Tidens lösaktighet
Jag satte på skivan 'Soul Mining' med The the för att kunna konstatera att det är en tidlös platta och därefter kunna bluddra på i all evighet hur detta med tidlöshet är en sällsynt kvalitet som är oemotståndlig att klamra sig fast vid oavsett om det gäller film, musik, böcker, eller vad vet jag.
Men den är präglad av sin tid. Inte så mycket i uttrycket, snarare vad gäller ljudkvaliteten och de instrument som fanns tillgängliga på den tiden. Vi snackar 1983 som upplysning för de ovetande.
Det är få, om ens några texter som jag lyssnar på. I mitt tycke är sången oftast något som snarare förstör än tillför något. När någon, som exempelvis Darin, öppnar munnen är det som när en granne börjar borra i väggen på söndag morgon. Jävligt irriterande, alltså.
Men Matt Johnson har något att säga. Jag är inte alltid säker på vad. Men det spelar ingen roll för min del. Kan väl sammanfatta det hela med att han inte är helnöjd med tillvaron och livets skiften.
Det var länge sedan han släppte en platta. Det var länge sedan jag läste en intervju.
En gång var det i ett fanzine. De intressantaste intervjuerna med artister brukar göras mitt emellan skivsläpp när de verkliga entusiasterna får chansen.
Jag minns att han var bedrövad när Thatcher vann valet, så det måste ha varit en gammal intervju. Dessutom minns jag att till varje skiva var kopplad missbruk av en viss drog.
Under inspelningen av en platta -- jag kommer inte ihåg vilken, men gissar på Mind Bomb, som jag inte gillar så särskilt -- levde han bara på LSD, skalade vindruvor och destillerat vatten.
Men resultatet var - som jag ser det -- nedslående.
Soul Mining, däremot, är ett mästerverk. Tidslöst, eller ej.
Till saken hör att han bodde i Göteborg, kanske fortfarande bor och inte fan har han uppträtt här. Tvärtom är det tvärtyst. Det säger väl allt om denna piss-stads som bara kräks ur sig musikaliskt träck som 'Fibes oh fibes' och så ett band som jag till min oförställda glädje nu inser att jag till all lycka glömt namnet på.
Men Soundtrack of our lives är ok.
Men den är präglad av sin tid. Inte så mycket i uttrycket, snarare vad gäller ljudkvaliteten och de instrument som fanns tillgängliga på den tiden. Vi snackar 1983 som upplysning för de ovetande.
Det är få, om ens några texter som jag lyssnar på. I mitt tycke är sången oftast något som snarare förstör än tillför något. När någon, som exempelvis Darin, öppnar munnen är det som när en granne börjar borra i väggen på söndag morgon. Jävligt irriterande, alltså.
Men Matt Johnson har något att säga. Jag är inte alltid säker på vad. Men det spelar ingen roll för min del. Kan väl sammanfatta det hela med att han inte är helnöjd med tillvaron och livets skiften.
Det var länge sedan han släppte en platta. Det var länge sedan jag läste en intervju.
En gång var det i ett fanzine. De intressantaste intervjuerna med artister brukar göras mitt emellan skivsläpp när de verkliga entusiasterna får chansen.
Jag minns att han var bedrövad när Thatcher vann valet, så det måste ha varit en gammal intervju. Dessutom minns jag att till varje skiva var kopplad missbruk av en viss drog.
Under inspelningen av en platta -- jag kommer inte ihåg vilken, men gissar på Mind Bomb, som jag inte gillar så särskilt -- levde han bara på LSD, skalade vindruvor och destillerat vatten.
Men resultatet var - som jag ser det -- nedslående.
Soul Mining, däremot, är ett mästerverk. Tidslöst, eller ej.
Till saken hör att han bodde i Göteborg, kanske fortfarande bor och inte fan har han uppträtt här. Tvärtom är det tvärtyst. Det säger väl allt om denna piss-stads som bara kräks ur sig musikaliskt träck som 'Fibes oh fibes' och så ett band som jag till min oförställda glädje nu inser att jag till all lycka glömt namnet på.
Men Soundtrack of our lives är ok.
posted by vaskrensarn at 3:17 em
2 Comments:
om TSOOL tycker du inte, säger du bara för att vara lite publikfriande
Framför allt gillar jag Ebbots allt större mage. Det är som att vänta på födseln av ett allt större men oförlösbart foster som kanske kan rädda oss alla.
Skicka en kommentar
<< Home