Martin Ljung-paradoxen

Numera räcker det med en titt i imdb för att en skådespelares karriär ska var blottad ända inpå bara ryggmärgen, eller annat valfritt anatomiskt referensobjekt som kan tänkas väcka motsvarande förlägenhet.

En titt på Martin Ljung och tusan: han har inte dykt upp i något jag har sett sedan 'Farbror Frippes skafferi', tydligen från 1976, och då jag minns att jag satt i kalasbyxor med mina medinspärrade i lågstadiets grupprum, såg skiten, och som enda bestående känsla registrerade en oroande tanke att denna vithåriga gubbe snart skulle falla död ner i någon av de allehanda åkommor man vagt anade var förknippade just med vithåriga gubbar så är det förbluffande att han fortfarande lever.

Han fyller nittio i sommar.

Elake Arne

Det är något paradoxalt sympatiskt med genuint elaka personer. Nu snackar jag inte om folk som skor sig på andra, utan de som så att säga är oegennyttigt elaka utan att tjäna på det själva. Ett slags idealister som är osympatiska i alla lägen trots att de själva har allt att förlora.

Verkar det vara rena snömoset?

Så sant. Men visst måste alla som minns Trazan Apansson hysa en och och annan varm känsla för elaka Arne som hade allehanda sattyg i beredskap för alla och envar i varje situation.

"Var elak!
Alltid elak!"

-- för att parafrasera Baden-Powell, den fete pedofilen som lade grunden till scoutrörelsen.

Som elake Arne känner jag mig varje gång jag besöker en blogg som jag av en slump snubblade över, författad av en av mina elever vars intellektuella prestationer inte riktigt står i paritet med den höga svansföringen. Kul att läsa och än så länge tycks jag inte ha fallit i onåd.

Sidan får vila i anonymitet, elakare än så är jag inte.

Det våras för dödsångesten

Med en sövande skön houserytm i hörlurarna tycks vad som helst kunna hända om man inte är på sin vakt, vilket tycks vara fallet nu när jag skriver ett inlägg trots att mina hjärnhalvor i ett otippat nyårs-samförstånd tummat på att bloggande inte är något för mig.

Houserytm. Breakbeat. Dub. Leve webbradion!

Numera kan man få sig vilken musik man vill till livs via internet och slipper utsättas för mongoloida tonirritationer från Halmstad ( nej, inte Gessle i första hand, jag tänkte på boten a).

Musiksvälten är ett minne blott.

Annat var det 1986 när polarn kom hem från tågluffen och berättade att radiokanalerna i BeNeLux-länderna låg tätare på FM-bandet än, än... [valfri homoerotisk liknelse med mustacher och pungsvett i intim samvaro].

Där kunde man ratta in precis allt... nåja... men för någon som gillade Front 242 och Skinny Puppy kan det ju vara kul att höra att eterns domptörer erkänner deras existens och inte bara förpestar omgivningen med Kicki Danielsson och Springsteen.

Där nere visste de att ta tillvara på folks nyfikenhet. Här hemma regerade glasögonormen Kaj Kindvall.

Och av kopplingen till rubriken blev intet kvar. Kanske ett memento mori: Ge fan i att blogga! Mel Brooks har slutat släppa ifrån sig dynga. Nu är du så god och följer hans exempel!

Ok då! Förlåt.