Due birre

Jag var ute och tog en öl (= två) med en gammal granne i kväll. I ärlighetens namn håller jag med Lars von Trier som anser att 80-90% av våra medmänniskor är idioter. Det senare procenttalet rörde danskar, det första svenskar, men hans smil vid förkunnandet under den tv-intervju då detta sades antydde att detta bara var fjäsk inför representanterna från den stora grannen i öster.

Hur som helst, med dessa siffror i gott minne, och genom att blicka omkring i bekantskapskretsen så inser man att en öl med grannen är något tämligen sällsynt. Vi var grannar för tio år sedan. Vi är inte helt tajta, men som i viss mån kufar, båda två, lite i clinch med vår omgivning, fastän denna inte alltid märker av det (en myra som boxar på en elefant) så trivs vi ganska bra ihop.

Nåväl, under denna ölkonversation så sades inget speciellt alls. Våra stämband vibrerade i ganska förutsägbara mönster som stämde rätt bra överens med vad en utomstående skulle kunna förvänta sig med utgångspunkt i jämförelser med diverse språkliga referensverk som svenska akademien och liknande onanistklubbar låter gå till trycket.

Det är just det. Man pratar, man rör runt, så att säga, kring förutsägbara ämnen som en slev nedstucken i en skål fylld av trög svårforcerad deg och återvänder därmed snart obönhörligt till begynnelsepunkten.

Inget har hänt.

Fast det kanske är i det som den verkliga tillfredsställelsen ligger. Eller att bli full.

Oavgjort?