Kamelen tittar ner på landningsbanan

Ett fenomen som jag aldrig fått ordentlig kläm på är den akademiske lodisen. Var och en som ägnat sig åt högre studier har sett dem. Överåriga, sjaskiga män som rantar omkring på universitet och högskolor utan att studera, eller det kanske de gör, men knappast i snabbare takt än att examensbeviset trillar ner i brevlådan samtidigt som dödsattesten.

De håller företrädesvis till i biblioteket, gärna med en viktig min på läpparna och i full färd med att kopiera något material som antagligen kommer att leda fram till en omstörtande upptäckt som förändrar allas våra livsbetingelser på denna planet. Det är så det ser ut. De kan konsten att se viktiga ut. I alla fall vissa.

Jag stötte nyss på en i stadsblioteket. Men han hade sänkt den akademiska garden och gått över till att snarare än "akademisk" vara en "offentlig-byggnad"-lodis, en harmlös och säkert trevlig en som naturligtvis har rätt att fördriva tiden med att läsa utländska finanstidningar så länge han inte stör eller smakar starkt.

Såvitt jag tror mig förstå kommer dessa "studentikosa" särlingar i två varianter. Inte så att de varierar i färgskala eller storlek, nej, det är ursprunget det kommer an på.

Den ena typen är överliggaren som aldrig blev klar. En sådan stötte jag själv på när jag pluggade och var engagerad i kårlivet i början på nittiotalet. Denne hade suttit i kårstyrelsen i mitten av sjuttiotalet och fungerade som kårens revisor och det var allmänt känt att när föreningens bokföring skulle granskas brukade allt gå bra om han blev bjuden på öl. Honom ser jag fortfarande traska runt i den eviga triangeln Chalmers-Universitetsbiblioteket-Systembolaget i sliten kostym, med plastpåse och mystiska ärenden i blicken.

Till denna grupp hör också de som drabbats av en psykos och hänger kvar i den miljö de befann sig i när sjukdomen bröt ut. Ett sätt att finna en bedräglig trygghet i tillvaron, skulle jag tro.

Den andra typen utgörs just av "offentlig-byggnad"-lodisar, de med en lite mer sofistikerad image än sina gelikar, de som upptäcker att de inte blir utkörda så länge de klarar av att 'iaktta tystnad' i bibliotekets lokaler. Varför hänga i en väntkur eller på centralen när man kan frottera sig med samhällets intelligentia?

När jag pluggade brukade en medelålders latinamerikan duscha i kårhuset. Han hejade alltid och gjorde inte en fluga för när. Å andra sidan hörde han väl egentligen inte till denna fascinerande skara som med viktig min ränner runt i biblioteket på jakt efter vad?