.50, ska efter en ett antal väl utförda handgrepp, eller jag ska nog inte vara så finkänslig, vi snackar teddybjörnsslakt här, förvandlas till en lämplig present till en bekant som ska uppvaktas imorgon.

En teddybjörn upplagd på bandet vid kassan utgör en suggestiv anblick. Man får lite känslan av att det bär av mot slakt. Jag köpte också en smaskig delikatessyoghurt och placerade nallen med nosen mot burken så att det såg ut som en fyll-nalle som somnat drickandes ur en tunna jäst honung. Den söta unga flickan i kassan anar ingenting om mina planer för nallen. Hon hälsar översvallande vänligt och frågar lite grand på skämt kan man tro: "Vem är det som har varit snäll?" Jag svarar lite tvekande att en kompis fått barn, jag kan ju inte gärna säga att jag tänkt stycka teddybjörnen och göra om den till en matta. I alla fall är det svårt att foga in en sådan förklaring på ett lämpligt sätt i den vanligen enfaldiga dialog som uppstår mellan kund och personal i ett snabbköp. Det är därför jag brukar inta en lite distanserad hållning till personalen när jag handlar. Visst, jag är artig, hejar och så, men det är inte lönt att snacka vidare. Tyvärr.

Min kompis har nyss flyttat till ett hus och dessutom blivit far. Och framför den stora öppna spisen i varje rustik boning måste det naturligtvis ligga en stor björnfäll, likt den som betjänten alltid snubblar över i den där usla sketchen som jag antar att SVT fortfarande envisas med att reprisera vid nyår. Jag har ingen aning, måste ha varit tjugo år sedan jag såg den senast.

Kompisens boning är föga rustik, ett radhus tror jag, och den öppna spisen saknas, därför bör även björnfällen skalas ner till en passande nivå. Så det får bli en uppfläkt made-in-peoples-republic-of-china-Simba att räcka över imorgon. Omvandlingen från teddybjörn till fäll var enklare än befarat. Inga Catrine da Costa-vibbar där inte. Det gick att sprätta rätt bra längs sömmarna, men det måste medges att det var en speciell känsla att sätta den första knivstöten i nallens mage. Hade min yngsta brorsdotter (4 år) sett mig hade jag i hennes ögon antagligen för evigt blivit sedd som en ond person. Hennes storasyster (7 år) hade antagligen bara skrattat.

Såg förresten 'Grizzly Man' i veckan, Werner Herzogs film om en man som varje sommar i tretton år bodde med grizzlybjörnar i Alaska, en tradition som fick ett abrupt slut när björnarna till slut insåg att han gick att äta. En sorglig historia. Killen ville desperat att björnarna skulle passa in i hans idé om det perfekta samhället. Han behandlade djuren som kompisar och blev också arg på flugor som inte visade hyfs. Lite som rollspelare som vill leka medeltid men ändå byta till rena trosor/kalsonger varje dag.