Sophia Loren, vilken kvinna!

De europeiska kvinnliga filmstjärnorna är betydligt elegantare än sina amerikanska medsystrar, främst de franska.

Och så var vi där igen (och det finns ingen koppling till ovanstående mening som skrevs nu på slutet efter att rubriken satts, lite som att hoppa hage, osv.):

Jo, jag tycker att prostitutionen ska legaliseras. Att tro att den går att få bort med lagstiftning är naivt, på gränsen till enfaldigt. Och då dyker känsloargumentet upp: "Men skulle du vilja att din dotter prostituerade sig?" Varför detta underliga överhoppande av min egen person? Varför inte fråga om jag skulle kunna tänka mig att prostituera mig? Varför inte? Åtminstone efter en snabb fundering. För den politiska korrektheten måste väl medge att könet på den som säljer sig inte spelar någon roll, i linje med att alla i den bästa av världar också har lika stark könsdrift.

Filmen 'Una giornata particolare', på svenska 'En alldeles särskild dag', besågs i en av bergakungens salar, den 12:e närmare bestämt. Och se, filmen gick av. Det har jag aldrig varit med om förut, vad jag kan komma ihåg.

Den största förseningen av en föreställning jag någonsin varit med om inträffade på Hagabion förra året. Ganska snart efter att föreställningen satt igång blev det uppenbart att ett fyllo likt en björn lagt sig att sova på en av de främre radernas stolar och förgrymmad väckts ur sin dvala av den smattrande franska filmdialogen. Han gormade, svor och hade sig i några minuter innan filmen stoppades, ljuset tändes och en alkistämjare lyckades locka ut honom varefter filmen började om från början.

Den här italienska klassikern är en av de bättre filmer jag vet. Jag funderar på hur vidsträckt en topplista ska behöva vara för att den ska kvala in. Kanske skulle den inte ta sig in på en tio-i-topp-lista, men definitivt på en hundrabästa. Någonstans i det spannet utan att behöva precisera. Jag är trött på alla listor.

Men det finns faktiskt en slags listor som jag är mycket förtjust i: dödslistor. Man ser dem alltför sällan nuförtiden. På åttiotalet var de ett stående inslag i medias rapportering om högerextremister. Det fanns ingen gruppering med självaktning som inte kunde visa upp en egenhändigt komponerad dödslista. Fast med originaliteten var det väl lite si och så. Namn som Frank Baude (ledare för KPML(r)), Inger Segerstedt-Wiberg, Hagge Geigert, Lars Werner och Olof Palme var självklara, även om ordningsföljden skiftade. Jag kan se framför mig ett knappt skrivkunnigt skinhead med pannan i djupa veck suga på pennskaftet strax innan de självklara namnen plitas ned, gärna kryddade med någon lokal politiker eller kanske en sur granne.

Jag lever hellre i ett samhälle där ungdomarna skriver dödslistor än i ett där de tittar på Idol.