Pynchon eller Modiano?

Den torsdag närmar sig då den svenska akademiens ständige sekreterare ska tillkännage årets pristagare i litteratur. Gert Fylkings utrop "äntligen" var kul första gången. Nu är det väl mindre kul. Jag tycker dock ändå att Fylking i allmänhet är underskattad faktiskt. Men han huserar väl i någon sketen reklamradiokanal har jag för mig. Synd.

Lustigt är att höra på nätet tillkännagivadet av pristagarna det år på sjuttiotalet då Martinsson/Johnsson fick dela på priset. Dåvarande sekreteraren Karl-Ragnar Gierow sade då till den församlade pressen något i stil med: "Årets nobelpris i litteratur går till... ...ja, vem tror ni?" innan han basunerade ut nyheten. Så Horace fisförnämhet har inte full historisk täckning.

Jag ser att den lycklige skriftställaren kan kvittera ut omkring 10 miljoner kronor. Jösses! Detta att jämföra med det största franska priset, Prix Goncourt, Goncourtpriset, som ligger på hundra franc, eller numera tio euro. Å andra sidan är priset i fråga närmast en garanti för att försäljningssiffrorna ska rasa i höjden.

Både vad gäller detta pris och krutkillens, så är det slående hur olika samtidens och eftervärldens omdömen är: Det är sällan det är just pristagarnas verk som lever vidare.

Jag håller på vemodige fransmannen Modiano och ordfyrverkeriernas mästare Pynchon.

MSF0M0CG

Jag tänkte kolla hur bra Google är.

En gång till:

MSF0M0CG

Genetiskt sett är jag till 50 % smålänning. Det är farsan som jag kan skylla på där. Mina fastrar, som har bott i Stockholm i snart sextio år, får något triumferande i blicken när de påpekar att Lena Philipsson minsann också är småländska. Själv ligger jag lågt.

En enveten släkting som jag inte har närmare koll på har benat ut min farmors ursprung bakåt i fyra generationer. Således kan jag doppa tårna i den småländska 1700-talsmyllan, åtminstone i överförd bemärkelse (vad det nu betyder).

Det är fascinerade att se att människornas rörlighet är ett fenomen som tycks ta sin början kring förra sekelskiftet. Innan dess var man fast i sin bondhåla. De där (som jag föreställer mig) kortväxta och kärva bönderna framlevde sina liv generation efter generation i samma byar i trakterna kring Jönköping där jag antar att livet kretsade kring att bygga gärdsgårdar av stenbumlingar mödosamt uppbrutna ur en mager åkertäppa samt att envetet be till Gud att ryggvärken detta gav upphov till skulle försvinna. Namn som 'Israel' och liknande tyder på självmordsbombartendenser eller möjligen djup religiositet, beroende på hur man ser på saken.

Jag saknar visserligen all form av gudstro, men snål som en smålänning, det är jag minsann. Vissa ryggar tillbaka inför ordet snål. Det har en negativ klang. Vissa kanske vill säga sparsam. Vissa vill påpeka att de snarare än att vara snåla väljer vad de lägger pengar på, men jag tycker att det är dags att bejaka ordet snål. Jag har helt enkelt en låg omsättning. Om man inte låter sig luras att köpa en massa onödigt skräp så behöver man heller inte matcha dessa onödiga utgifter med hög inkomst.

Till saken: Jag var inne på en av dessa otalet dating-sajter som finns. Istället för namn får man en konstig kod, i mitt fall MSF0M0CG, så att man inte ska kunna kontakta intressanta representanter för de motsatta könet utan hallicksajtens förmedling. Helt plötsligt är det någon som vill ha kontakt. Haken är att man måste bli vad som kallas "premiummedlem" för att kunna besvara kontakten. Scientologvibbarna blir inte mindre när man inser att detta kommer att kosta 995 spänn. Så om damen ifråga har lite koll på dataläget tänkte jag att hon kanske kunde googla på MSF0M0CG och hitta mig utan den tyska firmans inverkan. En fåfäng förhoppning.

Jag blir avundsjuk på de mina småländska anfäder. Det må ha varit trångbott, kallt och fullt med löss i deras små stugor, men nog fan såg de till att skaffa sig dussinet barn per skalle. De visste att förvalta sin tid. Min tv har nu varit trasig i tre veckor. Jag saknar den inte.

