Roms sju kullar

Jag kommer inte exakt håg vad de heter, dessa sju ställen där tårna kunde hållas torra när Tiberns vatten steg. En googling skulle naturligtvis ge ett snabbt resultat, men nej. Jag är fåfäng, jag borde veta och vill ej kolla, mitt minne säger mig: Capitolium är en. Viminalen en annan, Quirinalen, Aquitinen, Cealus, Palatinen och så en till.

Inte nog med att de har ork att ge namn på kullar i Rom, de är verkligen kullar och det betyder att den lata siestakulturen har antika rötter. Ty den som har varit i Rom vet att man inte märker att man står på en av de sju kullarna om man inte läser det i en broschyr, vilket inte är det lättaste eftersom vi snackar Europa, inte USA-anpassade Sverige. Man kan lycklicktvis inte förvänta sig att få alla fakta serverade på ett angosaxiskt fat där nere i den eviga staden.

Nåväl.

En bifurkation har uppstått. Vilket spår ska jag anträda? Kullar eller eviga städer?

Jag avstår från att avhandla den plågsamt njutbara tanken på en sydeuropeisk evig stad (jag räds inte drunknandet i sololja så mycket som (ja, fan, inte vet jag)) och fortsätter att klanka på den typisktskt sydeuropeiska egenheten att ange en knappt antydd puckel i geografien som kulle. Det är kanske inte så underligt som det låter när man betänker danskarnas Himmelsbjerg. Göteborg har fler höga kullar, men inte fan är det någon intressant stad för det.

Den där Skansenliknande sörjan av små sönderslagna marmorbitar som finns på Forum Romanum i all ära. Jag älskar Rom framför allt för den väldiga tiotalet meter höga stadsmur som naturligtvis inte längre innesluter staden i sin helhet, men som i de delar där den ännu är upprätt ger en omedelbar insikt om hur mäktig staden en gång var. Jag föredrar styrka som uppvisas i massivt bränt tegel framför fjolliga statyer.