Finns det något mer vedervärdigt än svensk syntmusik?

Frågan känns i allra högsta grad berättigad när man hör gruppen 'Universal poplab' prångla ut sitt senaste missbildade alster i etern.

Tankar på samma nivå föds när jag i den meningslösa tidning som mitt fackförbund skickar ut, får syn på en kvinna med ett ganska tilltalande yttre som i ett reportage berättar om sin mer eller mindre påtvingade irländska exil i sitt nya yrke.

Snabbt skisserade sexuella fantasier faller platt till marken när hennes glasögonorm till pojkvän presenteras på nästa uppslag. Klart man blir ilsk. Irland, katoliciscm, barnbegränsning: skulle man inte kunna försegla hennes vagina med en plastic padding-propp under den tid hon residerar på denna gudfruktiga gröna katolska, och omvittnat ormfria, ö?

De är påfallande hur ofta mina fascistoida idéer ackompanjeras av ett ymnigt användande av just Plastic Padding.

Jag googlar och finner att Plastic Padding i år fyller 50 år. Det säger sig självt att Adolf Hitler aldrig fick tillgång till Plastic Paddings undergörande styrka (såvida man inte hör till dem som tror att han smet undan tredje rikets kollaps i en argentinsk u-båt).

I annat fall hade kanske utgången av kriget varit mer oviss, operativsystemen på datorerna varit framtagna i Baden-Würtemberg och låglönestäderskorna kommit från Suriname.