Åh nej! Tar den usla musiken aldrig slut?

Fibes, Oh Fibes: Först trodde jag att det var Erik Gadd som hade återuppstått från de döda, sången tydde på det. Sedan kom jag på att han faktiskt inte har dött än. Ytterligare en bråkdel av en sekund senare inser jag att det inte spelar någon roll, ty effekten är densamma.

En Erik Gadd stadd i förruttnelse är den närmaste beskrivning man kan komma vid etiketteringen av 'Fibes Oh Fibes'. Jag antar att "fibes" är vad som återstår i uttalsväg för någon som genom enträgna och oönskade musikaliska uttrycksförsök fått tänderna utslagna av en uppbragt omgivning, när denne vill säga "vibes". Det gör inte så mycket. Ordet "Vibes" ska bara användas av de som vet dess betydelse. Ledsamt att cd:ns så länge förutspådda död inte innebär att sånt här skräp också dras med bort och ner i intigheten.

Extremsport

Redan de gamla grekerna, och tidigare än så kan det vara, som i det här fallet.

Jag snackar om den minoiska kulturen, den som uppstod på Kreta och antagligen gick under när den vulkan vars rester i dag utgör atollön San Torini exploderade, vilket gav upphov till en flodvåg som spolade bort denna högkultur som -- vilken ödets ironi -- om jag minns rätt, var den första med kloaker där skiten spolades bort.

De kanske ska räknas som greker de också? Jag vet inte säkert, men i likhet med andra utdödingar har de naturligtvis lämnat spår efter sig. Krukskärvor bland annat. En sak som de roade sig med var tjurhoppning och den avbildas ofta på gamla krukor från denna tid.

Nu ska man inte förväxla tjurhoppning med tjurrusning, denna spanska sedvänja som gjort Pamplona berömd. Nej, tjurhoppning går till så att man istället för att springa undan när en tjur rusar emot en tar tag i tjurens horn och med hjälp av dessa svingar sig över tjurens rygg, gör en volt och förhoppningsvis landar på fötterna bakom den snopna besten. Jag har aldrig sett detta praktiseras i verkligheten, men skulle gärna vilja göra det och kanske allra helst i en lite moderniserad variant som kanske kunde locka till sig en del av dessa djärva ynglingar som faller för sporter med neonfärgade accessoarer, det som kallas "extremsporter".

Jag föreslår att möjligheterna undersöks att arrangera bilhoppning.

Jag tänker mig en bil som kommer emot en i, säg sjuttio knyck, till att börja med. Man kastar sig emot den framstormande bilen, låter händerna lätt ta stöd i motorhuven, eller kanske taket (här öppnar sig möjligheterna till klassindelning efter teknik, som fjäril och bröst inom simningen, eller dubbeltrapp inom skytte. Parhoppning är inte uteslutet), och svingar sig med en volt över karossen. Det vore allt en elegant uppvisning som torde locka stora åskådarskador och tänk bara vilken förtjusande rysare om någon tajmar fel och blir till mos.

Jag är också öppen för en variant där man inte ens bryr sig om att röra bilen utan bara hoppar över den. Här finns chansen för Patrik Sjöberg att göra stilfull comeback i sportsammanhang. Ingen kommer heller att klandra honom ifall han skulle vilja dra en lina eller två innan för att samla sig inför den här lite riskabla sysselsättningen.

Man kan ju för övrigt undra om inte Holm, Sjöberg och de andra inte redan tänkt att de som fotgängare faktiskt skulle kunna hoppa sig ur en farlig trafiksituation, att bättre kunna motivera den enorma träningsinsats de faktiskt lagt ner med att de förenar både nytta och nöje.

Påvens erektion

Då påven av diverse diffusa religiösa skäl inte får ha sexuellt umgänge med vare sig kvinnor, män eller djur eller föremål av vare sig organiskt eller oorganiskt material (de senare exemplen antaganden som jag inte har belägg för men som antagligen vilken prelat som helst som man greppar tag i på gatan nickande skulle gå i god för oavsett tidpunkt på dygnet) så måste den därigenom ackumulerade sexuella energin kunna säga ett och annat om tillståndet i världen.

Så varför kryptiskt fråga sig vart världen är på väg när det räcker att se vartåt påvens svullna kuk pekar?

