Municipalsamhällets vedermödor

Man kan tänka sig att ett blogginlägg skrivet med Jean-Michael Jarre i lurarna ska skeva iväg åt ett oönskat håll. Så är inte fallet (hoppas jag). Man förs långt upp i en mental stratosfär av ljudkaskader. Metalliska minnesfragment gruffar med varandra som biljardkulor, eller kanske som kombattanter i ett mobbingbråk på en engelsk internatskola, fast de får inte välja själva. Minnesfragment står lägst i hierarkien.

Sedan kan man med en förnöjsamhet som är välförtjänt eller ej blicka ner på eländet där nere på denna skevt kulörta planet. Så ljuvlig ser jorden inte ut uppifrån. Det är en massa färger som saknas: rött, orange och lila för att bara nämna några. Naturen does not go punk.

Och när man från denna upphöjda position tänker efter så inser jag att jag alltmer fjärmar mig från det övriga släktet av eventuellt intelligenta apor: Jag ser sällan på teveserier.

Man förundras över hur nallar på zoo kan förhäxas av en enskild domptörs fingerfärdiga rörelser utförda med blott ena handen och likaså hur tv-skärmen har samma hypnotiska inverkan på folk när avsnittet är av dignitet två eller högre. Snärjandet i avsnitt ett kan jag inte uttala mig om, det har jag aldrig sett.

Jag tycker inte ens om Simpsons längre. Är det möjligen ett tecken på en begynnande livsleda? Fan heller, Simpson har varit präktigt i åratal. Men kan inget nytt komma?

Hassan-ibn-Sabbah, komm zurück!