En vit fläck på trubadurkartan

Jag antar att man inte omsjunger någonting gratis som trubadur. De är precis som vi andra, eller snarare värre. Inga stämband sätts i dallring om det inte ger konkret utdelning i form av sex, mat och sprit eller vad annat man kan tänka sig att en trubadur behöver för att tuffa runt i tillvaron. Det är svårt att sätta sig in i dennes situation men vad beträffar omsjungna kroppsdelar så ser jag framför mig en trubadur blickandes över en anatomiplansch där han för ett kort resonemang med en erfaren slaktare för att tänka ut vilken bit av den mänskliga kroppen som ska bli poetiskt förevigad härnäst för att ge klirr i kassan, dagen till ära.

Är det inte så?

Jag har ont i vaderna. Vanlig hederlig träningsvärk, även om jag tycker att träningsvärken visar obehagliga zigenarfasoner när den blossar upp som värst först efter två dagar. Det är omfasning till framfotslöpning som gäller. Så tunna skor som möjligt och nedsättning av löparfoten strax bakom tårna. Detta till skillnad från den hälisättning som dagens överbeskyddande löparpjäxor anbefaller. En skonsam dämpning av stöten följer, men vaderna får ta mer ansvar än vad annars är fallet. Därav denna molande värk. Och ett molande förvandlas i det långa loppet till blues i huvudet om man inte ser upp. Därför söker jag en avlastning redan nu.

Musik för de stora vidderna. En Pessoa för klaviaturen. Jag får nog ta och leta upp något med Brian Eno.