Är påvens balle att betrakta som en helig slagruta som leder oss till syndernas förlåtelse? Eller finns det en helig bulla som stadgar att påvekuken måste runkas varje dag av de närmaste kardinalerna för att vara så tillfredsställd och förslappad att en fiende som smyger in i påvens sovgemak om natten inte ska kunna lista ut vartåt världen är på väg?

Vad beträffar växthuseffekt, nya Volvomodeller och vinnaren i Idol2006 så undras det i slott och koja.

Sök svaret i den riktning dit Benedictus penis pekar, den som vågar.

Ackusativ, som vi germanister säger. Nicht Wahr, Joseph?

Roms sju kullar

Jag kommer inte exakt håg vad de heter, dessa sju ställen där tårna kunde hållas torra när Tiberns vatten steg. En googling skulle naturligtvis ge ett snabbt resultat, men nej. Jag är fåfäng, jag borde veta och vill ej kolla, mitt minne säger mig: Capitolium är en. Viminalen en annan, Quirinalen, Aquitinen, Cealus, Palatinen och så en till.

Inte nog med att de har ork att ge namn på kullar i Rom, de är verkligen kullar och det betyder att den lata siestakulturen har antika rötter. Ty den som har varit i Rom vet att man inte märker att man står på en av de sju kullarna om man inte läser det i en broschyr, vilket inte är det lättaste eftersom vi snackar Europa, inte USA-anpassade Sverige. Man kan lycklicktvis inte förvänta sig att få alla fakta serverade på ett angosaxiskt fat där nere i den eviga staden.

Nåväl.

En bifurkation har uppstått. Vilket spår ska jag anträda? Kullar eller eviga städer?

Jag avstår från att avhandla den plågsamt njutbara tanken på en sydeuropeisk evig stad (jag räds inte drunknandet i sololja så mycket som (ja, fan, inte vet jag)) och fortsätter att klanka på den typisktskt sydeuropeiska egenheten att ange en knappt antydd puckel i geografien som kulle. Det är kanske inte så underligt som det låter när man betänker danskarnas Himmelsbjerg. Göteborg har fler höga kullar, men inte fan är det någon intressant stad för det.

Den där Skansenliknande sörjan av små sönderslagna marmorbitar som finns på Forum Romanum i all ära. Jag älskar Rom framför allt för den väldiga tiotalet meter höga stadsmur som naturligtvis inte längre innesluter staden i sin helhet, men som i de delar där den ännu är upprätt ger en omedelbar insikt om hur mäktig staden en gång var. Jag föredrar styrka som uppvisas i massivt bränt tegel framför fjolliga statyer.

Arbetsekvationen

Jag tycker att devisen "Arbeit macht frei" har fått lite oförtjänt dåligt rykte den senaste tiden. "Den senaste tiden?", "Andra världskriget?" undrar kanske någon. Mitt perspektiv skiljer sig en aning från det som de idioter som förespråkar evig tillväxt har. De som blundar för morgondagen kanske man skulle kunna säga. Förnekare av växthuseffekten hör också hit. "Den senaste tiden" är en eon i en korkad kvartalskapitalistisk ekonoms ögon. Ett par generationer betyder det för mig i detta fall.

För är det inte så att arbete faktiskt skänker ro, i en äkta och icke ironisk bemärkelse? Jag skulle tro att människan försöker hålla sin dödsångest i schack just genom att hålla sig sysselsatt. Ekorrarna skulle säkert ta livet av sig om de inte vore så förjolat sysselsatta med att samla ekollon.

Självmordsbenägenheten lär gå ner i krigstider. Det här inläggets, om man så vill, depressiva inriktning, eller livsbejakande om man så vill, har inget som helst samröre med att jag bor mindre än femhundra meter från Sveriges mest förljugna och artificiella lustcentra, Liseberg.

Det finns väl inget så rogivande som en brinnande nöjespark. Det är därför alla åkattraktioner numera byggs i stål och inte i trä. De som äger skiten vill bara tjäna pengar och beröva oss vanliga dödliga möjligheten till lustfull längtan att få bese en övertänd berg-dal-bana. Och tryckimpregnerat trä är lika illa. Punkt slut.

Och jag har fått jobb. 75% på en vettig skola. Friden lägger sig som Klabbarparns liljor.