Min Volkswagenbuss är min borg

Rubrikens tema gestaltade sig i ett lite mindre format vid 1991 års Roskildefestival där tre tyskar, två män och en kvinna, bodde i en bil bredvid vår på campingparkeringsplatsen.

Vi besökte vår bil då och då för att hämta någonting. Det finns alltid en kvarlämnad flaska kiwivin eller jordgubbs-lambrusco (om denna dryck verkligen existerar) som väntar på att bli uppdrucken eller möjligtvis en uppfällbar stol som kan lindra värkande lemmar borta vid tälten. Men tyskarna satt alltid där inne i sin bil och flinade.

Rollfördelningen minns jag som följer: Kille och tjej som är ihop sitter i framsätena; polaren i baksätet. Mustach på herrskapet, damen antagligen utan. Ifall det fanns någon slitning i gruppen framgick inte detta eftersom den dimmiga atmosfären som skönjdes inne i kupén vittnade om en ständigt tänd fredspipa.

Så, vad har barnuppfostran med detta att göra? Jag läste kamratposten i tidig ålder och fick inte leka med vapenleksaker. Blev jag en bättre människa av det? Jag vet inte hur min mor tänkte och nu är det för sent att fråga. Hur tacklar man som småbarnsförälder skräcken över att ens försvarslösa barn någon gång i framtiden kommer att konfronteras med haschrökande tyskar?

Svaret ligger som Bob Dylan antyder i den friska själlandsluften, även om den lyckligtvis sällan blåser upp till något värdigt att nämna i rapporterna från Norrköping.

Jag får väl åka dit nästa år igen.