Arbetsekvationen

Jag tycker att devisen "Arbeit macht frei" har fått lite oförtjänt dåligt rykte den senaste tiden. "Den senaste tiden?", "Andra världskriget?" undrar kanske någon. Mitt perspektiv skiljer sig en aning från det som de idioter som förespråkar evig tillväxt har. De som blundar för morgondagen kanske man skulle kunna säga. Förnekare av växthuseffekten hör också hit. "Den senaste tiden" är en eon i en korkad kvartalskapitalistisk ekonoms ögon. Ett par generationer betyder det för mig i detta fall.

För är det inte så att arbete faktiskt skänker ro, i en äkta och icke ironisk bemärkelse? Jag skulle tro att människan försöker hålla sin dödsångest i schack just genom att hålla sig sysselsatt. Ekorrarna skulle säkert ta livet av sig om de inte vore så förjolat sysselsatta med att samla ekollon.

Självmordsbenägenheten lär gå ner i krigstider. Det här inläggets, om man så vill, depressiva inriktning, eller livsbejakande om man så vill, har inget som helst samröre med att jag bor mindre än femhundra meter från Sveriges mest förljugna och artificiella lustcentra, Liseberg.

Det finns väl inget så rogivande som en brinnande nöjespark. Det är därför alla åkattraktioner numera byggs i stål och inte i trä. De som äger skiten vill bara tjäna pengar och beröva oss vanliga dödliga möjligheten till lustfull längtan att få bese en övertänd berg-dal-bana. Och tryckimpregnerat trä är lika illa. Punkt slut.

Och jag har fått jobb. 75% på en vettig skola. Friden lägger sig som Klabbarparns liljor.