På stumfilmens tid

Jag gillar starka ostar. Jag vet att smaken i dessa kommer sig av att de är fulla med mikroskopiskt små kvalster som mosas mellan tänderna och avger smak. Se där, ytterligare ett av alla dessa moraliska ställningstaganden som vegetariskt renläriga tomtar måste genomgå.

Jag skulle kunna säga att jag får erektion när kvalstrerna i dödsångest smälter mot min gom bara för att reta dessa dårar, men nu är jag ingen mejeri-perverst inriktad person även om jag antar att sådana finns, och att de säkert redan har en fullödig hemsida och att de i denna stund är i full färd med att fila på en ansökan om bidrag från EU.

Men nu var det stumfilm som gällde. Och ost. Hur fan ska jag få ihop det? Jag har helt enkelt glömt bort vad inläggets ursprung rörde. Dock kan jag med belåtenhet konststera att mina systersöner gillar Helan och Halvan. Jag gav dem en DVD-box i julklapp. H&H har en absurd sida som den insmickrande smilfinken Chaplin inte har. Måste erkänna att jag avskyr Chaplin. Ett kräk till människa och hans komik som bygger på spark-i-röven-på-den-man-inte-gillar, gillar inte jag.

Vill minnas att någon snodde hans kvarlevor från graven, kallas det corpse-napping, eller vad? Lika lågt som kokainkartellen i Medellin i Colombia som började med att sno gravstenar, slipa bort namngraveringarna och sälja tillbaka dem till de sörjande.

Men nej, Chaplin är blä. Jävla svin!