Bromsa, blunda, skrik

Om jag fick bestämma skulle Sveriges radio ha en kanal som bara sände dokumentärer dygnet runt. Fast jag är ju en nyfiken typ och det kanske de flesta inte är. I alla fall tvivlar Discovery Channel på det, vilket visar sig när de känner sig nödgade att ta till en krystad sexvinkel för att locka tittare till ett program om stenåldern. Jag som trodde att man kollade på program om stenåldern för att slippa sexvinklingar, och för att det är intressant, naturligtvis.

Men de flesta ämnen håller utan krystade tillägg. I somrades visade svt en dokumentär om maffiakrig på Sicilien. Flera hundra mördades -- en vespa och en kalaschnikov är allt som behövs (för den händige hemmamördaren) -- men minns jag rätt visade man inte upp några offer, mer än blodfläckiga bilar med sönderskjutna rutor. De kommersiella kanalerna hade naturligtvis hellre köpt in någon smörja med "dramatiseringar", "rekonstruktioner" och allt vad det heter och dessutom klippt bort alla former av analys.

Men främst håller jag radiodokumentären. Man sänder ut en tjej/kille med huvudet på skaft som spelar in efter eget gottfinnande och klipper sedan ihop en berättelse ur livet. Ju banalare, desto bättre, höll jag på att säga. Nyss lyssnade jag på lokförare som berättade om hur det var att tjänstgöra under kriget då de var tvungna att köra tyska soldater till Norge. Ingen "sexvinkel" så långt örat nådde. Andra färdades på en ödslig Inlandsbana där man bara behöver knacka lokföraren i ryggen för att bli avsläppt i tjotahejti.

Om någon som tröttnar på livet ställer sig på spåret finns inte mycket mer att göra än att bromsa, blunda och skrika. På så sätt undviker man förhoppningsvis plågsamma minnesbilder.