Konsten att förolämpa

I helgen var det ett reportage i GP om ett antal tonårstjejer som bildat en liten supporterklubb till Blåvitt. Inget ont i det. Själv har jag nog alltid gått på match för den underbara fascistiska känslan av att ingå i en ostoppbar (och lättretad) folksamling snarare än av rent fotbollsintresse.

Åt helvete med offsideregler. Allt är domarjävelns fel. osv.
Ni förstår.

Tids nog växer man till sig och sedan mitten av åttiotalet har jag bara varit på match ett par gånger. När Blåvitt vann pokalen i Malmö -93 (tror jag) och på de två sista matcherna under fotbollslandslagets sorti i Italien -90. Jag skyller dock inte på Nordin i det fallet. Dessutom var italienarna hur trevliga som helt, liksom våra motståndarsupportrar: skottarna. Ett prunkande Norditalien med en fantastiskt gemytlig stämning.

Men så uppfattar inte de där supportertjejerna saken på dagens arenor. Det ropas "hora" och "fitta" till höger och vänster i klacken om både motståndare och domare. Tjejerna beklagar sig. Det kan de gott göra, men att de ställer sig frågande till varför orden används, som det framställs i artikeln, är bara nys. Det vet de lika bra som vi andra.

Man tar till de ord som sårar mest helt enkelt. Ravelli fick skit på sin tid för att han kallade en mörkhyad motståndare som enligt honom burit sig illa åt för negerjävel eller något i den stilen. Och vad skulle han sagt istället? 'Attans mörkhyade missdådare', eller? Förolämpningar är väl till för att just förolämpa, annars skulle de inte fällas.

En dag för tiotalet år sedan började det ösregna när jag var på väg att cykla hemåt. Jag var tunnt klädd och ville hem så fort som möjligt. Jag genade sålunda mot rött ljus och en bil var tvungen att tvärnita. Han vevade ner rutan och ropade något förolämpande som jag i nuläget inte kommer ihåg. Jag kom inte på något smart att säga i min tur, trots allt var det ju jag som gjort fel, så jag slängde bara ur mig ett snabbt "Bögjävel!" till honom. Ja, för vad skulle jag säga. Snabbt ut med något bara som jag visste att han skulle bli sur över att höra. En enkel förolämpning, ett överilat svar på hans lika överilade reaktion.

Jag berättade denna episod för två tjejer på mitt gamla jobb, varav den ena är lesbisk. Hon skrattade medan hetero-tjejen bara gapade. "Men så kan man ju inte säga!"

Vilket man bevisligen kan.