Prinsessan på ärten

Kände mig slö idag. Det blev varken någon löpning eller cykeltur i det vackra vädret. Istället tog jag en promenad. För att skoja till det gick jag barfota. Det är rätt skönt och är bra om man annars brukar löpträna eftersom musklerna i fötter och underben stärks och likaså fotlederna. Förebygger benhinneinflammation lär det också göra. Upp till Skatås och runt milen. Den ska ju vara terräng, det vet man ju sedan man sprungit där. Inga problem.

Men underlaget visade sig inte vara vanlig tilltrampad jordig förna med en och annan rot, vilket jag hade tänkt mig och trott, nej fan, värsta tänkbara: grus, något man inte tänker på när man har skor. Inte väl underhållet heller utan snarare grusrester, det som blivit kvar sedan det mesta sköljts bort av regn under årens lopp. En del grus på sina ställen, men här och var bara små och synnerligen irriterande korn, lite som en spikmatta med bara en spik, en sådan som Trazan och Banarne skulle fakirträna på innan de gick på den riktiga i den saligt avmagnetiserade julmorgonsserien.

Men som Nietzsche sade: "Was mich nicht umbringt macht mich stärker" och han måste väl också ha inkluderat fotsulorna i jaget, fastän de sitter underst även på en övermänniska. Så när jag väl börjat gå så gav jag mig fan på att komma runt. Det gör faktiskt inte på långt när lika ont om man går med mer uttalat böjda knän, lite åt duckwalk-hållet, inte lika djupt men ganska silly. Sedan ska man ta mark långt fram på foten och inte sätta tyngden på hälen, precis som fallet är vid barfotalöpning.

Jag möter en äldre dam med hund som frågar mig om det inte gör ont. Det är klart som fan att det gör ont, men det säger jag ju inte utan drar till med att "man vänjer sig" och att "det inte är så farligt" o.s.v. Det är inte ofta man blir tilltalad när man är ute och promenerar/springer. Kanske är det så att utan skor så utgör man inget hot, eller är åtminstone ett hot man lätt kan springa ifrån och det är därmed lättare för en äldre dam att våga ta kontakt med en. Fast helt säker på att jag var ofarlig kunde hon ju inte vara. Jag hade faktiskt skor och strumpor i ryggsäcken. Men jag plockade ju inte med dem för att snabbt kunna snöra på och överfalla kvinnor vid lämpligt tillfälle, utan för det fall att jag skulle få blåsor. Långsökt resonemang om överfall och klädsel kan tyckas, men inte konstigare än de resonemang om kvinnors klädsel som advokaterna brukar föra vid våldtäktsmål.

Och efter de aderton kilometrarna håller ett par levande mockasiner på att bildas runt foten.