Det tar tid att komma till insikt

Livet är fyllt av en räcka upplevelser som var och en leder till att man blir alltmer cynisk, eller så kopplas galenskapen in som skyddsmekanism, man skaffar sig stora glasögon, går med i en kristen kör och bekänner sina synder inför Runar.

I det första sveket invaggas man i tron på en tomte, som några år senare visar sig inte existera (jag har själv skrämt småsläktingar i detta spektakel som egentligen är de vuxnas andningshål i vad som brukar kallas barnens högtid -- fast alla vet att dagen är helgad till den fria och otyglade handeln). Därefter följer uppvaknandena på varandra. Gemensamt har de att den sanning man trodde på inte var sann.

Fast jag hade tänkt att skriva om gruppen The Charlatans. Det är dem jag lysnar på nu. I ärlighetens namn tänker jag faktiskt bara på omslaget till en av deras skivor.

Som jag har lagt upp det hela kunde man misstänka att jag har för avsikt att leda i bevis att Charlatans skulle vara ena riktigt elaka personer som ständigt överträder treminutersgränsen för tomgångskörning och liknande. Så är inte fallet.

Det var sveket ovan jag tänkte återkomma till och är det då inte värst med ett svek som inte existerar, som bara känns inombords?

Jag talar om omslaget till deras debutskiva 'Some friendly'. I flera år såg jag omslaget som en suddig sörja av färger.

Först efter kanske fem år år insåg jag plötsligt att omslaget var en porträttbild av gruppen, visserligen digitalt förvanskad, men ändå fullt synlig och avkodbar (tänk -- "avkodbar" -- : ett enda ord och alla konstkritiker får erektion).

Jag grämer mig bara att jag inte såg det direkt. Det är som att inte ha förstått att tomten var på låtsas. Och det här med klapparna förstår jag inte alls.

Och det värsta är att jag aldrig kan se det suddiga trevliga skivomslaget jag en gång såg. När kaoset en gång blivit ordnat så kan det aldrig bli till kaos igen.